sanning sanningen sanningar
substantiv
sann`ing
● yttrande eller tanke som överensstämmer med verkligheten ibland spec. beträffande livsfrågorna eller dylikt
osanning
sanningen (om någon/något/sats)
eviga sanningar; en allmänt vedertagen sanning; söka sanningen; säga sanningen; tala sanning; hålla sig till sanningen; hans berättelse var med sanningen överensstämmande; inför domstolen får man svära att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen
○ spec. i uttryck för blottlagd (ofta obehaglig) verklighet
den nakna sanningen; den bistra sanningen var att deras proviant höll på att ta slut
○ spec. äv. i vissa uttryck som ingår som led i polemik eller dylikt
om sanningen ska fram är jag ganska trött på henne; sanningen att säga har han misskött sina uppgifter
○ ibland med tonvikt på (ofta obehaglig) uppriktighet eller dylikt vanligen plur.
han skulle gå in och säga chefen några sanningar; nu ska jag säga dig ett sanningens ord
○ ibland ironiskt om något som på tvivelaktiga grunder hålls för sant av de flesta
många gamla sanningar ställdes på huvudet i rapporten
(bara) halva sanningen (bara) en del av det man vet, man ska inte stirra sig blind på siffrorna i rapporten – de berättar bara halva sanningen
dagsens sanning fullständigt sant, han menade att allt som stod i biografin var dagsens sanning
en sanning med modifikation något som bara med vissa förbehåll är santatt det råder lärarbrist är en sanning med modifikation
i sanning något högtidligtverkligenatt arvet försnillats på bara ett par år är i sanning bedrövligt
se sanningen i vitögat möta (den bistra) sanningen utan försköningarvi måste se sanningen i vitögat och ta klimatförändringarna på allvar
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska sannind, sanning; till sann; jfr ursprung till minsann
