Tack, för att du köper eller beställer boken i din lokala bokhandel.
I december 2017 riktades anklagelser mot Benny Fredriksson i tidningen Aftonbladet. Tre månader senare avslutade han sitt liv, på ett hotellrum i Sydney, efter det mediedrev som följde i spåren av publiceringarna.
När Benny Fredriksson avgick som vd för Kulturhuset Stadsteatern var det slutet på en lång och framgångsrik epok. Han lyckades inte bara omskapa en av Sveriges ledande kulturinstitutioner och anpassa det till en ny tid, han förfogade också över en betydande del av huvudstadens kulturanslag.
Under Fredrikssons ledning förverkligades visionen för Kulturhuset – att befinna sig mitt i samtiden och utgöra den naturliga samlingsplatsen för den kultur- och samhällsengagerade medborgaren.
Den siste teaterdirektören skildrar genom hundratals intervjuer drevets utveckling under hösten 2017 parallellt med berättelsen om hans liv och verk. Anhöriga, kollegor, fränder, meningsmotståndare och uppdragsgivare berättar om yrkesmannen och makthavaren Benny Fredriksson.
Från uppväxten i en arbetarfamilj i Midsommarkransen, till en av Sveriges tyngsta poster i kulturoffentligheten. I den resan ryms inte bara ett fascinerande människoöde – Fredriksson saknade både gymnasieexamen och universitetspoäng och var på nästan alla plan en autodidakt – utan också en samhällsskildring, klasskildring och kulturskildring.
Fram träder bilden av en makthavare som på sätt och vis bergtogs av sitt uppdrag – men som på flera punkter förändrade svensk teater i grunden.
Berättelsen om Benny Fredriksson.
Johan Hilton.
Jag läser en berättelse som gör ont i själen. Jag läser om en man, en människa som - med lust, glöd, kunskap och vilja - vill vara teaterdirektör. Och gjorde det därefter. Han ville och gjorde, åstadkom och skapade.
Ville. Han finns inte mer. Drevet tog hans liv.
Att vara chef är något av det svåraste som finns. Det finns alltid människor som tycker och vill något annat. Ibland ska de hämnas, skada eller på annat sätt hävda sin rätt. Ibland lyckas de, ibland med sådan råge att det måste ses som ett livsavgörande felbeslut för varje person som i en eller annan form deltog i akten. Drevet är inte försumbart. Drev är människor som vill ont. De har viljan att att sätta på plats, markera, fälla, få bort eller skada. Det kan bli samma effekt med de som teg och tittade på, inte motsatte sig drevet.
Jag slukas och förundras av berättelsen om Benny Fredriksson. Den ger mig en bild av en människa, mångfacetterad, lycklig, ångestfylld, driven och full av riktningar. En människa av kött och blod, som du och jag.
Vi människor är perfekta, eller hur, och vi vet att vi aldrig ska kasta sten i glashus. De flesta av oss, i varje fall.
Jag gläds åt läsningen av hans strävanden, han är som en maskros som idogt strävar vidare. Det han vill, gör han, åstadkommer. Han fostrar sig, när föräldrarna inte gör det. Han låter bli alkoholen, för att han inte vill gå i sin mors fotspår. Han vill möta Ann Sofie von Otter, ser till att det händer. Och vara teaterchef. Ja, det finns mer. Han driver sina spår, ja, hur ska man annars nå den framgång man önskar?
Om inte drivna människor drev frågor framåt, skulle teater, konserter, litteratur och annan livsviktig kultur inte finnas. De som inte står där, högst upp i blåsten, vet inte hur det är.
Den siste teaterdirektören, berättelsen om Benny Fredriksson, är en bok om teatermannen, den drivne, engagerade, kunnige. Han som såg till att saker blev gjorda, han som kunde, han som skapade ett fantastiskt hus och slukades av allt det magiska. Den berättar historien om Benny och hans arbetsliv. Oj, om vi kunde vara sådana! Den berättar också historien om människors avundsjuka, hämndbegär och hur man effektivt dödar andra genom drev. De offentliga avrättningarnas tid är inte över, även om de sker på andra sätt idag än på häxtiden eller inkvisitionen.
Berättelserna varvas, om Bennys liv och om metoo, människors avsky och om Aftonbladets övergrepp. Drevet hade inte med Metoo och sexuella övergrepp att göra, man passade bara på att vinkla då. Man passade på och drev, utan möjlighet att försvara sig. Vad fanns att säga mot saker som inte var sanna i sammanhanget?
Johan Hilton har beskrivit en fantastisk människa, Benny Fredriksson stod för så mycket kraft, så mycket liv och så mycket kunskap.
Läs boken. Den är välskriven, berättar om människors driv och teaterns förutsättningar och också om det vidriga drevet. Den berättar vad människor är kapabla till, både i livet, arbetsliv och i sin avsky. Och vad konsekvenserna kan bli av det. Läs, bara läs.
Boken ligger på frontbordet (i soffan!) i bokhandeln. Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
#densisteteaterdirektören #bennyfredriksson #johanhilton
#roslagensbokhandel #Kulturtorget #Sensusstudieförbund
#naturkultur #läsbaraläs
I december 2017 riktades anklagelser mot Benny Fredriksson i tidningen Aftonbladet. Tre månader senare avslutade han sitt liv, på ett hotellrum i Sydney, efter det mediedrev som följde i spåren av publiceringarna.
Under Fredrikssons ledning förverkligades visionen för Kulturhuset – att befinna sig mitt i samtiden och utgöra den naturliga samlingsplatsen för den kultur- och samhällsengagerade medborgaren.
Den siste teaterdirektören skildrar genom hundratals intervjuer drevets utveckling under hösten 2017 parallellt med berättelsen om hans liv och verk. Anhöriga, kollegor, fränder, meningsmotståndare och uppdragsgivare berättar om yrkesmannen och makthavaren Benny Fredriksson.
Från uppväxten i en arbetarfamilj i Midsommarkransen, till en av Sveriges tyngsta poster i kulturoffentligheten. I den resan ryms inte bara ett fascinerande människoöde – Fredriksson saknade både gymnasieexamen och universitetspoäng och var på nästan alla plan en autodidakt – utan också en samhällsskildring, klasskildring och kulturskildring.
Fram träder bilden av en makthavare som på sätt och vis bergtogs av sitt uppdrag – men som på flera punkter även förändrade svensk teater i grunden.
Johan Hilton har skrivit en stark berättelse om Benny Fredriksson. Han har berättat om barndom, ungdom och vuxenliv. Han har lyft drivkrafter och engagemang, möjligheter och svårigheter. Jag ser honom - Benny Fredriksson - som en driven och duktig chef som också driver platsens framgång på ett sätt som krockar med andras inställning och egenskaper.
Man kan inte gillas av alla, särskilt som driven chef. Det gör - i förlängningen - det fasansfulla drevet. Människor - som vill skada andra - skapar det fasansfulla drevet.
Jag bugar och tackar för en mycket läsvärd bok. Jag fasar över dreven och människorna som låg bakom detta, både media generellt, Aftonbladet med dess inblandade och alla i Stadshuset med omgivande (o)vänner som inte hindrade drevet som aktivt upparbetades av antagonister under hans arbetsliv - de som stod tysta och de som bidrog till Aftonbladets artiklar som satte snurr på drevet. Jag fasar och hoppas att människor förstår att det kostar liv att degradera människor i offentligheten. Det har hänt förr, jag hoppas att det aldrig händer igen.
Det här är en bok att läsa för dig som intresserar dig för Stadsteatern, för mediadrev, för en duktig människa och för en stark chef.
Hur skulle du ha tagit de ord som drevs fram av en liten klick människor och Aftonbladet?
Den här boken rekommenderas varmt av mig - till dig.
A..
21 maj 2024. Tisdag.
Jag trodde att det var frost på gräsmattan. Det är inte möjligt, tänkte jag. 1,8 grader plus visade termometern kl 05.30, så det kanske var möjligt. Det blir varmare nätter snart, eller hur?
Jag läser Den siste teaterdirektören, berättelsen om Benny Fredriksson och förundras över människors drivkraft och liv. Det är tillfälligheter och personlig drivkraft som gör människan, säger vi ofta. Visst är det förundrande? Johan Hilton har skrivit om en man som drabbades av kärleken till teatern, lusten till kulturens olika hörn och det ostoppbara mediedrevet. I livet fanns väldigt mycket plus och framgång, varje människas liv är stort och komplicerat. Det är en biografi att begrunda.
På mitt bord ligger också Hej då Herr Kråka av Malin Kärrbrink. Det är en barnbok som talar om död, en kråka blir sjuk, får sjukhusvård och medicin men klarar sig inte. Den är fin, tål läsning och kan vara ett fint underlag för samtal med barnen. Visst behövs samtal om döden med barnen? Törs man?
En person i bokhandeln talade nyligen om suicid och om barnets reaktion på döden. Det är uppenbart att man måste prata klokt om döden med barnen, inte tystna och släta över, ja, också med vuxna. Det är en del av livet, omåttligt sorgligt, men ändå. Hur pratar du om döden med dig själv, barnen och andra vuxna?
Jag undrar om jag ska ordna en sorghylla, där litteratur om liv, död, sorg, suicid, funktionsfrågor och psykisk ohälsa får samsas. Var ska jag placera den, kanske vid tänkvärt-hyllan?
Imorgon (22/5-24) ska vi prata om folkdräkter, när Estunadräkten står på programmet. Vill du vara med, så hör av dig. Vi har platser kvar.
På torsdag (23/5-24) ska vi, i en öppen bokcirkel, tala om Bodil Jönssons bok Så fint att kunskap finns. Kanske kan vi då tala om var och ens ansvar att inte sprida gissningar och skvaller, att lägga fokus på evidensbaserad kunskap? Eller är skvaller och skitprat om andra kittet som för människor samman?
Nästa vecka (27/5-24) kommer Dag Sebastian Ahlander och berättar om Mannerheim utifrån sin sprillans nya bok (Marskalk Mannerheim). Känns det intressant för dig, så titta in i bokhandeln med din anmälan.
Idag är det sol.
Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
.jpg)
