Pestön - Marie HermansonGöteborg 1925. Överkonstapel Nils Gunnarsson blir kallad till de laglösa vrakarnas kåkstad. Bland de fallfärdiga barackerna vid ån ligger en död man som vrakarna har bärgat ur vattnet. Den okände mannen leder Gunnarsson på en jakt, först till stadens finare kretsar och senare till den beryktade Pestön. Ön fungerade tidigare som karantänstation, där sjömän hölls isolerade för att inte sprida smitta. Men vad försiggår där nu? Och vem är mannen som hålls fången på ön? För att lösa gåtan får Gunnarsson återigen hjälp av den försigkomna Ellen Grönblad.
"Pestön" är en historisk roman i Göteborgsmiljö och en fristående fortsättning på Marie Hermansons senaste bok, "Den stora utställningen". I huvudrollerna återfinns polisen Nils Gunnarsson och journalisten Ellen Grönblad.
Vi läste Den stora utställningen häromåret. Jag minns den som högst läsvärd, intressant och fin. Nu lägger vi Marie Hermansons nya bok Pestön på bokvalsbordet till bokcirklarna. Det är läsning att se fram emot.
Pestön är klassad som en roman, men är också en deckarhistoria. Relationen mellan Ellen och Nils är en viktig tråd i berättelsen, men också utredningen om morden och hur Nils har det i sitt liv privat och på sitt arbete. Det finns många miljöbeskrivningar som ger mig bilder om hur det ser ut, jag känner lukten, smutsen, grönskan, havet och människorna. Den fångar mig. Jag läser normalt sett inte deckare och vi har aldrig deckare i vår bokcirkel, så det här blir lite som undantaget som bekräftar regeln. Ja, eller nej, den är ju klassad som en roman - en historisk roman, 1920-tal i Göteborg. Det är så vi läser den, eller hur?
Ellen skriver. Hon tycker om att skriva, hon vill vara journalist, men hon får inget journalistjobb i 1920-talets Göteborg. Hon får nöja sig med att skriva till Nils, som korthugget skriver tillbaka. Hon skriver 30 rader till honom, han en rad i retur. Hon blir förstås inte så glad över hans fåordighet.
Ellen och Nils figurerade tillsammans också i Den stora utställningen, som också rörde sig i Göteborg på 1920-talet. Ellens roll som kvinna och Nils roll som polis är en beskrivning av karaktärer som vill mer än de riktigt tillåts av sin omgivning, av tiden och de människor de har omkring sig. De rättar sig in i ledet, gör få förnär och vill mycket. De är duktiga var för sig och kanske än duktigare tillsammans. Visst vill vi se dem tillsammans, tänker jag allteftersom jag sträckläser. Kommer det någonsin att bli de två?
Huvudplatsen i berättelsen är Pestön, en karantänsö i den bohusländska skärgården. Den är otillgänglig, där finns ett sjukhus och alla på ön är beroende av att det förbli som det är. Annars går var och en, eller de flesta, under. Pengar, trygghet, platsen, människornas roll och delaktighet påverkar alla och varandra. Morot och piska gör livet här - pengar och hot. Man är beroende av varandra, men livet hänger ständigt på en väldigt skör tråd. Hur är det att leva så? Är det möjligt att bryta sig ur en gemenskap, där man egentligen inte vill vara? Hur mycket krävs för att det ska göras möjligt? Vad är tvång och vad är fri vilja?
Låt oss tala om gruppgemenskap och tillhörighet - ja, både hos vrakarna och hos folket på Pestön. Varför är gemenskapen så viktig - för gruppen och för individen? Var går människors gränser? Låt oss också tala om hur vi tar hand om barnen, resurserna som krävs och hur vi ser det enskilda barnen. Det kan vara en vrakare, en rom som bor i skogen, en invandrare som inte lär sig språket eller vem som helst som har det tufft i livet. Att se människan är onekligen nyckeln till mänsklig framgång, oavsett vem vi talar om.
Vad är en vrakare? Och vad säger andra om dessa? Hur är det möjligt att bryta sig ur en grupp man inte vill tillhöra? Varför är våra förutfattade meningar så hårda och grymma? Hur blir det så?
1925 var en tid med andra värderingar, andra regler än nu. Det var papper och penna, fattigdom, utsatthet, kvinnors plats i hemmet, att fråga far och mor vad man får eller inte får även i vuxen ålder. Ja, det var också en annan tid för kvinnor att bestämma om hur relationerna ska se ut. Ja, eller inte. Hur har tiden utvecklats? Är samhället lättare eller svårare nu? Bättre eller sämre? Ja, kanske är det både och - ibland lättare och ibland svårare, ibland bättre och ibland sämre. Det är annorlunda, helt klart. Både för kvinnor och för män, för polisutredningar utredningar och för kärleken.
En av våra bokcirklar i bokhandeln var lyrisk i sitt samtal. Så härligt, så fint! Nästa grupp var lite mer restriktiv. Några i gruppen kände olust i att läsa fiktiva berättelser som innehåller vedervärdigt våld och bristande mänsklig hänsyn, men vi var nog eniga i grupperna om det var en välskriven roman som skapade en hel del fina samtal. I ytterligare en grupp diskuterades trovärdigheten och våldet. Någon fann 20-talet riktigt bra beskrivet och någon kände att berättelsen saknade trovärdighet. Så här kan det inte ha gått till, säger någon. Jo, det tror jag att det kan, säger någon annan. Jag undrar; hur är vi själva, våra egenskaper, tankar och insikter, när vi säger si eller så? Vilka är vi, egentligen? Är det vår fantasi, vår verklighetsanknytning och vår förmåga att se bortom oss själva som spelar in? Vad är det som gör att vi säger, uppfattar och tycker så olika? Jag älskar alla dessa skillnader, men ser samtalet tystna i det obekväma ibland. Jag behöver bli duktigare på att putta samtalet vidare när någon gör samtalet obekvämt.
Det är många skillnader, då och nu. Den här berättelsen och de här karaktärerna lever verkligen i en annan tid än vår.
Ja, typ 100 år bort.
A..
Miljömagasinet 10/9-21.
* Skrivet om Marie Hermanson i denna blogg - här;
https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Marie%20Hermanson
