En mamma och en dotter. Ett avstånd mellan dom lika långt som mellan Gällivare och Stockholm. En mamma som har något hon måste säga till sin dotter, något som inte kan vänta. En lika vemodigt finstämd som skimrande berättelse om en förälder och hennes barn och om hur de tunnaste trådarna kan vara de starkaste banden.Ella-Maria Nutti, född 1995 i Gällivare. Till vardags studerar hon till psykolog på Umeå universitet, tidigare har hon undervisat i samiska och studerat på Långholmens författarskola. Kaffe med mjölk är hennes debutroman.
***
Jag tänker att språket berättar att författaren är ung, att det är en ung människas språk. Jag får läsa om meningarna ibland, men det går för sig. Det är till och med rent fantastiskt. Kapitlen är ibland bara några meningar, men de spelar roll. Det är då kort, intensivt och känslostarkt, läsvärt för oss alla. Det här är en debut som heter duga.
Ella Maria Nutti berättar om mamman och dottern som bor på varsitt håll. Hon berättar om dem, var för sig, lite i taget. Hur de har varit och hur de är, hur livet blir när man delar på sig och bor på varsitt håll. Hur man skapar sina egna liv. Hur en ny generation vill leva sitt liv på sitt liv och hur den gamla längtar, vill ha henne hos sig. Det är en omöjlig ekvation.
Det råder tystnad mellan modern och dottern. Plötsligt händer något som gör att vi verkligen måste tala med varandra, för att det är ogörligt annars. Det är helt enkelt för viktigt för att man ska låta bli. Kanske är det så att tystnad inte kan förlåtas. Att den för evigt skadar om man inte berättar? Kanske finns det en tidsgräns när det måste ske, för att vi känner oss svikna annars? Men, hur är det från den andra sidan? Från den som inte vill berätta, för att hen inte orkar eller tror att det är omsorg att lämna personen utanför?
- Varför i hela friden har du inte sagt något?
- Hur länge har du vetat?
Hur ser kärleken ut mellan dessa båda personer? Ja, den finns, men är märkt av avstånd och frånvaro av samtal. För att det är svårt att prata och för att båda bär sin stolthet som om den vore viktig.
Till slut rasar det, för att det är det som händer. Kroppen, känslan och livet blir så, det tar slut.
Tiden tar slut. Hälsan tar slut. Livet tar slut. Dessförinnan måste man prata klart.
Berättelsen innehåller tankar, var och ens. Moderns och dotterns. Det är inte så mycket prat, de tänker mest. Ju mer de tänker, och inte pratar, desto mer krockar det. De tänker, var för sig, men möter inte varandra. De saknar möjligheten att förstå varandra, just för att de inte pratar och lyssnar. Kan du förstå en annan människa eller lösa en konflikt, om du inte är beredd att lyssna på den andr1 personen?
Läs Kaffe med mjölk. Det gör vi i bokcirklar i bokhandeln. Vi har talat om relationer, värme, kärlek, hur man gör och varför det är svårt. Vi har också talat om hur omsorg ser ut, varför man skulle dölja och vem som vill det. Och varför. Ja, vi talar om döttrar, fäder, söner och/eller mödrar, för att vi alla är just det. Det har präglat oss, gjort oss till det och de vi är.
Jag lovar att berätta för mina barn om jag blir sjuk, säger jag. Lovar, dyrt och heligt. Nej, det kan du inte lova, säger någon, för du vet inte hur du kommer att reagera när det händer. Nja, tänker jag, jag vill, men kanske har hon rätt. Kanske vet man aldrig hur man reagerar i förhand.
Ja, läs. Ja, gör det. Den är riktigt bra. Den är en bra som bokcirkelbok. För den tål att talas om. Ja, förstås bara om du är en sån som behöver tala med andra. Eller pallar att prata om saken. För det är ju ändå inte självklart.
Vid närmare eftertanke är nästan inget självklart. Vi är ju som vi är, även om vi kan ändra oss om vi talar om saken, lyssnar och tänker efter ett steg till.
A..
Vi samverkar med Sensus Studieförbund
i alla arrangemang i bokhandeln!
#Viläsergärna #Kaffemedmjölk av #EllaMariaNutti #samtalgörskillnad #roslagensbokhandel #välkommentillbokhandeln #välkommentillnorrtälje #kvinnorshälsa
