Författare: Nina Bouraoui
Översättare: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag
I sin roman Gisslan målar Nina Bouraoui ett inträngande porträtt av en kvinna som har brutit med sin omgivning. Sylvie Meyer, femtiotreårig, nyskild tvåbarnsmor, fackligt ombud på det företag hon varit anställd på i drygt tjugo år, håller en natt sin chef gisslan på hans kontor. Ansikte mot ansikte, driven av ett begär att få uttrycka den verkliga orsaken till sitt handlande, försöker Sylvie sätta ord på den våldsamhet som har slagit rot i henne och fått henne att skrida till verket. I den öppna handväskan ligger den vassaste kökskniven, tänkt att användas för att sätta skräck i den person som i månader försåtligt utnyttjat hennes förtroende för sina egna syften.
Gisslan bygger på en kort teaterpjäs med samma namn som Bouraoui skrev 2014. Gisslan är en omskakande och kraftfull text om maktlystnad, psykologisk och sexuell utpressning i vår tid.
Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag och belönades 2005 med det prestigefyllda Prix Renaudot för Mina onda tankar.
Jag tänker att Nina Bouraoui ofta skriver om förbjudna tankar och händelser. Vi läste tidigare Tillfredsställelse i en bokcirkel, där läsare gav uttryck för sin avsky mot huvudkaraktären. “Så kan man inte vara, så kan man inte göra.” Jag tänker att vi alla bär förbjudna (t ex onda, avundsjuka, hämndlystna, våldsamma) tankar och ibland också gör förbjudna handlingar, fast vi inte vill och fast vi vet att samhällets norm gör att vi inte kan yttra eller göra det vi vill. Ibland görs det ändå, tänks och görs. Vi är fångade i våra omständigheter och med våra egenskaper. Det krävs av oss att vi är förnuftiga, eftertänksamma och att vi gör rätt i alla led, men livet gör intrång i oss, välter ner oss i diken där vi inte ser helhet och konsekvenser. Eller där vi struntar i konsekvenserna. Kanske har någon makt över oss eller kanske måste vi skydda något. Eller bär vi trauman som påverkar oss livet ut?
När jag nu läser Gisslan dyker liknande tankar upp. Det handlar om människan, dess inre monologer och yttre påverkan. Den handlar om ångesten som möter oss genom livet, den som lagt sig på oss för att vårt inre krockat med andras göranden och vi inte hittar sätt att hantera detta på. Den följer därför med oss genom livets dagar, hur gärna vi än vill gå vidare, släppa och uppleva allt det goda. Kanske kan vi inte, för att vi hindras av sorgen inom oss. För någon är den lätt, för andra svår.
Vårt bristande agerande kan bero på olika saker, alltid med hänsyn till omständigheter, tid och andra förutsättningar. Det kan vara brister i livet. Fattigdom (kanske mental eller pengamässig). Hämnd. Avsky. Att skydda sig själv eller andra. Kärlek. Hat. Övergrepp. Våld. Det beror kanske på att vi inte kan hantera vår känsla för rätt och fel, för att tanken slår sig ner i oss och vi förmår inte ta oss ur den. Att vara människa inkluderar också alla fel och brister som finns i oss, även om de ibland inte är vackra.
Hon såg aldrig sina föräldrar uttrycka kärlek tillsammans, vare sig i ord eller i handling. Hur påverkar det oss, att inte se och känna kärleken? Hon berättade inte om sitt trauma. Hur påverkar det livet?
Hon mötte en man som hon litade på. Vad händer i livet, med livet, när man inte kan tala med sina föräldrar eller vänner om händelser där känslor om skam, skuld och rädsla slår sig ner i kroppen och stannar där?
Vad gör tystnaden? Hon skriver att våldsamheten kommer ur tystnaden. Ja, tänker jag, när vi inte får samtala med andra är det bara det egna som kommer till tals. När olyckan och missnöjdheten härjar i henne krävs det mycket för att värja sig och vända tanken själv. Kanske är det ogörligt. Samtalen som leder till insikt är av vikt, de ger oss fler perspektiv och lyfter oss som människor. I tystnaden kan oredan slå rot och välvilligheten drunkna i hat och våldsamma tankar. För att vi inte förmår annat. Tystnad och frånvaro av samtal är förödande.
Det är omständigheter i livet som får oss att falla, bryta vår mur eller tappa vår moral. Någon tvingar oss, inspirerar oss eller för oss i en riktning vi inte märker. Det är ibland de små detaljerna som gör skillnaden. En chef som ger order eller smickrar kan få oss på fall. Kan man då skylla på hen eller är det ändå vårt eget ansvar varje gång vi slirar i moral, samhällsansvar eller annat? När helgar omständigheterna medlen, kan vi någonsin friskriva oss från personligt ansvar från våra egna handlingar?
Hon kryper innanför mitt skinn när hon tänker, berättar och frustreras kring vad som hänt i henne när han bett henne kliva över sina personlig gränser, fått henne att göra saker hon inte vill. Fast hon inte såg det när hon gjorde det. Vems är ansvaret och vad rår vi över? Varför såg hon inte det på en gång? Var det maktens tjusning som gjorde henne blind för de framtida konsekvenserna? Eller var det en annan sorts hämnd hon eftersträvade - eller en vila från det hon alltid burit?
Det visar sig bero på vad ungdomens dagar burit med sig, hur det påverkat livet. Tillit som brister. Ungdomens tro på människor, man är för ung men tror sig veta allt och lyssnar inte till föräldrarnas oro.
Jag tänker kring vad svek och övergrepp gör, hur det skadar människor för livet. Hur tillit växer vid omsorg och hur svek sätter sig som taggar på ett sätt som aldrig kan läka. Små (och stora) giftiga sår, som för evigt skadat en kropp och gör den trasig och förgiftad. Rädd. Och oförmögen att älska, både sig själv och andra.
Det är inte barnets fel, det är aldrig barnets fel, men det är barnet som bär våndan genom livet. Det är den vuxne som utnyttjar, stjäl delar av barnets liv för evigt och förstör relationer - för att det är så svårt att berätta och hela igen. Tilliten är förstörd, skadan är gjord. Hur ska barnet kunna berätta? För vem? Vad leder det till? Hur kommer det att tas emot?
Jag läser med andan i halsen. Hur läks skador? Vad gör det med människan när man inte läker?
Samma dag som jag läser klart Gisslan lyssnar jag på sommarprogrammet av Axel Gordh Humlesjö. De bär samma tema, trauma och tystnad. Nej, inte samma, alla är unika händelser och unika personer, men ändå samma. Det gör ont i kroppen och själen. Hur många barn och unga utsätts för övergrepp som förstör deras liv och skadar relationer till anhöriga och sig själva för att de inte kan tala om saken? Han tar fram övergreppet i ljuset, ser det själv och låter andra se, varnar. Jag tänker att varje barn och ungdom måste våga berätta och varje vuxen måste hjälpa till att polisanmäla. Dessa övergreppsmänniskor måste, med hjälp av anmälningar till rättsväsendet, bort från gator, torg och idrottsledens viktiga umgängesplatser. Låt barn och unga lyssna på Humlesjös sommarprat och tala med era ungdomar om dessa frågor. Bygg deras skydd med kunskap och tillit, inte rädsla. Lyssna på barnen, bygg trygghet i dem. Visa att du ser dem, lär dem att se andra.
Läs Nina Bouraoui, hon kryper in under skinnet, får mig att se och tänka på vad som finns bakom människors skal. Vad finns bakom ditt? Behöver du tala om saken?
Om Gisslan ska vi tala i en bokcirkel. Blir det svårt eller bara intressant? Ja, säkert lite både och.
Idag tackar jag Elisabeth Grate bokförlag för sin fantastiska bokutgivning. Den ligger mig mycket varmt om hjärtat.
A..
#gisslan #ninabouraoui #mariabjörkman #ElisabethGrateBokförlag #roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #läsbaraläs
.JPG)
.png)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.png)
