Etelka och Vince är gifta. Vince dör. Kvar är Etelka och deras dotter Iza. Iza är läkare och har tidigare varit gift med Antal. Iza bor i den stora staden, Etelka på landsbygden.
Etelkas man och Izas far Vince dör. Etelka och dottern Iza ska leva och samsas tillsammans därefter.
Vince har cancer. Iza och Etelka tänker sig att inte berätta det för honom. De ska vårda honom och fylla platsen med kärlek, men inte berätta att livet går mot sitt slut. Att undanhålla en så viktig information från en person gör mig upprörd. Jag rekapitulerar en liknande händelse i mitt eget liv och minns min upprördhet. Är det respekt att undanhålla sådan information från den som är berörd? Hur ska hen eller omgivning få möjlighet att tala medan tid är. Hur tänker du kring frågan om tystnad, hänsyn och respekt kring slutet av liv och samtal. Ja, man gör det av hänsyn till varandra. Men, oj, så skadligt det kan vara.
Den gamla kvinnan lider, vet inte allt om mannen, men hon lider.
“Han väntade inte på mig. I fyrtionio år har jag känt till alla hans tankar. Och nu vet jag inte vad han har tagit med sig dit över. Han har lämnat mig.”
Hon lider av saknaden redan innan han har gått. Hur lär man sig leva utan den man levt med för alltid? Vad gör man av livet sen, utan den andre hälften av sig själv vid sin sida?
Hon har dåligt samvete för att hon inte har honom hemma, låter honom vårdas på kliniken. Hon känner honom, men i det sista kanske hon missförstår. Hon vredskas över sköterskan, tror att han behöver vatten när han frågar efter dottern. Vad gör det med kvinnans själ, när hon förstår att hon hört fel och missförstått honom i hans sista andetag? Vem är hon, den där sköterskan, egentligen? Är det något hon inte vet om sin man? Vad har de båda tillsammans, bortom henne?
Maken dör. Dottern Iza vill hjälpa sin mor. Hon månar, men låter samtidigt inte den gamla kvinnan (som hon hela tiden kallas i berättelsen) sörja. De är olika, varje generation är sin, som om det är flera hundra år emellan dem. Iza bestämmer vad modern ska vara, göra, spara och bo. Kvinnan tiger, tystnar. Hur får vi sörja? Vad är omsorg, egentligen? Att låta någon sörja eller att ta bort allt det gamla ifrån henne? Vad blir det kvar av henne då?
Den gamla kvinnan flyttar till dottern i den stora staden. Minnen, saker, hjärta och gemenskap försvinner. Det som ur någons perspektiv är omsorg och välmening är förödande från någon annan. Jag känner den gamla kvinnans rädsla för att göra fel, hur hon tystnar, lider och sörjer. Jag kan också förstå dotterns omsorg, hon vill att hon ska gå vidare i livet, inte sörja. Hon vill att hon ska komma bort från det gamla livets fattigdom och istället leva i ett överflöd och modernitet. Men, vill kvinnan det? Ja, i bokcirkeln lär vi prata om varför det blir som det blir. Mamman och dottern kommer från olika generationer, olika normer råder i olika tid och var och en präglas av sin tid och sitt liv. Det påverkar oss i evig tid. Den ena - eller båda - vill väl och den andra tiger, berättar inte hur den mår. Vem gör det, egentligen? Är det någon som känner sina närmaste, egentligen?
Men, den gamla kvinnan upptäcker vad som hänt. Det vill hon inte vara med om, så hon bryter spåret. Hon bestämmer själv över sina förutsättningar, även om hon inte kan bestämma allt eller ser konsekvenserna. Det ger hopp i berättelsen att förstå att kvinnan äger sig själv och hur hon tillhör sin make, vare sig han är levande eller död. Det ger också sorg, för konsekvenserna av att inte se hela bilden blir ibland väldigt dyrbara.
Lidia och Iza delar samma man, Antal, i handling och tanke. Ja, kanske inte bara Antal, kanske Vince också. De är svartsjuka, på olika sätt och deras tankar är mänskliga. Man kan nästan skratta åt bedrövelsen, hur onödigt det är med svartsjukan som bottnar i brist på samtal eller bearbetning. Ja, kanske är det så i oss alla? Tillhörighet, kanske t o m ett ägandeskap, spelar roll. Kanske är vår känsla: - Hen är min, jag vill att det är mig hen ska älska.
Hur är det att upptäcka hur vi förändras, när vi drabbas av en stark insikt, en hopplöshet? Blir vi en isstod för att orka överleva?
Berättelsen går vidare mellan Iza, den gamla kvinnan och Antal, tidigare make till Iza och svärson till den gamla kvinnan. Den berör frågor om mänsklig längtan, tillhörighet, våra egenskaper och hur vi är. Var och en utgår från sig själv, vill leva ett liv utifrån sin känsla och sina värderingar. Ibland krockar det med andra. Det är ändå inte så lätt att samexistera, berätta om sitt och hur man vill. De som lever länge tillsammans, med inställningen att de är ett, växer tillsammans. De som låter sig vara en unik individ är något annat. Det är oerhört intressant att känna hur Iza, Antal och den gamla kvinnan är, hur de möts eller inte möts och hur de för alltid är sammanbundna. Lidia är också sammanbunden med fadern. Iza och modern vet inte att eller hur. Vad vet vi om varandra?
Vem är Iza? En person att se upp till, beundra, för att hon månar om sina föräldrar och för att hon är framgångsrik i sin yrkesutövning? Hon är stark, bestämd, har en stark integritet och vet hur saker ska göras. Men, vem är Iza där innanför sitt skal? Varför har hon blivit sådan?
Vem är Etelka? Varför kallas hon bara den gamla kvinnan? Hon är onekligen en individ, med egna tankar och ett långt liv. Varför talar hon inte med sin dotter? Varför säger hon inte hur hon vill ha det och vad hon längtar efter?
Magda Szabos berättelse sätter sig i mig, får mig att fundera kring hur vi är, hur generationer påverkar varandra och vad man vill eller kan lösa innan det är för sent. Vi påverkas, stort, av alla vi har omkring oss. Ibland ser vi det inte förrän något särskilt händer. Det kan både slå sönder och ena.
Szabos språk är tydligt. Jag ser platserna, människorna, huset och föremålen. Jag känner sorgen i kvinnan och hennes tillhörighet. Jag känner också Izas livsbegränsningar, hur hon stänger, inte törs. Det är väl beskrivet hur karaktärerna är som personer och hur platserna ser ut.
Läs, med varsamhet och eftertanke. Det är en väldigt mångbottnad berättelse. Vems bild är rätt? Ja, som vanligt kanske allas eller ingens. Rätt är det som är sammanvävt av alltet.
Magda Szabó är - eller var - ungerska. Hon har också skrivit Dörren, som översatts till svenska. Jag uppskattar läsningen av Szabo mycket stort och längtar till våren, när nästa bok kan ligga på vårt läsbord.
Vi tackar Nilsson förlag för utgivningen av Magda Szabó, som är en författare som vi med glädje vill läsa.
I vår (kanske i mars 2022) räknar vi med att det kommer ännu en bok av Szabo, Abigél, översatt av Eva Teresia Lundberg. Eva Teresia översatte också Dörren, tillsammans med Maria Ortman. Izas ballad är översatt av János Csatló.
A..
#izasballad #magdaSzabo #nilssonförlag #dörren #evateresialundberg #roslagensbokhandel #välkommentillnorrtälje #välkommentillbokhandeln #kulturiroslagen #kulturtorget #lillatorget #norrtälje
Länkar;
