Fine de Claire. Daniel Gustafsson

 

Fine de Claire. Daniel Gustafsson.

Hon sätter sig i bilen och kör söderut genom Sverige och vidare ut på kontinenten. Hon har mycket att lämna bakom sig, men också ett mål: ostronodlingarna på den franska atlantkusten. Där, vid resans slut, ska hennes förflutna och nutid stråla samman i en avgörande handling.

Fine de Claire är en roman om sedimenten och avlagringarna i en människas liv, lika massiva och svårgenomträngliga som i landskapet eller historien. En berättelse om ansvar och ensamhet, där själlösa motell vid Europas autostrador erbjuder såväl frihet som fysiska möten och minnesförlust - ett slags road trip över omärkligt glidande kontinentalplattor och en samtidsskildring i vilken en äventyrsberättelse från 1800-talet också tränger fram.
Daniel Gustafsson (född 1972) är författare och översättare, främst från ungerska. 

Hans första roman, Odenplan, nominerades till Augustpriset 2019.

*****

Daniel Gustafssons språk är vackert. Det är rikt, känslostarkt och vackert. Det har jag gillat förr, t ex i läsning av Odenplan. Jag gör det igen, gillar hans sätt att skriva.

Han. Hon beskriver sin känsla för Niels som en känslostark upplevelse, som närhet, kemi och gemensam lycka. Hon och Niels, tillsammans i en egen kärleksbubbla. Han skriver, men jag tänker det som hon. Vad är skillnaden om det är han (författaren) eller hon (karaktären) som beskriver känslan? Det är vackert och starkt beskrivet. 

Ostron. De går på en provning av ostron. Föreläsning, provning av ostron tillsammans med god och dyr champagne tillsammans med andra, likasinnade. De är tolv, men kan tolv vara likasinnade? Kanske var det inte en enda av dessa som tyckte lika om provning, smak och att äta ett levande djur, nedsköljt med champagne? Kan kärleken förändras av smaken till ostronen? Av separationen, blicken och smaken? Hur snabbt kan en känsla för någon eller något förändras? Räcker en blick på någon annans njutning för att äckel ska uppstå? 

Äckel. Äckel hos karaktären är något annat hos mig. När hon färdas söderut, tar in på ett hotell och hugger i sig första mannen (kanske slukar hon honom som ett ostron) hon möter känner jag äckel och undrar över min prydhetsnivå. Vad tänker jag om den som tar hand om sin sexualitet precis som hon vill. Vad har jag med det att göra? Med vilken rätt fördömer jag, för det är väl det jag gör? Samma fråga kan ställas kring reaktionerna vid läsning om Marie Hammer i Kvinnan som samlade världen. Hennes pirr i kroppen, kärlek till män och resandet runt världen - trots barnen därhemma - ger henne fördömanden. Vem har rätt att döma henne för hennes val? 

Hon. Jag tycker inte om henne, karaktären. Jag behöver fundera kring varför. Hon är osympatisk mot sin sambo, beskrivs för mig som oärlig i relationen där hon lämnar utan samtal och är otrogen längs färden. Jag ogillar oärlighet, så kanske är det därför. Jag kan förstås inte veta vad som drivit henne till detta. Kanske skulle jag ha en större förståelse om jag visste hur hela relationen såg ut. Min tolkning bygger på min verklighetsbild, inte hennes. Varför gör hon som hon gör? 

1800-talshistorien handlar om människor. Ja, om ostron och sjöfart också. Den assisterande maskinisten i motorrummet har sin koj där, i motorrummet. Värme, ett omåttligt oväsen och smuts är deras arbets- och boendemiljö. Jag hoppas att människans övergripande levnadsförutsättningar har förbättrats, även om jag förstår att de svåra finns kvar hos många människor. Jag hörde på nyheterna häromdagen om att det är många människor som - idag 2022 - lever under slavlika förhållanden. Då som nu får människor av annan härkomst utstå hat och orättvisor, som om de vore en sämre sort. Tänk, att vi inte har kommit längre i vår tid. 

Hon är på väg genom Europa, färdas genom landskapet, tar in på hotell, äter, älskar, möter människor och följer stundens nycker. Hon är forskare, forskar på små djur. Hur ser min bild av henne ut? Är hon en forskare på väg eller är hon en ung kvinna på glid? Jag ställer mig frågan när jag läser, eftersom jag inte får grepp om henne. Är hon lika slirig som ett ostron? 

Jag saknar förståelse för charmen med att dricka och köra, liksom även för att plocka upp människor på krogen eller vid vägkanten och inleda fysiska relationer med dem. Kanske är det en åldersskillnad hos mig, att jag inte förstår den yngre kvinnans sätt och relationer? Kanske vill jag bara inte förstå att det finns något vackert i sådana möten? Vad säger du om sådana möten? 

Jag tycker om jaget i 1800-talsberättelsen. Varför? Han är utanför, liten och ynklig, men har givit sig ut på en världsomsegling. Eller i varje fall lämnat en trygg kajplats. Han försöker ge sig ut i livet, trots låga odds. Han var inte ynkligast på fartyget, det fanns en person med ännu lägre rang, men han hade gott mod och en smula tur bakom rädslan. Hur kan man klättra på en stege utan att bli neddragen tillbaka till ruttenheten när överhögheten inte har förstånd till korrekta beslut? Pengar förblindar, eller hur? Då som nu. Handlingar ger ibland dryga konsekvenser för andra.

Ostron. Hur förvarar man ostron? Hur överlever de och hur förökar de sig när de förpackas i trånga säckar, ruttnar och kastas över bord? Hur ser den historien, ostronens, ut några hundra år senare? 

Att dra sin kos. Hur ska jag (eller man) tänka kring människor som bara lättar ankar och drar sin kos? Är det ansvarsfullt eller ansvarslöst? Vem har rätt att döma? 

Vad är skälet? Blir min bild av henne eller färden något annat när skälet kommer till ytan? 

Vad är meningen med allt? 

"... Men den här dagen låg ett annat filter över den efterlämnade semestervärlden omkring henne: hur meningslöst allt var, dessa själlösa platser, organiserade för lättja och njutning, och bara det, inget annat." 

Samtalet kvarstår, om vad och varför. Låt oss tala om färden på Europas små vägar och motorleder, människorna, (den väldigt vackra) texten, motellen, frukosten, smutsen, de hårda sängarna och människornas överlevnadskapacitet. Låt oss tala om nyanserna som knyter människor samman, som mannen med tatueringarna och henne själv. Vad är det som gör att människor klickar? Och, kanske mest: vad är meningen med livet. 

Låt oss tala om vad, hur och varför Daniel Gustafsson skriver berättelsen och vad den berättar för oss, var och en. Vad gör hennes varför och därför med mig? 

Hur tar den sig in i dig? 

För dig som tycker om Daniel Gustafssons sätt att skriva vill jag rekommendera Odenplan, en bok om en plats, en man och hur vi råkar vara som människor. Eller kanske om hur livet blir för att vi möter andra människor.

Härnäst till läsning:

Malma Station. Alex Schulman. Den är väldigt bra, säger en kund. Han är bara alltför bra på att skriva romaner. Så bra så att det till slut blir jobbigt. Jamen, nej men, hur var det nu? Ja, låt oss läsa och avgöra själva, av egen kraft och tanke, hur vi ska tänka och uppleva här. Läs, bara läs. För sen ska vi prata om den. 

Precis som vi ska göra med Fine de Claire. Det blir fint att samtala om den, det ser jag fram emot. 

Anette Grinde 

#finedeclaire  #DanielGustafsson #nirstedtlitteratur #läsbaraläs 

#roslagensbokhandel #norrtälje #välkommentillbokhandeln #sensusnorrtälje #välkommentillnorrtälje #kulturiroslagen #kulturtorget #samtalgörskillnad #platsendärsamtalförs #september #bokvalsbordet #bokcirkeln 

#malmastation #alexschulman 

Visst är du medlem i bokhandelns vänner? Mer info här; 

https://bokbloggerskan.blogspot.com/2022/08/bokhandelns-vanner.html

Fine de Claire - Daniel Gustafsson

Fine de Claire - Daniel Gustafsson

Hon sätter sig i bilen och kör söderut genom Sverige och vidare ut på kontinenten. Hon har mycket att lämna bakom sig, men också ett mål: ostronodlingarna på den franska atlantkusten. Där, vid resans slut, ska hennes förflutna och nutid stråla samman i en avgörande handling.

Fine de Claire är en roman om sedimenten och avlagringarna i en människas liv, lika massiva och svårgenomträngliga som i landskapet eller historien. En berättelse om ansvar och ensamhet, där själlösa motell vid Europas autostrador erbjuder såväl frihet som fysiska möten och minnesförlust - ett slags road trip över omärkligt glidande kontinentalplattor och en samtidsskildring i vilken en äventyrsberättelse från 1800-talet också tränger fram.

Daniel Gustafsson (född 1972) är författare och översättare, främst från ungerska. 

Hans första roman, Odenplan, nominerades till Augustpriset 2019.

Boken läggs på bokvalsbordet till våra bokcirklar. Ja, den finns också i butiken. 

Kalenderpunkter nyligen och strax...

Tisdag 30 augusti 2022, kl 1630-1800.

Extra bokcirkel; Färskt vatten till blommorna

https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Valerie%20Perrin

Lördag 3 september 2022, kl 1400.

Lördagspoesi - demokrtiska samtal - tema; att längta.

https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Poesil%C3%B6rdag

Lördag 10 September 2022, kl 1200.

Internationella suicidpreventiva dagen.

Ljuständning och texter.

Odenplan - Daniel Gustafsson

Odenplan av Daniel Gustafsson - utgiven av Nirstedt/litteratur - blev nominerad till Augustpriset 2019 i kategorin Årets skönlitterära bok. Han fick inte priset, men en nominering är inte fy skam. Det är verkligen inte alla förunnat.

Han glömmer att ge sin son vantarna på morgonen. Men att ta sig till skolan med ett par nya blir svårare än han tänkt. Från den tillfälliga lägenheten rör han sig ut i stadslandskapet vid Odenplan, där de fashionabla, nyrika gatorna måste ge plats även åt det trasiga och bortsållade. Såväl ovan som under jord pågår livet, eller den livsfientliga strävan efter ordning.

Daniel Gustafsson, född 1972, är översättare från engelska och ungerska. Odenplan är hans första roman.

Vi läser nu boken i en av våra bokcirklar, vilket förstås leder till att vi ska tala om den inom kort.

Berättelsen börjar med att pojken kommer hem till pappan. De har inte setts på ett tag. Nu sover han över. Får. Måste. För att mamman behöver vara fri. Det ryms mycket i det, tänker jag. Det ryms många sår redan här. Varför? Vem tar sig rätten att hindra en annan från att träffa sina barn? Och plötsligt kräva att han ska? Hur ser en lägenhet ut? Hur kan och får den se ut om den också ska befolkas av sonen, inte bara av pappan? Krävs det något annat då?

Berättelsen fortsätter när mannen betraktar sin son. Det är stillsamt. Han tänker, förlorar sig i rädsla. Tänker hur han skadat. Författaren beskriver miljön. Jag ser diskhon, hur full den är av odiskat porslin. Jag ser lägenheten, hur spartanskt möblerad den är. Jag tänker kring sonen och pappan, hur de försöker hitta sina roller tillsammans, när de inte fått vara far och son på ett tag. Hur präglar de dem? Vad skulle det göra med mig om jag inte fick vara med mina barn?

Jag tänker kring förlåtelse, hur barn vågar. Kanske för att de måste eller kanske för att de nästan alltid är innerligt lojala med sina föräldrar, även när föräldrarna har missbrukat föräldraförtroendet.

När pappan och sonen sakta vandrar genom staden, nära Odenplan, berättar författaren om känslorna, platserna, tystnaden och människorna. Orden för mig mjukt framåt, som i en långsamt stillsam färd där vi hinner betrakta världen ur något perspektiv. Ja, inte alla eller ens många, men ändå några få. Det är en stillsam berättelse, den hastar inte. Det är skönt att läsa så.

Vi möter människor, yrken, bostäder och nya kvarter. Vi möter tankar, vrede, stillhet och rädsla. Vi möter tomhet och vacker rymd. Vi möter känslor när döden och olyckorna möter dem. Musen i löven frestar sonen, men skrämmer fadern. Olyckan med kvinnan skapar frågor att besvara. Vad har hänt, kommer hon att klara sig?

- Lovar du?
- Jag lovar. Det lovar jag dig.

Kan man lova sina barn något som man inte vet något om? Vad säger det om oss, dig eller mig, som förälder när/om vi gör så? Varför gör vi så? Är det för att trösta eller för att komma undan? Är det omsorg eller är det kanske bara feghet? Eller helt enkelt okunskap om hur vi annars ska hantera situationen, just där, just då, i det ögonblick vi får på oss att svara på frågan?

Han beskriver platserna, besöken på arbetsplatsen och hos läkaren med långsamhetens lov. Han beskriver stegen genom dagen. Känslorna, tankarna och osäkerheten känns. Rädslan känns. Långsamheten känns.

Berättelsen om Thomas, vännen Thomas, skapar eftertanke. Jag hör längtan, eftertänksamheten kring hur relationen såg ut, frågetecknen och undran. Varför blev det egentligen som det blev och varför tyckte han som han tyckte. Hur ser våra relationer ut? Kan vi rå för det som händer, när det plötsligt bara upphör och någon talar eller inte, när vi bara får fundera själva utan tydliggörande svar? Har du haft en vän som plötsligt dragit ett streck och försvunnit? Förstod du varför? Vill man veta? Vad vill man veta? Blev du skadad eller ryckte du bara på axlarna åt händelsen?

Han bufflar sig framåt ibland, kanske för att det råkar sig så. Han krockar, skadar någon, upptäcker att det sker, men avstår eller hinner inte be om ursäkt. Han gör ett mer eller mindre aktivt val, avstår. Hur kan våra enskilda måenden och val påverka andra människor? Är det försumbart att avstå att be om ursäkt eller gör det skillnad för en annan människa? Och vad skulle det göra för skillnad för den som gjort, den som bufflar?

Texten går mellan det som händer, det som stannar och det som fryser till stillhet. Nutid, passerad tid och möjlig framtid ligger nära, vävs in i berättelsen. Jag lär känna honom, lite mer, lite mer. Oroar mig, ser hans ursprung och liv. Undrar hur det ska gå.

Livets händelser skapar eftertanke, eller hur? Så många intryck, så många tankar, så många händelser, så mycket liv. Det skulle nästan kunna vara en hel livstid, men det händer så ofantligt mycket  under en enda dag. Har du tänkt kring hur mycket som händer under en enda dag i ditt liv? Vilka tankar, vilka intryck, vilken ångest, vilken glädje, vilka möten, vilka samtal - med mera - som hänt dig under en enda lång dag? Hur mycket motstånd får en dag bjuda?

Minnen. Föräldraskap. Evigt tjat, som aldrig upphör - och alltid upprör. Oro, olika för alla. Oförmåga att kommunicera, eller att förhålla sig, för allt går så fort. Den respektives, sambons, krav att inte träffa föräldrarna för att de är som de är. Sorgen. Depressionen. Livet. Svårdomen. Tänk, så mycket det ryms. Föräldraskapet, ja, hur innerligt svårt är inte föräldraskapet.

Och, så oändligt stor kärleken till barnen är. Det - den - är störst av allt.

Psykisk ohälsa. Utbrändhet. Ja, hur tänker vi kring psykisk ohälsa? Vem förstår honom, vem ser hans dag? Förstår vi vad psykisk ohälsa är och vad det gör med människor?

Daniel Gustafsson har skrivit en alldeles fantastisk berättelse, tänker jag. Den skapar många tankar, jag måste lägga bort, lägga ner, plocka upp, vända tanken, väcka mig, få mig att fundera, se platserna och begrunda huvudkaraktärens dag.

Jag njuter i fulla drag av skrapet Odenplan åstadkommer i min hjärna.

A..

Just nu 
- kalendernoteringar - 

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje!

14 februari 2020 - fredag kl 1700

samtal om upplevelselöpning - Michael Wolhardt berättar.

4 april 2020 - lördag kl 1400

 poesi! Mick Saurell - med flera läser poesi.
 

1 april 2020 - kl 1400; Nyfiken på förlag?

Hur blir en bok en bok?

 

18 april 2020 - lördag kl 1200

boksignering Gunnar Ståhl; Spionen Sidorenko och de ryska bombningarna av Stockholm 1944.

16 maj 2020 - lördag  

skrivarbussen besöker bokhandeln.
Linda - Marie Davidsson; om att skriva, om att bo i en buss och boksignering!

Entréavgift?
Ja! = Köp valfri bok i bokhandeln. 

Frågor om anmälan och övrig information

Besök butiken, ring 0708 905 731 eller mejla till; info (snabel-a) roslagensbokhandel.se





Vi samarbetar med Sensus Studieförbund
i våra arrangemang i bokhandeln.

#nirstedtlitteratur  #odenplan  #danielgustafsson

#dinlokalabokhandel  #roslagensbokhandel  #enriktigbokhandel

#norrtälje  #visitroslagen 

#bokvalsbordet  #bokcirkeln
#sensusnorrtälje 

Vi avstår läsning av recensioner...

Varför väljer vi en viss bok i våra bokcirklar? Eller hur hamnar den på bokvalsbordet?

En nyutgiven roman med vikt och/eller taggiga frågor kan landa på bokvalsbordet till våra bokcirklar. En biografi eller viktig berättelse kan också hamna där. Manliga och kvinnliga författare, komna från olika länder och skrivna med olika sakfrågor. Vi välkomna variation och bredd, sålunda.

Nobelpristagare, Augustprisnomineringar och skavande romaner eller mäktiga biografier finns det gott om, så vi har en diger hög att välja bland. Det är en fröjd, vill jag lova.

Odenplan är nominerad till Augustpriset 2019 , så den lägger vi nu på bokvalsbordet.

Vi avstår gärna - eller rekommenderar att avstå - läsning av recensioner inför bokcirkelläsning, för att inte färgas av plus, minus, känsla och riktning. Det är deltagarens tankar om innehållet i den bok vi läser som blir viktigt i samtalet. De kan där mötas av andras reflektioner, men vi vill veta hur deltagaren uppfattade boken och dess olika frågeställningar. När vi har läst och skapat egna tankar kring innehållet i boken, kan vi läsa och begrunda recensioner och ställa dem i relation till vår egen uppfattning.

Det är viktigt att vi går laget runt och låter alla komma till tals i samtalet. Lagom lika och/eller rättvist fördelat av ordet, och med medvetenhet om att det är bokens innehåll som är grejen i samtalet i våra cirklar. Associationer är ok, förstås, men vi ska strax tillbaka till boken.

A..


Böcker till bokvalsbordet för bokcirklarna i bokhandeln (utan inbördes ordning)... 

• Tung (Kiese Laymon - amerikansk författare, detta är hans tredje roman)
• Löparna (Olga Tokarczuk - nobelpris i litteratur 2018/ 2019) 
• Snöns historia (Mats Ekdahl) 
• Odenplan (Daniel Gustafsson - Sverige - Augustprisnominerad 2019) 
• Snöstorm (Augustin Erba - tidigare t ex skrivit Blodsbunden) 
• The Mars Room (Rachel Kushner - USA) 
• Män i min situation (Per Petterson - Norge) 
• Minns deras namn (Simon Stranger - Norge) 
• Väderfenomen (Anna Fock - Ryssland, svensk författare, Augustprisnominerad 2019, tidigare skrivit romanerna Cirkus Smuts & Absolut noll) 
• Nickelpojkarna (Colson Whitehead - USA, tidigare skrivit Den underjordiska järnvägen) 
• Bomullsängeln (Susanna Alakoski - Sverige & Finland) 
• Mitt liv som råtta (Oates - USA, nämns ofta som presumtiva Nobelpristagare) 
• Sörjen som blev (Anna Takanen - Sverige & Finland) 
• Där livet är fullkomligt (Silva Avallone - Italien, tidigare skrivit Stål, jämförs med Elena Ferrante).

 

 

Klicka på bilden för mer information
om bokpratet den 21 november kl 1730.