Mäns våld mot kvinnor

Vi läste Jackie av Anne Swärd i några av våra bokcirklar. Boken var känslostark, viktig och fasansfull. Den är väldigt bra läsning, men samtidigt väldigt hemsk. Det är viktig läsning och jag tycker att varje vuxen kvinna och man ska läsa den. Det har jag sagt många gånger i bokhandeln.

När föräldrar har kommit för att köpa böcker till sina vuxna barn har jag talat om den. När vuxna barn har kommit för att köpa en bok till sina föräldrar likaså. När jag förklarar säger de, nej, hon har det inte så. Nej, det menar jag inte, men jag menar att vi ska se vad som kan hända. Jag menar att vi ska fundera över vad som händer med Jackie, hur det kan fortgå och/eller ens hända. Jag säger inte att det rör din dotter eller hennes man, jag säger att vi måste se att det här finns omkring oss. Det kan vara någon du känner, som slår. Det kan vara någon du känner som blir slagen. 

Ingen vet, jo, någon vet, men är tyst. Jackie säger inget. Inte till sin mamma, inte till sina vänner. Ingen ser, men hennes värld krymper till ingenting och hon blir till slut nästan ihjälslagen. Det här är viktigt, ohyggligt viktigt att vi är medvetna om. Din vän eller din granne kan vara utsatt och det behöver vi, du eller någon fånga hen. Om det är du så är det förstås viktigt att du inte är tyst, men för livets skull behöver vi tänka rätt. 

Just den där tystnaden, just det där att ingen vet att någon har det genomtufft, och/eller att ingen kan göra något för henne. Just det, ensamheten och tystnaden. Just den måste upphöra. 

Anne Swärd skrev nyligen i DN om tystnaden, den ohyggligt tuffa tystnaden. Själv tänker jag ofta på hennes bok, vad den säger och hur människor har det. Det gäller detta - våldet - och det gäller psykisk ohälsa, beroenden och ensamhet. Hur ser vi människor och vad gör vi (och de själva) för att det ska upphöra. Vi är beroende av andra för att våra liv ska vara värdiga. Vi behöver människor omkring oss, som ser oss, som fångar upp oss när vi faller. 

Jackie handlar om mäns våld mot kvinnor - eller; en mans våld mot en (eller flera) kvinnor. Jag tänker att han är en återfallsman som får hållas. Någon vet, men gör inget. Han är skadad och har inte fått hjälp, eller; ingen har kunnat bryta igenom hans skal och sett vad som finns i honom, sett hur skadad han är av de känslor som uppstod i ungdomens dagar. Han vill inte räddas, bli värdigt hel. Han förstår inte vad han är. 

Hon kommer därifrån, sönderslagen men med livet i behåll. Nätt och jämnt. Hon får bära sina skador med sig för resten av sitt liv. Hon kanske läker fysiskt, men att läka psykiskt efter sådana upplever lär ta lång tid. Rädslan lär sitta i. 

Hur gör vi, du, jag och samhället, för att det inte ska hända? Hur gör vi för att se våra medmänniskor, våra barn eller föräldrar, och hur gör vi för att sätta stopp när vi ser att det händer. Ja, det finns otroligt många aspekter i det här. Jag kan inte se alla, kanske bara några enstaka, eftersom jag själv inte varit hårt berörd. Jag har sett i det lilla, vilket är svårt nog. Jag ser hur svårt det är att hjälpa eller få hjälp, eftersom vi inte erkänner eller törs. Rädslan är stark att störa, lägga sig i, göra saker värre eller blunda för att det är lättare än att se. 

Det må vara att den som är utsatt inte vill prata, men vi andra måste lära oss att se. Eller hur? Hur gör du? Kan en början vara att vi talar om saken, lär oss hur vi ska se? 

Och, den väldigt olustiga känslan i min kropp kvarstår efter avslutad läsning av Fjärilsvägen. Patrik Lundberg, vad hände egentligen med din mamma? Vad dog hon av, egentligen? 

Anette Grinde

Bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje. 

Länkar; 

• DN - 22/10 2020; Kulturdebatt - Anne Swärd om tystnaden
• Mer om Anne Swärd i denna blogg 
• Patrik Lundberg - vad hände egentligen med din mamma? 
• Bokhandelns artiklar i Miljömagasinet 
• DN - 11/9 2020. Patrik Lundberg 
• Jag läser sinnesrobönen (Miljömagasinet)
• Texten publicerad i Miljömagasinet den 6 november 2020. 

Att vara mor och dotter..

Jag läser och njuter av berättelserna. Ibland är det tuffa berättelser som breder ut sig framför oss. Vi kan välja vad vi läser och ibland väljer vi bort. Livet är svårare att värja sig emot. Det är som det är, ibland svårt, trots att vi gör vårt yttersta för att åstadkomma så bra liv som möjligt. Jag förundras över det svåra som borde vara lätt. Jag tänker ofta på föräldraskapet och på rollerna som mor och dotter, kanske för att jag är mor och dotter. Jag försöker ofta sätta mig in i situationen för att se om jag kan förstå det som händer i berättelsen. Hur hade jag gjort?  Hade jag lämnat bort barnet? Har jag kunnat lämna, slå, förhindrat min mor att träffa, ironiserat, skrattat eller går jag över allt för att hjälpa och skydda min dotter? Kan hon skyddas? Ska hon skyddas?

I Där kräftorna sjunger bor huvudpersonen i träsket med sin familj. När hon är liten ser hon sin familj falla samman och hon blir ensam kvar. Hon längtar efter sin mamma och hennes mamma längtar efter henne. Om hon inte. Om han inte. Vad skulle livet ha blivit om inte om fanns? Omständigheterna puttar oss över kanten till saker vi inte styr över. Moderns dotter spelar roll, dotterns moder likaså - men det är också andra som påverkar hur det blir. Saknaden tär i livet, när vi inte får ha föräldern omkring oss. Tänk, att bandet är så starkt.

I Modersmjölken (Lettland) formas berättelsen kring moder och dotter, eller kring mödrar och döttrar eftersom vi här betraktar flera generationer. En mamma är också en dotter och förhåller sig till den. Hur lätt är det att göra rätt? Hur lätt är det att förstå den tidigare generationen? Vi formas av våra omständigheter, av livet som träffat oss. Hur blir föräldraskapet när vi bor i en diktatur eller i fattigdom? Kan vi, du och jag, ens föreställa oss hur livet blir när omständigheterna är något annat än vi är vana vid? Hon, jaget, har livsdrömmar, egenskaper och känslor som möter den andra - vad blir skillnaden i miljön? Hur skulle jag bli som mamma om jag bodde i det ogästvänliga träsket eller i ett krigshärjat Syrien?

Säg inget om Lydia är en berättelse om konsekvenser inom familjen. Vi reagerar olika på vad som sägs eller inte, vad vi får göra eller inte, vem som får kärlek eller inte, vem som förmår ta emot kärlek eller inte. Jag brukar säga att dela ett glasspaket lika mellan alla barnen inte är rättvist, eftersom alla inte gillar glass på samma sätt - just det är svårt, vi uppfattar så olika det som sägs och görs. Ett skratt kan vara som ett slag, en ironisk kommentar som en smekning och en kram som ett livslångt minne. Jag vill inte föra över min längtan till mina barn, jag vill att de skapar egna, men kan jag ens undvika det? Om jag blir glad för att mina barn gör som jag i något jag tycker om, påverkar jag dem då på ett sätt som kan vara negativt? Om jag inte ler lika stort när hon gör något annat, hur påverkar det henne? Vari ligger dotterns ansvar att förstå att modern vill hennes allra, allra bästa? Vari ligger vår tvekan?

Jackie. Jackie väljer bort att tala med sin mor. Vi undrar varför när vi bokcirklar. I vilka situationer väljer vi bort samtalet med våra mödrar? Det beror förstås på hur relationen ser ut, att vi vill klara oss själva eller kanske att vi inte tror att svaret blir det vi tänker oss. Vi kanske tror att vår egen mor inte kan förstå, eller vill förstå. Eller kanske är det så att vi inte förstår hur våra mödrar tänker?  I Jackie kanske det är en fråga om skuld, hon kanske skäms (fast hon verkligen inte borde) och därmed inte törs.

Vi är alla så olika. Vi bär olika egenskaper, tänker olika, känner olika, förstår olika. Med våra mödrar och döttrar har vi alla olika relationer, för att vi är olika. Att vara förälder är unikt och fantastiskt, men också tufft.

Är det lika tufft att vara dotter?

A..

Mitt Roslagen nr 15/7 2020 sid 18.

(klicka på bilden för att 

komma till tidningen). 

Varför läser jag boken?

Varför läser jag boken?

Jag läser för att jag ska vara en del i ett boksamtal i bokhandeln. Jag läser för att lära mig mer, utvecklas. Jag läser inte för att den är bra eller dålig. Jag läser för att jag vill skapa eftertänksamhet. Jag läser för att jag vill lära mig mer om andra människor, andra företeelser och förstå vad som händer i världen.

Jag läser inte för att författaren utmärker sig. Jag läser inte för att svartmåla en författare eller säga att hen borde göra si eller så. Jag läser för att prata om innehållet med andra.

Just nu läser jag Jackie av Anne Swärd. I samtalet funderar vi ofta kring om eller hur en bok är självbiografisk eller om författaren skaffat sig kännedom om en fråga ändå. Allt behöver inte vara självupplevt. Jag hör någon säga att Anne Swärd har sagt att den har självbiografiska inslag. Spelar det roll för min läsning? Nja, nog inte, tänker jag, men kanske har jag fel där? 

När vi pratar om Jackie, kan vi tala om våld mot kvinnor. Vi kan också tala om en mans våld och ägandebegär. Vi kan tala om omgivningens tystnad, om vad vi vet om varandra och ändå inte talar. Vi kan tala om samhällets ansvar för varandra, om vårt ansvar för varandra. Vi kan tala om tystnadskulturer, stalking, terapisamtal, mitt ansvar, hur vi blir som vi blir, hur man kan eller inte kan gå ifrån en destruktiv relation och mycket, mycket annat.

Jackie är en 19-årig kvinna som blir utsatt. Hon gör sig inte till ett offer. Jackie är 19 år, men det hade lika gärna kunnat vara någon i min ålder eller äldre eller vad som helst där emellan. Det handlar om våldet, det handlar om psykisk terror, det handlar om en man som har bestämt sig för att den här kvinnan ska jag äga.

Tillfälligheternas styr henne till honom och honom till henne där deras vägar möts. Attraktion uppstår. De dras till varandra, eller hur det nu är. Kemi, kärlek och kemi. Kärleken, omsorgen, allt gott tillsammans, ja, sådant som är väldigt svårt att värja sig mot när känslorna och uppmärksamheten drabbar.

Men.
Hur märker man när situationen förändras? Jag tänker att det - i den här boken och kanske i det verkliga livet - är de små stegens tyranni, som en snara som dras åt mer och mer. Sakta, sakta, sakta.

Vi ställer oss frågan. Varför gick hon redan inte vid första slaget? Jag har hört det förr och hör det igen. Jag tänker det säkert själv också. Varför gick hon inte vid första slaget? Kan det vara så att det är försent då? Att hon borde ha gått långt dessförinnan, fast inte märkt att eller hur situationen förändrats?

Man skulle också kunna fråga sig; Varför slog han det första, andra och de 50 andra slagen? Varför frågar vi oss egentligen varför hon inte gick vid första slaget? Varför gäller inte frågorna honom, istället för nästan bara henne?

Vi säger redan, som i något tidigt. Vi säger att hon redan där, som egentligen inte är något redan för de har varit tillsammans, involverat sig, älskat, visat omsorg och sett varandra. De har byggt kärlek tillsammans. Hon gjorde det. Gjorde inte han det? 

Jag tänker att våldet smyger sig på. Ja, nej, det första slaget kommer oväntat, plötsligt. Det smög sig inte på, det kom hårt och tydligt, men innan och sen. Efter slaget kommer kärleken igen, omsorgen, värmen och den goda maten. Ja, kärleken. Är det då man ska tro att det första slaget är det enda slaget? Att det inte var meningen, att det var ett misstag? Är det då man ska tro att han var i tillfällig obalans och att det inte händer igen? Eller är det då man ska förstå att det första slaget absolut inte är det sista?
Vilka känslor tar överhanden? Är det förälskelsen, kärleken eller rädslan? Vad gör vi med känslorna?

Det finns människor som vet att mannen slår. Mamman vet. Grannen vet. Han går i terapi hos någon som vet. Varför varnar de inte? Låter de det ske för att det inte riktigt angår dem eller för att de förstår eller tror att de inget kan göra? Ingår det i människors ansvar att hjälpa den som far illa?I ngår det i begreppet demokrati att också ta ansvar för varandra eller ryms det inte i det begreppet.

Är demokrati att leva i en trygg värld? Om så, vems ansvar är det att vi lever upp till det? Vad är en trygg värld? Är det bara mitt eget personliga ansvar eller har du - som medmänniska - också ett ansvar att se till att vår plats är en trygg plats.

Om jag vet att någon slår eller idkar psykisk terror i förhållande till en annan människa, är det mitt ansvar att bistå så att det upphör? Är det mitt ansvar att anmäla det? Var ska jag göra anmälan? Hur ska jag göra det?

Om jag avstår, är det för att jag är rädd för egna konsekvenser

Vem har hon då, när jag avstår? Vem är han? Vem offrar jag, när jag avstår? Vad är att anmäla? Vad är att hindra? Vad är att uppmärksamma? Var går gränsen mellan privatlivets helgd och att lägga sig? 

Vad är demokrati? Vad är angiveri? Hur visar sig rädlsan för sig själv och de sina? Vad gör rädslan för att lägga sig i, störa, förstöra? 

Jag hör hur de säger att hon är ung och naiv. Ja, kanske är man ung när man är 19 år. Jag tänker att orden ung och naiv ändå kommer med någon form av skuld, med någon form av automatik. Som att det är hennes fel, det som händer.

Vi pratar om henne, vad hon borde eller inte borde, hur hon borde förhålla sig eller inte, att hon borde gå. Men, varför pratar vi inte om mannen, om honom? Om han som slår? Varför pratar vi inte om mannen eller varför pratar vi inte om omgivningen? Varför pratar vi bara om henne? Som att det är hon som ska göra något?

Det finns människor som känner till hans historia, men det finns ingen som hjälper henne. Det finns inte heller någon som hjälper honom. Det finns ingen som lägger ansvaret på honom. Eller hjälper honom att förstå att han brister i sin relation till andra.

De som vet är tysta, vågar inte prata. Varför vågar de inte? De kanske inte vågar för att de själva är skadade. Av livet, av honom, av vad de har sett sedan tidigare. De kanske inte vågar för att det är lättast att vara tyst. De kanske inte vågar för att de inte är utrustade med samvete för andra människor, eller omsorg om andra människor.

Vad rör det sig om egentligen? Vad är min roll som medmänniska, när jag vet, när jag ser? Ja, det gäller i situationer som Jackie har utsatts för, men det gäller förstås väldigt mycket annat också. Att Visa omsorg om varandra en nyckel till ett bra liv - det går åt båda håll, både för dig och för mig. Att inte anklaga, att inte anmäla saker som inte ska anmälas är också en nyckel till ett bra liv. Visst behöver vi ställa oss frågan om var gränsen går?

Vi har ansvar själva, men ibland måste ansvaret också trilla över på någon annan. När? Tänker vi på när ansvaret trillat över på eller från oss själva? När måste jag göra något även om den andra säger nej. Hon kanske inte vill för att det blir hårdare då. Hon kanske vet att hon äventyrar livet för sig eller sina barn? Det är ju inte bara att säga; gå för helsike. Det är ju så fasansfullt mycket mer än så. Visst är det mer än så?

När är gränsen passerad?

Vad är demokrati?
Ingår skydd i definitionen?
Frihet från våld?
Vem ansvarar för varje människas väl?

A...





#jackie
#anneswärd
#roslagensbokhandel
#Norrtälje
#välkommentillbokhandeln
#demokratiskasamtal
#roslagensparbankstiftelser
#köksbordssamtal
#magiskasamtal
#sensusnorrtälje

Vi pratade om Jackie, av Anne Swärd.

I samtalet skymtar våra egna erfarenheter
någon säger:

- Det var svårt. Den kom så nära.

Vi säger:

- ja, eller hur, den kröp nästan innanför skinnet.

Det visar sig att vi har olika kunskap,
olika erfarenheter.
Vi tror att vi förstår,
men vi kan inte det.
Ja, kanske lite,
men inte alltet.

Samma ord betyder
olika
hos dig och hos mig.

Jag lär mig mer
om dig och om mig,
men jag kan inte
helt förstå.

Jag har aldrig mött
någon som slår,
eller begränsar.
Eller har jag det?

Jag tror inte att jag känner
någon som slår
eller begränsar

Nej, vänta
när jag säger det,
så inser jag
att det gör jag.
Jag har bara
inte
ögonen på.
Kanske blundar jag
för det som är svårt?

Jag känner
en person
som är fantastiskt
charmig
glad och sprallig.

Han slog
någon jag tycker om.

Han slog henne.
Jag undrar
om han gör det fortfarande.
Inte henne, för hon gick.
Slår han någon annan?

Har jag i sånt fall ett ansvar
att berätta om det.

Jag vet inte om han slår.
Har jag en plikt att påminna någon
om det som hände för 20 år sedan.
Han kanske gör det än.
Han kanske gör det nu.
Hur kan jag se.
Jag är inte där.

En annan person
har varit utsatt
själv.

nära
hon har sett
sett
känt
varit mitt i
flytt
varit rädd
sörjt
plågats

Vi vet så lite om varandra
vi döljer.

Är det vår rätt
Är det så vi vill att det ska vara

Vad är demokrati?
Är det skydd?
Frihet från våld?
Vem ansvarar för varje människas väl?

A..


#jackie #anneswärd #roslagensbokhandel #norrtälje #demokratiskasamtal #roslagensparbankstiftelser #köksbordssamtal #magiskasamtal #sensusnorrtälje

Jackie - Anne Swärd

Det är sol och fint. Jag går i frihet och väljer mina steg. Ja, just idag gör jag det. Jag gör det, men gör alla det?

Ellinor Gotby Eriksson skriver en krönika i Norrtelje Tidning idag (pappersupplagan) - om våld mot kvinnor, ett våld som kan drabba vem som helst. Det är en viktig reflektion. Läs den.

Idag ska vi bokprata i bokhandeln, om Jackie av Anne Swärd. Den handlar om en ung kvinna som kommer till Stockholm för att starta sitt nya liv, nya steg och upplevelser. Hon träffar en man.

Det är en relation som inte är jämbördig, efter ett tag kryper förtrycket och våldet fram. Det normaliseras, det går sakta men är tydligt.

Det är som en snara dras åt om henne. Sakta, sakta. Hon kan inte ta sig ur. När skulle hon ha kunnat ta sig ur? När? Ja, vid vilken händelse skulle hon ha kunnat gjort någonting annat. Det är svårt att se att hon kan, eller när hon kan.

Har du möjlighet att styra ditt eget liv? Eller kanske kan man inte? Vem är jag att säga att och vad man kan? Vem är jag att säga att det alltid går?

- hon är ung och naiv, är en återkommande kommentar i samtal.

Ja, hon är ung, men hade det varit någon skillnad om kvinnan i berättelsen hade varit äldre? Och stor, stark och störst. Kaxig. Är det någon skillnad om kvinnan är 50 eller 19? Eller mannen äldre? Jag hör människor som arbetat med den här typen av frågor att just det inte spelar någon roll. Det kan hända alla, vem som helst. Både du och jag.

Kan vem som helst drabbas av en människa? Av kärleken och uppmärksamheten? Av någon som har bestämt sig för att äga den här människan. Styra, kontrollera och äga. Ja, vem som helst kan drabbas - både av kärleken och ondskan.

Kan det här drabba mig, om jag möter fel person. Om jag faller för charmen, fullkomligheten. Kan det här drabba dig? Hur många i min omgivning har en sån här person i sin närhet? En som är kontrollerad eller en som kontrollerar? Hur ser jag detta?

Jag har förstått att vem som helst kan drabbas, att vi behöver höja vår blick.

Läs Jackie. Den beskriver en verklighet att känna till. Fundera sen gärna på hur din verklighet, din omgivning och din kunskap om detta ser ut. Jag funderar och undrar. Igen och igen.

Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje. Prata gärna med mig om boken om du läst den. Annars, kom gärna in och köp den - och prata med mig sen. Om du vill.

A..

Hon kan..

Klockan är tidig morgon. Jag kan inte riktigt sova, sätter mig på cykeln. Trampar sakta. Kanske beror sömnbristen på läsningen: tankarna bubblar genom huvudet, jag fångar frågorna och vrider på svaren.

Hur tänker du om honom? Hur tänker du om henne? Varför blir det som det blir och varför är vi som vi är? Hur ser karaktären ut? Hur vävs berättelsen framåt?

Har berättelsen påverkat dig? Varför och hur? Hur står vi i relationen till andra? Vad händer när vi inte ser och förmår?

Ja, hon kan skriva, hon, Anne Swärd, eller hur?

A.

Jag läser..

Jag läser. Njuter av texten. Undrar och funderar över händelserna. Varför, hur och när går som stråk i mitt huvud. Tårarna, ilskan, kärleken och glädjen byter plats. Allteftersom. Jag lär. Jag ler. Jag gråter.

Varför lämnar hon inte den som slår?

Kanske är det för att hoppet ännu inte gått? Eller kanske är det för att det faktiskt inte går?

A..


#jackie #anneswärd #albertbonniersförlag 

#roslagensbokhandel #norrtälje #dinlokalabokhandel #handlalokalt #vihållerdistans #tvåmetersregeln #välkommentillbokhandeln

Jackie - Anne Swärd

Jackie - Anne Swärd. 

Anne Swärds nya roman handlar om en ung kvinna på väg mot Stockholm och livet. Det är den varma sommaren 1988, ingenting har ännu hänt. Mannen hon sedan möter är bortom vad hon kan föreställa sig. "Jackie" är en roman om kärlek, besatthet och överlevnad.

Varje nytt kapitel markeras av en stjärna. Ömsom fylld, ömsom tom. Betyder det något, mer än att det är ett nytt kapitel? Hur vill vi helst se våra kapitel rubricerade? En stjärna, en siffra eller ett rubrik? Vad gör sig bäst i vår läsning? Eller nej, stjärnorna är något annat. Kanske som delkapitel i kapitlen, som ju är numrerade med 1-7.

Anne Swärd har ett vackert språk. Det är mjukt, följsamt och vänligt.

De träffas tidigt i berättelsen, mannen och kvinnan. De träffas på tåget. Han hittar henne, tänker att hon är hans. Han ordnar det så. Jag tänker kring om hon är naiv och han beräknande, undrar förstås var historien ska ta vägen. Jag upplever henne inte som naiv, fast hon är ung. Jag upplever henne som stående med båda fötterna på jorden, med en insikt om att livet är hennes att ta vara på.

Jackie vandrar genom stadens gator, fikar på caféer och njuter av sommaren. Han är inte där. Hon handlar på antikvariat, läser och skriver. Funderar och njuter av livet. Jag tycker om hennes sommar. Jag kan inte tänka mig annat än att hon är en stark och självständig kvinna.

Hon berättar om sin krokikurs och om kursledaren, den avdankade kursledaren som en gång varit något stort. Det är länge sedan nu. Hon utvecklar, försöker, skapar relationer och vandrar vidare i sommaren.

"Han är gammal, säkert över fyrtio, och har så ont om pengar att han måste sälja sig här; försöka lära mer eller mindre talanglösa konstnärsaspiranter att göra anständiga nakenstudier."

Anne Swärd skriver vackert, men inte så poetiskt som t ex Sara Stridsberg. Ja, men ändå vackert. Jag tänker att hon skulle kunna skriva ännu vackrare om hon ville. Är det valen av ord som gör skillnaden? Hur ser vi på orden och hur väljer vi - eller författaren - sina ord? Hur blir skillnaden om hon väljer orden på annat sätt - väljer en synonym som är hårdare, vänligare eller påverkar mig på annat sätt. Ja, det gör en skillnad i berättelsen, i texten. Den påverkar mig annorlunda.

Jag njuter. Stannar, stillar mig och undrar var berättelsen ska ta vägen. Jag njuter av kapitel efter kapitel, för det är så jag vill göra. Att njuta, fundera, andas och se fram emot det kommande tankarna och samtalet om boken. För visst ska eller kan jag alltid samtala om det jag läser? För visst vill jag alltid reflektera över min läsning?

Han kommer tillbaka mitt i sommaren. Var har han varit? Vem är han egentligen? Vad är det egentligen som tidigare har gått snett för honom? För visst har det det? Gömmer han sig för något eller någon, undrar jag här? Det ger mig klarhet sen, eller gör det verkligen det? Vad ger texten mig om honom?

Hon insisterar, inombords, på att han är för bra för att vara sann. Varför? Är det så vi gör, tänker, när vi träffas av kemin som gör oss förälskade? Har hon mött sin like? Är de båda ansvarslösa, beräknande och utmanar sig själva här, i den här relationen? Den börjar onekligen vackert, men visst finns det en känsla av farlighet? Vad händer t ex med magnetismen dem emellan när han tvingar ur henne sitt riktiga namn? Vad tvingar han henne till och vad ger han själv?

Boken har en långsam takt. De möts, deras relation utvecklas. Jag förväntar mig en upptrappning och den kommer när den kommer. Jag går ibland händelserna i förväg och tänker kring hennes handlingar. Ja, mer hennes än hans. Jag bryr mig mer om hennes hälsa och självständighet än om hans. Jag lär känna henne lättare än jag gör med honom. Han är farlig, hemlig och farlig. Jag kan förstå att hon faller för honom, ser honom som attraktiv och spännande. När borde hon upptäcka vartåt det barkar?

Han förefaller ha haft en mindre god uppväxt. Texten återkommer till detta. Middagarna, bråk och andra små minnesdetaljer som berättar om hans bakgrund. Ja, han berättar inte om det för henne, men han tänker kring det. Det kommer lite pö om pö, lite, lite, som för att inte berätta för mycket på en gång och för att ändå beskriva vad han har med sig i sitt bagage. Det är bara lite, men ändå tillräckligt för att förstå att han skadats av sin uppväxt och att han inte hanterar det så väldigt väl.

Ja, vi har också att begrunda hans relation till Petra, kvinnan i porten. Hur kommer det sig? Vad har de för en relation, egentligen? Hon betyder uppenbart väldigt mycket för honom. Vad betyder egentligen han för henne? Ibland undrar man hur relationer uppkommer - vad som är vad och varför. Det här är en sådan.

Jag uppskattar inte vulgära sexscener i böcker. Det är en del sånt här. Förutom en del ord, så är det ändå relativt acceptabelt. Det går förstås att göra det vackrare än det stundtals är i den här texten. Återigen, det där med valet av ord. Jag tänker att hon borde kunna göra det vackert, men nej, inte alltid här.

Connie. Jackies vänskap med kroki-vännen. Vad säger det om en människa när hon avstår någon till förmån för en annan, för att hon är uppslukad av den andre. Vad gör det med henne i förlängningen? Vad kostar det? Vilka konsekvenser kommer det att medföra? Hon missar eller avstår en viktig träff med Connie för att han ber henne. Vad leder det till, att hon blir mer och mer fokuserad på honom och tappar resten av sitt liv, sin kurs, sin vän? Vad säger det om deras - hans och hennes - relation?  Vad säger det, i den lyckliga tiden?  Hur lär vi känna varandra? När gick beräknandet över styr?

Nu är jag där igen? De tusen frågorna - hur blir det som det blir? Varför ser vi inte vad som händer? Vad händer sen?

En gång hade jag en familj - säger han, utan att säga mer. Jag tänker att det ligger mycket i det uttrycket. Sorg, glädje, skräck; minnen som påverkar oss genom livet. Barndomen och familjen sätter spår i människor, ibland mer och ibland mindre. Ja, förstås utifrån våra egna personligheter och hur vi lyckas (eller vill) bearbeta våra upplevelser över tid. Om vi inte själva förstår våra brister är de förstås svåra att bearbeta. Minnet är viktigt, men ibland vore glömskan onekligen enklare.

Paula spelar roll för honom. Visst är det så att vi alla behöver en bundsförvant, en vän att ty oss till. Även om vi inte berättar allt, så behöver vi någon vid vår sida. Han har Paula. Hon har Connie. Alla ljuger, men ändå. Ändå, ja. Kanske är Paula hans överlevnad. Och Connie hennes. Vad händer om de överges för att det är omöjligt att stanna?

Jag funderar kring hans beräknande och hennes blindhet. Hur svartsjukan och äganderätten påverkar människor. Steg för steg, som en långsam snara när insikten visar sig. Jag funderar kring hur naivitet eller tron på människan gör oss blinda. Kärleken är verkligen en ohygglig kraft, både på gott och ont.

Hur kan man älska någon, älska med någon, som har slagit? Hur går det till i en människa när hon igen och igen förlåter, tror på något eller någon som visar sig bedrägligt. Jag undrar över människans natur. Det sägs ju att kärleken är blind och att vi tror på bättring. Här är det tydligt att de tydliga signalerna inte är tydliga för alla.

Jag undrar också hur vi står ut med livet när vi inte kan förlåta. Hans föräldrar gav honom livet, men gav de honom också hatet och slagen? Förlåtelsen är en livsviktig ingrediens i livet, men varför är den så svår? Hur gör man när man inte förmår tala? När man tror att terapeuten är emot, kanske någon som ska lura? Hur går det med livet när man inte kan lyfta på locket till sitt inre och släppa ut det som skadar sig själv och andra? Varför är livet så svårt att leva?

Vem hjälper honom? Hur förhåller han sig till sin mamma. Hur förhåller sig mamman till honom. Eller till henne. Hur tänker de, var för sig. Alla har sina spår, sina tankar och sina skäl. De är helt fristående från varandra. Skadade. Rädslan, tillhörigheten och den brustna tilliten; känslan binder samman dem fast de kanske aldrig borde mötas igen. Ja, de borde alla drabbas av den stora glömskan och vända varandra ryggen för evigt.

Den där frågan man alltid ställer sig, dyker upp igen; Varför går hon inte?
Och; Vem hjälper honom att bli hel?

Ja, svaret på båda frågorna kanske är: det är inte möjligt.

Det här är en känslomässigt stark bok. Hon väver tragedin närmre och närmre, drar henne till honom. Sakta, sakta, som en spindelväv eller det är som en labyrint som inte går att ta sig ur. Det kommer smygande. Plötsligt är alla andra borta, allt annat är betydelselöst.

Det är han som är nyckeln till allt.

Till barnet. Till skulden. Till livet. Till döden. Till kärleken. Till luften hon andas. Till tryggheten. Till skräcken, ja, till skräcken som sätter sig varje livsnerv. Ja, till allt.

Läs boken. Titta dig sen omkring. Vem i din närhet har det som Jackie? Vem i din närhet är som han? Känner du dina närmaste, ser du människorna omkring dig?

Rekommenderad läsning. Ja, det här är verkligen rekommenderad läsning. Den beskriver mycket tydligt en situation som ingen kvinna någonsin vill hamna i.

A..




#jackie  #anneswärd  #albertbonniersförlag  
#roslagensbokhandel #enriktigbokhandel #dinlokalabokhandel #välkommentillbokhandeln
#norrtälje #sensusnorrtälje #bokvalsbordet #bokcirkeln 
#miljömagasinet