Jag öppnar sakta boken. Lägger handen vid den, bläddrar sakta framåt. Omslaget är lite strävt. Är berättelsen det också, tro?
Elisabeth Åsbrink börjar med att förklara varför hon skriver. Behöver man det för läsningen, tänker jag? Eller är det hennes sätt, bara? Det gör inget och det förklarar. Då är det bra, eller hur? Måste saker vara bra, kan jag inte bara läsa utan att lägga värde som bra/dåligt? Ja, det kan man undra. Det finns ju så mycket mer än så.
Jag läser vidare. Funderar över Rita, hur det var att leva 1949, vara hemmafru, längta och göra, fylla sina dagar. Jag undrar över skammen, varför någon alls måste skämmas över händelser eller situationer i livet. Ja, jag skäms också över saker i livet, men visst är det väl ändå alldeles onödigt. Särskild när man egentligen inte har åstadkommit det själv. Varför insisterar sinnet på att skämmas?
Rita är hemmafru. Hennes syster Mabel arbetar som växeltelefonist. De har en nära relation, följer varandra, talar ofta. Åsbrink beskriver platserna, relationerna, människorna så att jag kan se dem framför mig. Jag njuter av språket. Det är enkelt rakt och målande.
Rita tänker kring sin dotter Sally. Rita försvarar henne när Mabel frågar och ifrågasätter dotterns val, men hon tänker själv att det är skönt att dottern har flyttat. Konflikter, ifrågasättanden och hårdheten är borta ur hushållet när Sally inte är där. Jag ler en aning när jag läser och undrar hur vi får tänka om våra barn. Ja, vad som helst, kanske, men visst älskar vi dem med de fel och brister vi har givit dem? Eller fel och brister, förresten, är inte våra barn alldeles fulländade? De kommer ju från oss!
Jag tänker på Elisabeth Åsbrinks karaktärer. De är sammansatta, som vi alla, av olika delar. Några är vackra (inombords), några trasiga, några bär sår och några bär lycka. Eller något av allt, som vi alla. Samma sak gäller utsidan. Vi visar, döljer, tror saker om oss själva som kanske inte är och upptäcker nya sidor när vi minst anar det. Det som är vackert ibland är sjaskigt ibland. Lär vi någonsin känna varandra eller oss själva? Ändrar det sig när nya frågor, händelser och möten uppstår? Jag ler, njuter och tänker att livet är svårt men att läsningen är njutbar.
Karaktärer är en sak och livet omständigheter något annat. Vad händer i livets lotteri när kofferten och reskassan försvinner, språket är obegripligt och slummen blir det enda alternativet? Hur rakryggad står jag då inför livet och allt vad det bjuder. Vem kan välja sin egen livsväg? Är vi kaxiga nog att tro att vi kan det eller förstår vi att livet ibland kan slå krokben på oss? Emilia - Ritas mor - låste till slut ute oduglingen Georg - Ritas far - och tog saken i egna händer. Ja, alla barnen också, som inte var få.
Christina Göbel födde Elisabeth Kathrine Emilia Borman, som födde Rita Gertrude Blitz. Familjen Blitz fick byta namn till Bliss för att försöka undvika hatet som florerade. Hur lever man i hatet? Hur anpassar man sig till ett sådant liv? Vad händer om man vägrar anpassningen?
När vi bokcirklar talar vi ofta om långa meningar och långa beskrivningar. Hur ser du på långa beskrivningar, med många detaljer och många exempel? Vad händer med din läsning? Kan kortare meningar förenkla läsningen, göra en beskrivning begripligare? Eller är det helt ok med en mening som omfattar en halv sidas text? Jag irriteras inte, jag njuter. Och undrar hur jag och andra tänker kring detta. Kanske också om eller hur vi tänker olika.
Skam, sorg och bitterhet är resultatet av människors förväntningar. Som i sin tur bygger på historia, traditioner och hur samhället ser ut. Hon kan inte gifta sig för att hans mamma skulle vägra om hon fick veta. För att de är en egen sort, där hon inte skulle duga. Så hon ljuger sig igenom livet, år efter år. Skäms och ljuger. Gömmer sanningen. Ett frieri-nej skadar onekligen relationen. Den överlever, men skadar. Vad hade hänt om hon inte behövt leva med skammen? Om kärleken fått blomstra med hedern i behåll. Han tyckte sig behålla sin, på bekostnad av Ritas. Var det så? Eller hade han ingen egen heder? Vad är heder?
Så gör inte en jude. Vi löser inte problem genom att skapa nya. Vi orsakar inte bråk.
Sallys far vägrar stå till hennes försvar och Rita, hennes mor, står vid hans sida. Hon tycker sig inte kunna annat. Hur skadas vi i livet när våra bundsförvanter inte står vid vår sida? När vi lämnas ensamma utan hjälp och försvar. Vad gör det med oss?
K, som i Katherine, älskar sin mor. Hon håller henne levande, smyger, älskar, vet och förstår. Hon är allt. De är allt tillsammans. Här går mina tankar till vad vi gör med barnen. Vad vi utsätter dem för. Kanske vet och förstår vi inte känsligheten, vare sig hos oss själva eller den andre. Rädslan, vad den gör med oss. Eller kärleken. Mamman och barnet, eller tvärtom. Det kan aldrig vara barnets fel, men ändå. Man kan undra hur man ska kunna förstå livet.
Jag tänker igen och igen att nyckeln till vårt välmående är samtal och förståelse. Och att vi brister där. Igen och igen. Kanske alla, eller nästan alla. Inklusive jag själv. Samtal är viktigt, men är det möjligt att komma i mål?
Och så har vi föräldrakonflikter som drabbar barnen. Som leder till att de inte får träffa den andre parten, för att någon känner sig sviken. Krig i relationen, skrik, lojalitet, advokater och ord som kommer till ytan och förklaras långt, långt senare. Har vi rätt att lägga fram fel ord i en konflikt, till ett barns skada men för egen vinst? Är det en vinst? Hur ofta sker det i skilsmässokonflikter? K längtade efter fadern, men fick inte träffa honom. Modern var sviken. Indirekt straffades barnet. Vem ser vad och varför?
Katherine längtar efter sin familj, sin egen grupp eller flock, men Sally har stängt den ute. Hon är arg, ledsen, besviken och förmår inte lösa situationen. K förstår inte om eller hur hon kan släppa in det Sally motat bort. Skulle hon kunna utan att skada relationen med Sally, sin mamma? Skulle hon kunna utan att skada sig själv.
Berättelsen gör ont. Jag läser att den är självbiografisk, det är Elisabeth Åsbrinks undran och sorg som berättas. Den rör människor i Elisabeth Åsbrinks släktled. Hennes. Hur påverkas vi av människors sorg, levnadsöden, tidigare generationers sorg och sånt vi inte lyckats lösa? Hur förs den vidare till kommande led?
Karaktären Katherine undrar, frågar och forskar. Hon får svar, några svar, ja, en del av bilden. Hon hittar gravar, människor och berättelser. Hur spelar det roll för hennes fortsatta liv? Skapar det mer eller mindre? Ja, antagligen mer, men också en väldigt stor sorg över mänskligheten och dess förskräcklighet.
Tillförsikt, förlåtelse och förståelse bygger på kunskap, att vi vet vad som hänt. I nästa tanke funderar jag över religion och mänsklighetens ondska. Hur kan vi förstå och förlåta de fasor som har hänt mot människor i religionens tecken? Hur kan vi förstå den rädsla som följer i dess spår?
A..
#övergivenheten #elisabethåsbrink #polarisbokförlag #roslagensbokhandel #enriktigbokhandel #handlalokalt #ettlevanderoslagen #välkommentillbokhandeln #dinlokalabokhandel #smultronstället #visitsweden #visitroslagen #skattkammare
