mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme
Anna Hage
2018
Forum bokförlag
Min förutfattade mening sa till mig att den där boken vill du inte läsa. Så jag tänkte helt enkelt avstå från att läsa den. Det finns ju en hel del annat att läsa, så det finns alltid alternativ. Till slut förändrades min tanke och jag insåg att jag ville läsa den. Att den var ett viktigt alternativ. Jag vill åtminstone försöka se vad den innehöll och vad den sa till mig.
Jag öppnade pärmen, satt mig till ro och läste. Min förutfattade mening föll rakt ner, som i ett platt fall. Jag blev fast.
Anna Hage skriver enkelt. Hon beskriver polisförhör, samtal, tankar och händelser rätt krasst. Hon varvar, allteftersom. Händelserna och känslorna. Hon öppnar sig, visar sina känslor och berättar för oss om sin upplevelse - inte bara om händelsen då, för 30 år sedan, utan också hur hon har mått under årens lopp. Det har påverkat hennes liv.
Känslor är ett förundrande kapitel. Händelser, möten och känslor och hur vi bemöts och förmår förhålla oss till situationen. Om inte si, så så. Om inte så, så si. Om, ja, ni vet, det där omet som alltid, eller kanske aldrig, kan göra skillnad för våra liv. Här är det högst troligt att Anna Hages liv och välmående hade kunna te sig annorlunda om hon fått ett annat bemötande från rättsmaskineriet, förmått själv förhålla sig annorlunda och/eller fler personer i hennes närhet förmått bistå på ett annat sätt. Vi är alla människor och just det gör ju livet svårt (& lätt i andra sammanhang).
Det gör ont i mig när jag läser Anna Hages bok - 30 år av tystnad. Det gör ont att läsa om rättsmaskineriet - poliser, domstolshanteringen, mm - och se hur illa skickade de var, kanske också är, att ta hand om människorna som hamnar där. Ja, förstås både de som hamnar där självförvållat eller oförskyllt. Människor är ett svårt kapitel, men just där passerar så många. Det måste förstås finnas en beredskap att hantera de olika personligheter och situationer som passerar. Det är uppenbart att det brast i Anna Hages situation.
Beroende av den roll vi sitter i, handhar vi situationen på olika vis. En chockad person agerar på ett sätt, en objektivt utomstående betraktare, ej personligt färgad, på ett annat. En person fokuserad på en sak, en uppgift, ser just det och inte det som händer runt omkring. Vi ser, gör och upplever händelserna så olika, för att vi är olika och befinner oss i olika situationer och sinnestillstånd. Ja, allt detta vet vi, förstås. Här syns det tydligt och det förundrar att det sker. Hur det sker. Eller hur illa det sköts.
Anna Hages bok gör ont att läsa. Den - och de TV-program som har snurrat om Palmemordet - gör mig ytterst beklämd. Varför gjordes utredningen så undermåligt? Varför behandlas vittnen så fasansfullt? Vad är det som har gjort att de inte lyckats lösa mordet? Vad gör allt detta med vår tilltro till vårt rättssystem? Får det mig och/eller dig att vilja bidra till samhällets viktiga funktioner om eller när jag hamnar i det, oavsett skäl?
Det känns som en enorm bedrift av Anna Hage att ha skrivit boken. Att ha orkat med detta. Ja, kanske var det livsnödvändigt - för att orka leva, för ett bra liv. Jag är glad att jag läste den. Den har skavt i mig, skapat nya tankar. Den var periodvis känslostark och tung, men den har gjort skillnad.
Ja, jag är glad att ha läst den.
Rekommenderas, ja.
Anette
