Ja, om man lyssnade på partiledarna och läste affischerna inför valet, så var det där allt fokus låg. Hårdare straff! Jag tänker att det antagligen finns fler frågor att begrunda när vi talar om kriminalitet och trygghet i samhället.
Skola, tillhörighet, att bli sedd och lyssnad på, hur vi deltar i samhället, kompisar, vem som ser dig och ser till att du är trygg, rättskänsla, tron på samhället, det gemensamma ansvaret, vilken hjälp var och en behöver, att lägga av att sprida rädsla mellan folk, med mera, kanske är saker av betydelse innan det grövre trasslet infinner sig i livet. När vi bygger murar om vårt egna, inte ser människorna runt omkring eller fattar att de är som du och jag, så kommer rädslan krypande. Det skapar förstås sämre samhällen. Det är där du och jag, våra barn och barnbarn och alla runt omkring, ska bo och leva.
Vem och varför blir en människa involverad i droger och annan brottslighet? Varför hamnar han/hon i de kriminella gängen? Hur kan vi hindra att ytterligare ett glin eller ung människa hamnar där, till skada för sig själv, alla anhöriga och hela vårt samhälle?
Skola, omsorg, kyrka, närstående, varje vuxen i samhället - du och jag - måste väl ändå gemensamt ha ett ansvar för hur vår plats, vårt hemma, ser ut. Hur gör vi det?
Det är människor det här handlar om, eller hur? Det är en son, en pappa, en dotter, en mamma, en vän, en kärlek - en människa. Som du och jag, eller din och min. Kan vi prata om det här?
Kulturen, livsförutsättningar och vår ryggsäck påverkar varje steg i våra liv. Vad vi är. Det påverkar också våra barn. När jag läser om papporna i Papporna, sönerna, våldet tänker jag på var och ens ansvar, förmåga och omgivningens gensvar. Det är inte så lätt att vara förälder, det är lätt att stå vid sidan om och vara kritisk och det är lättare att vara efterklok än när man står mitt i. Var och en är bara människa, men det är också lätt att alltid försöka lägga skulden någon annanstans än på sig själv. Allt är en kombination av händelser och möten.
Varför bor jag där jag bor? Varför träffar jag dem jag träffar? Varför tänker jag som jag tänker? Varför går mina barn i den här skolan? Varför når jag dem på deras planhalva eller varför gör jag det inte? Varför håller sig jag och mina barn till vårt gemensamma samhällskontrakt eller varför gör vi eller någon av oss inte det? Varför kan vi hitta rätt hjälp när vi behöver det eller varför lyckas vi inte med det?
För vad ligger ansvaret på var och en? För vad ligger ansvaret hos någon annan? Vad hjälper det barnet att ansvaret ligger på den vuxne, en förälder eller t ex skolan om han eller hon inte förstår hur det ser ut eller förmår fånga det på rätt sätt? Hur hjälps vi åt?
Varje möte spelar roll i våra liv. Du och jag. Och hur vi lyckas förhålla oss till det. Det beror på hur vi är. Du och jag. Som vuxen eller förälder, ja, som människa.
Jag vill prata om hur vi tar ansvar för varandra, sätter solidariteten och samhället i stort också som vårt, var och ens, tar ansvar istället för att bara tänka på oss själva och tänker kring vad stat, skola och kommun ska göra. Hur samverkar vi bäst tillsammans när någon annan (person eller instans) inte kan?
Jacob i en av artiklarna säger: "Det är väl det som är kärnan i min historia. Arvet jag har fått med mig från min dysfunktionella familj har präglat mitt liv. Man säger ju att det tar sju generationer innan ett trauma har försvunnit från en familj. Min familj har ju fört vidare både kriminalitet och missbruk i generationer. Tills nu. För att jag bestämde mig för att klippa det bandet. "
Mattias pratar om kulturen, om sin pappa. Han pratar om vad han mött som barn: machokulturen som kräver att man slår tillbaka. Det finns fler som pratar om det. Historien känns igen. Hur påverkar det ett barn att inte få gråta eller känna?
Männen sitter på caféerna, går till moskén eller församlingen. Kvinnorna är hemma. Barnen lär sig inte var de är, i vilket land de lever och bor. Vad som krävs av dem. De kan inte anpassa sig till den samhällsnorm som krävs av - behövs för att vara en del av - det svenska samhället. Det blir istället en annan norm som de fångas av. Det väcker problematiken. Vad säger papporna om det, tro?
Vad behöver vi göra, vara, som förälder? Anders säger:
" Man ska delta i sitt barns liv. Pojkarna behöver en manlig förebild, det behöver inte vara den biologiska pappan, men det behöver vara någon. "
Beata och Vesna har intervjuat Ben. Han har kommit från fjärran land och bosatt sig här. Han lever trygg, men i artikeln väcks tankar om vår utemiljö, våra bostäder och belysningen är något som påverkar vår trygghet? Är det något som ska finnas på agendan i de stadsdelar där livet påverkas av våld och kriminalitet? Är hårda straff viktigare att dra i eller är barn och ungas skol- och uppväxtmiljö också viktig att tala om? Jag hör Ben reagera på utemilljö och trygghetsskapande åtgärder.
Påverkas barn och unga om det är ljus, trygghet och blomster omkring dem? Och om containern med skräp töms när den ska? Vem ser till att vi har en trygg utemiljö och vad är en trygg miljö? Hur ser den ut? Hur stor betydelse har trygghetsskapande åtgärder för barnens utveckling till trygga människor?
Vem ska tänka de tankarna, göra något åt det, hålla ångan uppe efter förfallet? Är det du och jag?
Beata och Vesna skriver också om frågan om anhörigstöd. Föräldraoro är en tuff känsla. Ibland är det en onödig oro, men ibland är det på riktigt allvar. Att då inte hitta stöd och hjälp i sin omgivning är viktigt, men ibland svårt. En grupp, en medmänniska eller en samtalspart som man kan sortera tankar och göranden tillsammans med är viktigt. En anhörig till en person med t ex droger, kriminalitet eller psykisk ohälsa lever under extrem press där man aldrig kan slappna av. Man vet inte vad nästa drag ska bli och vad man själv kan göra. Det är också svårt att tala om, eftersom en vanlig känsla i sammanhanget är skam. Anhörigstöd är viktigt, men hur ska det se ut? Behöver alla samma typ av stöd? Kan alla få tillgång till stödet och hur gör vi - kommun, stat, regioner och civilsamhället - för att utveckla sådana stöd?
Vi har talat om anhörigstöd i orossamtal i bokhandeln i Norrtälje. Flera personer i samtalen har varit förbannade för att de inte fått något stöd. De handlar hela tiden om resurser och frågan om vem som ska göra. Vem är det egentligen som ska göra - och vad? Hur ska man fånga ungen och hur ska man hjälpa föräldern - eller tvärtom, beroende av vem som är eller har trubblet.
Att känna lättnad när sonen dött är svårt för en utomstående att förstå. Det är en förbjuden, men högst relevant tanke hos någon som under lång tid har levt med en allvarlig oro för en anhörig som inte hittat rätt i livet, inte fått stöd och hjälp eller som varit allvarligt beroende eller sjuk. Det har jag också hört när vi har talat om suicid eller beroenden, bortom kriminalitet. Går det att föreställa sig, för någon som inte är drabbad?
Hur är det att leva med sådan oro, år efter år, som bara mal och där man inte kan göra något? Hur söker/får man stöd som anhörig och hur klarar man att gå vidare i sin liv? Vem pallar att lyssna?
Det talas om att man måste fånga barnen när de står i vägskälet, när de kan fatta ett beslut. Tidigare insatser, alltså. Kanske redan i trean/fyran, när de är i 10-årsåldern. Då behöver det finnas insatser som kan fånga barnen och hjälpa föräldrarna att få barnen på rätt spår. Vem gör det om föräldern inte kan?
"Det måste finnas ett bra lokalsamhälle, där det inte finns öppen narkotikaförsäljning på torget, där det inte är trångboddhet, där det finns bra föreningar, inte bara gubbföreningar, för apropå var papporna håller hus, så sitter de där och ömkar sig själva. Och så måste mammorna och papporna få så mycket stöd att de inte ska behöva gå till socialtjänsten och bli utredda för att få stöd, utan att de ska få det på plats när de behöver det. "
Hur ser skolan, fritids, idrotten och föreningslivet ut? Hur ser myndighetssverige ut?
Det är människor det här handlar om. En son, en pappa, en dotter, en mamma, en vän, en kärlek - kort och gott en människa. Kan vi prata om det här? Det här rår väl inte hårdare straff på?
Kom (genast) till bokhandeln och anmäl dig, säg: hej, jag vill vara med och prata och fundera över det här med våld, kriminalitet, dödsskjutningar, rädsla, straff, förebilder, arv och miljö och allt varför och hur som uppkommer i samtalet kring det. Är grejen verkligen hårdare straff eller finns det annat som fokus ska läggas på?
Anette Grinde
.png)
