Människor gör skillnad. Jag läser Vigdis Hjorths nya roman Är mor död. Den skapar glädje och sorg. Jag vet inte om den är självbiografisk, som hennes Arv och miljö. Hon skriver om relationen med huvudkaraktärens syster och mor, hur hon längtar och vill. Hon försöker ihärdigt, men vi får se om hon lyckas. Dessa livstrauman, dessa brustna relationer, dessa sår som är så svåra att bära och aldrig riktigt läker. Det krävs mycket för att komma vidare. Hon bearbetar på ett sätt som kan föra mig framåt i andra frågor. Jag kan nästan slå vad om att bokcirkeln kommer att ge mig mer klokskap när vi talar om den. Att någon i gruppen sett annat, har andra erfarenheter. Eftertänksamt läser jag om hennes försök. Hennes vilja att vara förstådd och älskad av sin mor sitter djupt. Hur många kämpar med detta?
En sådan berättelse finns också i Przewalskis häst (Maja Lunde), där en karaktär söker omsorgen från sin mor. Hur fick han den och vad gjorde den med honom, är något att fundera över. Hur var hon livsskadad, hur hanterade hon varma relationer och hur spelade hästarna roll för hennes förhållande med människor omkring henne? Vad gjorde det för sonen och hans förmåga till ett fullödigt liv? Det var vackert, men samtidigt sorgligt. Föräldraskap är lika svårt som att vara människa, kanske svårare. Utan utbildning, utan "körkort" kastas man in i "trial and error" och skapar kärlek, liv, omsorg och skav på löpande band. Ett ord kan göra skillnad. En ton likaså. Men, varje ord eller varje ton är inte möjlig att styra.
Vi vet inte vad ett ord, en röst eller ett kroppsspråk genererar när det möter något skört, trött eller sorgtyngt. Vi vet inte var mottagaren står när vi säger något, vad den bär inom sig eller hur den förstår. Ibland tänker jag att det är bäst att vara tyst, för allt kan missförstås. Samtidigt är samtalen livsglädje, utbildande och försoningsbyggande. Ja, rent livsnödvändiga. I samtalet om Vit skörhet - därför är det så svårt för vita att prata om rasism (Robin DiAngelo) kom flera rättvisefrågor upp. Hur får vi reagera? Är det vår rättighet att få visa alla våra känslor om det skadar någon annan? Eller har vi en skyldighet att skärpa oss i vissa situationer? Kan vi vara så lyhörda och modiga i samtalen med varandra att vi fångar och bearbetar samtalspartnerns reaktioner?
Kan vi säga: Jag ser att du reagerade på det jag sa. Skadade jag dig? Uttryckte jag mig fel? Kunde jag sagt detta på ett annat sätt? Kan vi tala om det nu eller vill du att vi tar det när vi fått tänka på saken en stund?
Att vara människa är fantastiskt, men svårt. Att vara förälder är ljuvligt, men skrämmande. Att möta människor kräver att vi tar ansvar. Inte bara jag, alla. Inte bara du, vi tillsammans. Jag behöver vara varsam, men också få vara den jag är. Du också. Vi är det vi föddes till, formades av tiden, människorna och livet. Vi lär oss, utvecklas, var för sig och tillsammans. I det möts vi. Just det gör livet skört, tryggt, svårt, ljuvligt och vackert. Människor gör skillnad hos mig. Vi är lika, men olika. Vi vill samma, tillhöra gemenskapen, men ändå står vi ibland så långt ifrån varandra. Kan vi se det som en gemensam utmaning att utforska varandra?
Snart är vi alla vaccinerade, eller nästan alla. Avstånd, vänlighet och vaccination är ett viktigt samhällsansvar för oss alla nu. När vi gemensamt fångar det, då kan vi fika vid våra samtal igen. Människor, fika och samtal gör skillnad hos mig.
Pepp för fler boksamtal åt folket!
Anette Grinde
#bokhandlerskan i
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
