"1948 mördades omkring tio procent av öns befolkning av militärpolisen och det var länge förbjudet att prata om massakern i Sydkorea." (Svt 21 mars 2024).
Wikipedia om Jeju 1948. (Jeju uprising).
Jag tar inte farväl. Han Kang.
Vänskap.
Hon berättar om vänskapen med vännen som uppstår med nya berättelser.
Förälderns trauma.
Hennes mamma berättar om massakern, hur hon letar efter sina anhöriga i högar av döda. Hon berättar inte mer, inte en gång till. Andra berättar inte alls om sina liv, sina trauman. Vad gör det med dem själva och deras efterlevande? Ja, några påverkas inte alls och andra lever med svarta hål i sina inre.
Massakrer.
Sydkorea har en historia av flera massakrer på den egna befolkningen. Levande och döda berättar om massakern 1980 och Jag tar inte farväl om 1948. Hur kan vi föreställa oss statens våld mot medborgarna, staplar av döda människor mot varandra? Hur kan vi föreställa oss det trauma detta lämnat i människors gemensamma minne?
Snöns kristaller.
Hon berättar om snöns kristaller som finns för att det finns aska eller smuts i luften, som något att haka upp sig på, dess kärna. Är det så, är det sant?
Nålen i fingret.
Det gör ont i mig varje gång den nämns, igen och igen. Det upprepas, känns i min kropp. Hur känns händelsen i din?
Blodet i verkstaden.
Snön, vinden och den öppna dörren känns surrealistiskt. Hon är framme. Jag funderar kring hennes varför, författarens varför, varför hon berättar om dessa vedermödor, varför karaktären insisterar på att fullfölja sitt löfte, trots att hon nästan dör på kuppen.
Påverkan.
Den här boken las fram i bokcirkeln förra våren, när den gavs ut på svenska. En deltagare sa, som en varning, hon skriver hemskt otäckt. Hon åsyftades nog Vegetarianen. Varningen gjorde att jag tog bort boken från bokvalsbordet till cirklarna, men den är inte hemskt otäck. Den är knappt otäck alls. Varningen var inte relevant. En otäck bok gör inte allt otäckt.
Om inte om vore.
Om inte om vore så skulle fågeln fortfarande levt. Hur skulle livet se ut, ändras då? Ligger det skuld i tanken om fågeln som dör, eller rör tanken bara omständigheter som inte går att rå över?
Bilderna och känslorna.
Hon beskriver snön och stormen så att ensamheten, kylan, mörkret, vinden och ogenomträngligheten känns i mig. Jag ser den också i bilder, ensamheten och stormen. Och nålen i fingret. Bilderna och känslorna blir tydliga, mina bilder och mina känslor. Jag uppskattar författarskapen som tar fram mina känslor, inte beskrivna av författaren. Han Kang gör det.
En by gömmer sig i en grotta.
En hel by klarar sig 1948, genom att gömma sig i en grotta. De överlevde i berätttelsen - gjorde de det också i verkligheten? Det finns flera grottor, som är svåra att upptäcka för andra. Hon berättar det nästan i förbigående, det dagliga livet går före. Vad gör det med oss att få och kunna minnas. Hur ser det kollektiva minnet ut när något är förbjudet att tala om - massakern 1948. Vad händer då?
Snön.
Hon beskriver snön, igen och igen. Den är en mycket stor del av berättelsen. Vad betyder snön, den som singlar, smälter, barrikaderar eller ligger kvar?
Eller är snön locket på? Alltså, vi talar inte om de döda?
Är snön olika? Är vinden olika? Vad berättar historierna om snön?
Levande eller döda.
Vem lever och vem är död?
Jag tar inte farväl.
Vem har tagit farväl av sina anhöriga? Behöver man ta farväl om man kan möta de anhörigas själar sen? Är det inte bara dumt att ta farväl då, om vi ändå ska mötas igen?
Varför beskrivs hon som hon gör?
G är dåligt klädd. Varför beskrivs hon så?
Vilka karaktärer spelar roll?
Varför finns turisten, mannen på bussen, med i berättelsen. Vad berättar den historien? Den äldre kvinnan på bussen, hon som inte hör, vad står hon för i berättelsen?
A..
