Den smala lyckan : en novellfläta. Hans Gunnarsson.
Hans Gunnarssons nya bok är en berättelse med flera berättelser i sig, en så kallad novellfläta om ett gäng brevbärare som bildar en bokcirkel och gradvis upptäcker saker om varandra som de inte kunnat ana. Men det är framför allt en tragikomisk skildring av dagens Sverige, där fantomsmärtorna från välfärdssamhället blir allt starkare men dygdens lön allt mindre. Eller som en av brevbärarna konstaterar: ”Ibland är det lilla allt som ges.”
Le pillole. Vad betyder det, tro? Är det de små vita pillren som menas? Ja.
En man och en kvinna, som inte riktigt sampratar med varandra. En man som inte frågar, som spionerar på sin sambo, men inte frågar.
Jag funderar kring hur man lämnar sina relationer, hur vänskap och kärlek ser ut. Hur gör en man och hur gör en kvinna? Ja, olika för alla, förstås, men hur gör den här mannen och kvinnan i sitt uppbrott?
Kanske kan man bara ta ett litet piller och glömma allt man oroar sig för, låta sig flyta iväg till en annan värld eller väg? Var det det han gjorde, förpassade sig till en drömvärld för att klara av att leva i verkligheten den tid som var kvar?
I den holländska diasporan. Handlar det om morden, kriminaliteten eller hans skrivande? Det finns inget att skriva om, jag har inget att skriva om, säger han, medan det smäller omkring honom i portuppgången. Det är för hemskt det som händer, och i nästa mening, när han vridit lite på huvudet, händer ingenting.
Det är kaos för människorna omkring honom, i portuppgången. Det skjuts frenetiskt. Jag tänker att det är oerhört lätt att bara lätt vrida på huvudet och säga att inget händer. Det där rör någon annan, inte mig. Hur förhåller vi oss till våra egna och andras liv, hur gör du? Jag hör många som blundar för världs- eller samhällsproblematiken, den som inte rör oss själva. Hur är det möjligt att blunda, blir till slut min fråga? Gör vi så i vår egen familj också, blundar om allt som är jobbigt? Ja, så är det nog.
Vad betyder titeln på kapitlet? I den holländska diasporan. Är han borta hemifrån, bara?
Arslet - eller brevisarnas bokklubb. Jag tänker på enighet eller oenighet. Hur ofta klarar vi - människor - att enas runt det som finns omkring oss. Att enas om böcker, vad ska vi läsa, utan att det drunknar i eviga diskussioner ter sig hopplöst när människor inte vet eller vill. Dessa män har sitt yrke gemensamt, eller kanske bara sin arbetsplats, där de ändå bara är ibland. Hur behöver de lära känna varandra eller hur toleranta behöver de vara för att umgås?
Oavsett vilket dyker absurditeter upp i människors liv. Säkert i nästan alla, förutom de som inget ser. Till detta ska läggas att vänner inte berättar hela sanningen, kanske inte ens för sig själva. Än mindre för sina vänner.
Testpiloten. Livet består av oturliga saker och saker som är acceptabla. Att vara testpilot skulle kunna vara farligt och skapa men för resten av livet, både psykiskt som fysiskt. Även om man håller sig på marken.
Två korta och en lång. Jag undrar om en kvinna skulle skriva en sådan berättelse? Jag undrar hur det kommer sig att han inte vill/vågar tala med sin kvinna, den han tycker sig älska? Jag undrar varför han inte ser, när han ändå vill se? Låt oss tala om svårigheten att tala med varandra - eller om det inte spelar roll för honom, att han vill vara kvar för att han inte vill förlora? Hur står det till, egentligen?
Livet i andras ögon. Otrohet. Hur kan man se sin partner i ögonen om man varit otrogen? Kränkthet. Hur kan vi se vårt fortsatta samhälle som väl fungerande när kränktheten så starkt har företräde framför förnuftet? Var går gränsen, egentligen?
Mellanakt, ur rullarna. Han skriver rolig och fin poesi, minsann!
Kvällarna med Emma. Att skämmas, skulle man väl säga, eller hur? Vad är att gå bakom ryggen på sin partner, är det när man spejar för att se om hen ljuger, eller för att försöka rätta? Ja, skam är väl en rimlig känsla efter hans kvällar med Emma?
Känslor involverade. Ha! Galenskap! Ja, man kan förstå att terapeuten skrattade, men det var knappast något att skratta åt medan det pågick. Man kan fundera över hur de inte rösterna tar över, hur man triggar sig själv och hur det kommer sig.
Beröringen i sig. Att bara säga nej, när det inte känns möjligt att säga nej. Att älska någon man borde förstå att man inte ska älska, att förstå sina handlingars konsekvenser. Beröring är livsnödvändigt, frågan är hur och när.
Två saker och en tredje. Det är orimligt att tro att livet ska gå geschwint, det finns alldeles för mycket som kan gå åt funderas. Saker som man inte kan rå över, trots att man är en del i det själv.
Vad fan är oddsen? Ja, oddsen för många sammanträffanden är alltid rätt låga, det är ju så livet är. Det osannolika händer.
Hur skiljer sig mäns och kvinnors författarskap åt? Och hur skiljer sig män och kvinnors läsande åt? Varje kapitel innehåller brottstycken om människors liv, ett litet kapitel där, en sorg eller glädje där, ånger och ångest, saknad och skratt. Våra liv levs tillsammans med andras, med alla de tillfälligheter som korsar vår väg.
Det här var en intressant bok, mer allteftersom. Läsvärd. Jag undrar om den uppskattas mer av män än av kvinnor, vad tror du?
Tack, för god, lite lagom absurd och sorglig läsning.
A..
#densmalalyckan #hansgunnarsson #roslagensbokhandel #norrtälje #roslagen #sensusstudieförbund
