Berättelsen om Amanda.
Synsätt och respekt. Vi har med oss, i vår egenskapsbank, det vi har tilldelats. Våra möten under livet, vår fostran, utbildning, det vi ser, möter och förstår - för att vi är öppna eller inte, just då eller sen - påverkar oss. Hon ser, men kan inte sätta sig in i sina föräldrars kärlek, deras nöjdhet och glädje. Hon betraktar dem med andra ögon. Hon fnyser, som om hon tror att de inte borde vara nöjda, att de följer något annat spår. De är nöjda och hon kan inte förstå. Är det brist på respekt? Är det okunskap? Är det feminism att kräva att andra ska tänka som hon?
Vad är det som gör att vi ser och förstår, eller inte?
Vilka egenskaper är vi utrustade med? Vilken ryggsäck bär vi på? Hur kan vi själva utvecklas när vi inte ser det vi borde se? Hur ska vi få oss själva att se det vi borde se? Det är ju bara vi själva som kan fatta när vi borde fatta, eller hur? Det fungerar ju sällan att någon säger det till oss. Då går vi oftast bara i försvar.
Det mänskliga beteendet är inte så väldigt utvecklat, kan man tycka ibland. Ja, inte mitt heller. Jag gör säkert lika som du, fattar lite lagom trögt. För att jag inte anstränger mig hårt för att se andra perspektiv. Hela tiden, i varje stund. Som om de inte gills. Det gör de ju. Hur mycket nytt kan vi lära oss när vi inte ser? Ja, inte så mycket, förstås.
#studieimänskligtbeteende #LenaAndersson #roslagensbokhandel #Kulturtorget #platsendärsamtalförs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar