Att älska sin dotter. Hila Blum. En sen kväll står en kvinna från Jerusalem utanför ett hus i en stad i norra Holland. I huset bor hennes enda dotter med sin familj och genom fönstret ser kvinnan sina två barnbarn som hon aldrig har fått träffa. Hon knackar inte på utan iakttar dem bara en liten stund innan hon åker hem till Israel igen. Hon har älskat sin dotter och alltid satt henne främst – ändå är det avgrundsdjupa främlingskapet mellan dem hennes eget fel.Genom Joelas tillbakablickar får vi följa berättelsen om en mor och en dotter. En barndom där ett dyrkat barn står i centrum men där relationen inte överlever moderns kärlek.
Hila Blums roman är en litterär pärla som med kirurgisk precision och många referenser skär fram ett lågmält men djupt drabbande familjedrama. (Ovanstående är förlagets baksidestext.)
Att älska sin dotter. Hila Blum.
Att älska sin dotter för mina tankar till mina döttrar och till att vara dotter. Det för mina tankar till att leva, förhålla sig till sig själv och andra och att förstå hur vi respekterar varandra. Det för mina tankar till mänskliga relationer, både mina och andras. Att lyssna, respektera och se att vi är olika individer. Det är något litet som stjälper, något litet som är svårt att reparera. Något litet varför som inte går att förstå, kanske inte för någon av parterna. Det kanske är att måttet är rågat, att man inte ser hur man förstör, förstört och alltid gör, trots att kärleken finns där. Eller fanns, för till slut kanske den inte gör det längre. Går det att hitta tillbaka då? Det vore en stor tragedi om det hände, men jag vet att det har drabbat många.
Hila Blum beskriver människor. Hur de älskar, hur de är och vad de älskar. Som text skrot, hästkrafter eller Empire State Building. Och hur det påverkar sin omgivning. Vad gör det med en själv och ens grannar om man älskar skrot eller hästkrafter, ja, kanske beror det på hur. Hur utåtagerande, hur uppslukad och också hur tolerant ens närstående är. Mor och dotter såg det på en film och anammade företeelsen att älska saker. De gjorde det till en lek tillsammans. Det gjorde barnen också i Magda Szabos bok om flickan i Ungern under andra världskriget. En lek om att älska något viktigt, kanske som substitut för något eller någon vi saknar. Vad eller vem det nu vore, olika för var och en?
Hur växer barnen upp och hur förhåller de sig till sina föräldrar. Hur är samspelet och vad finns inombords, hos föräldern och hos barnet? Om vi frågar, vad vågar barnet berätta? Vad är det egentligen som gör att vi är som vi är, blir som vi blir?
"..när jag en gång fick syn på henne under ett föräldramöte i skolan fick jag intrycket att hon inte var bättre på att älska sin dotter än jag min, men att dottern var bättre på att älska sig själv." (sid 89)
Är kärlek en tävling, där någon älskar mer eller bättre? Jag funderar kring om och hur vi - du, jag, vi alla - jämför oss med andra och varandra och vilken poäng det är med det. Eller om vi måste, för att det inte finns andra nivåer om vi inte jämför med någon i samma sits. Men, vi är alla olika, så vi två och ni två kan inte jämföras. Vi spelar i olika divisioner. Är det kanske både nödvändigt och omöjligt?
"Oron är en tvångströja, och det är kärleken också. Jag lovade honom att handskas bättre med min oro. Men till och med när hon bara var utom synhåll var jag på min vakt, utan att exakt veta mot vad." (sid 107)
Ja, hur låter vi bli att kväva den vi älskar, istället ge hen relevant och lagom uppmuntran och tillförsikt, förståelse och kunskap men avstå tvångsfängsel som inhägnader, dåligt samvete eller liknande. Är det modern eller dottern, eller är det de båda tillsammans som gör tricket?
Vi har alla olika berättelser, som kan vara varma, viktiga, verkliga, vridna, vrickade eller kanske mest vackra. De är var och ens, störst och viktigast för hen. Och ställda i perspektiv till någon annans, för att våra associationer vaknar när någon berättar. Vem säger att min är större och intressantare? Eller ens av något värde? Kan jag veta det, när jag inte ser hela bilden? Kan jag någonsin se hela, någon annans, bild?
Om si, om så… hade livet och relationerna varit annorlunda då? Nja, tänker jag, vi är produkten av det vi möter tillsammans, av våra personliga egenskaper som möts, krockar och samspelar. Den som vill, tar sig tid och förstår behöver ändå se tillsammans med den som vill på sitt sätt. Det är där det sker, rätt, mjukt eller tvärt, hårt.
"Mina barnbarn hade kommit till världen utan att jag blev deras mormor, och hittills hade jag inte berättat det för någon."
Det ligger skam och sorg i oändlighet i det, tänker jag. Alla konflikter mellan barn, syskon och föräldrar - skadade relationer med närstående - kräver ofta en stor mängd bearbetning. Det är i regel bara onödigt, konflikten som inte kan lösas. Att uteslutas från mina barn och barnbarn skulle sänka mig ner i dyn. Jag skulle sjunka ner i sorgen, kapsla in mig i tystnaden. Samma lika åt andra hållet, åt mitt föräldrahåll. Vad de, den andra parten, skulle tänka och göra kan jag inte säga, jag kan inte veta. Jag skulle försöka tills det räckte, sen skulle jag tystna, dö inombords.
Hon ljuger. När någon frågar om dottern berättar hon med glädje att allt är bra, sen byter hon ämne. För sin nye man kan hon berätta, han lyssnar, dömer inte. Han lyssnar, hon tror att han förstår, inte dömer. Det är onekligen av vikt.
"Sedan stannar jag till i ensamheten, låter mobilen ligga kvar på sätet och går en sväng. Jag väntar inget samtal från någon, väntar inte på att min dotter ska ringa till mig. Bara på det sättet blir jag fri från mig själv." (sid 155)
Jag tänker att även dottern vill ha kontakt, men att hon inte förmår. Istället ber hon någon annan ringa. Hon vill hälsa, men kan inte själv. Hon vet kanske inte vad hon ska säga, litar kanske inte på sig själv eller modern. Så hon tystnar. Inget blir bättre i tystnaden.
"Ännu var det inte för sent. Vi körde in, jag stannade på platsen där man släpper sv resande, och vi steg ur bilen. Jag visste att jag skulle säga något, det var bara så. …
…I sidospegeln såg jag att hon blev stående och tittade efter min bil som for därifrån." (sid 167-168).
Inget blev sagt. Nej, inget blev sagt.
Hon lever ett helt vanligt liv, med tankesorger som växer i tystnaden. Det är tillfälligheter och personliga egenskaper som drar ner oss i dyn, oförmågan som hindrar oss att släpa oss upp igen. Jag tycker om henne, förstår henne och lider med henne.
“Det var ingen vänskap, vänskaper undvek jag, hade sagt upp de flesta relationer; jag ville inte berätta för någon om Lea, att hon undvek mig, att jag under de senaste åren bara ringt till henne när jag stod ut med kylan i hennes röst. Jag skämdes för det, ville inte få några frågor och behöver förklara något….” (sid 202)
Hur påverkas våra liv av att vi skäms? Hur inskränks vi av händelser i livet, av rädslan för andras domar? Vad krävs för att vi ska komma ur skammen?
Att se eller lägga oss i, när vi inte har med saken att göra. Eller är det upp till var och en att berätta om sånt som en mottagare inte vill veta, som en otrohetsaffär, ett uppbrott eller något annat vi borde låta stanna tyst i oss själva. Hur är det med sånt? Vad borde vi, egentligen? När och hur?
En vacker dag säger du fel saker, av välmening eller rädsla, eller för att skydda. Som kan förändra, förstöra liv om det landar fel. Hur ska man kunna veta? Och hur ska man orka leva med det, om man får veta? Hur bearbetar man livet? Vems fel är det att han dog?
Att älska. Att släppa taget. Att tro sig vara eller vilja vara älskad. Att vara trygg i sig själv. Att vara människa.
Hon kommer hem. Visst hittar hon hittar hem?
A..
#attälskasindotter #hilablum #bazarförlag #aimeedelblanc #sapirpriset #sapirprize #SapirPrizeforLiterature
#roslagensbokhandel #Kulturtorget #platsendärsamtalförs
