Graz - Bart Moeyaert

Bart Moeyaert är född 9 juni 1964 i Brygge i Belgien, är en belgisk barn- och ungdomsförfattare och poet. Han har gett ut ett femtiotal romaner, bilderböcker och poesisamlingar men även skrivit tv-manus och pjäser, jobbat som översättare och undervisat i kreativt skrivande. Han har skrivit i många olika genrer – även för vuxna – men huvuddelen av hans arbete är för unga läsare. Hans böcker finns översatta till flera språk och finns utgivna i mer än 20 länder. Han tilldelades ALMA-priset 2019 för sin goda barnboksutgivning. 

Nu är han aktuell med Graz, en roman för vuxna som uppskattar att läsa om människor och nya platser. 

" Hermann Eichler har tagit över sina föräldrars apotek i Graz. Där kan han komma med goda råd för vartendaste piller, rekommendera medicinering utifrån årstid och är omtyckt av sina kunder. Det är bara när det kommer till sitt eget liv han känner att han inte har full kontroll över händelserna. Och i sin relation till kvinnor är återhållen och blyg. Det är som att hans far auktoritet ännu tynger ner honom.

En dag inträffar sedan en olycka utanför Hermanns hus då en flicka blir liggandes bredvid sin cykel. Hermann hjälper dock inte men hittar hennes plånbok och inser då att flickan egentligen är en pojke. På natten börjar han genom snö och vind gå in mot det vintriga Graz för att återlämna plånboken. En vandring mot drastiska insikter och ett sexuellt uppvaknande som morgonen därpå får honom att inse vidden av sin ensamhet.

Med en fantastisk prosa lyckas Moeyaert subtilt fånga ett känsloliv som kommer till liv. En vacker hyllning till staden Graz som scen för Eichlers vandringar och insikter i denna omistliga kortroman om kärlek, saknad och ensamhet."

Graz är huvudstad i det österrikiska förbundslandet Steiermark. Staden ligger 140 km sydväst om Wien.

Graz ligger 363 meter över havet och har 320 587 invånare. Staden är Österrikes näst största stad. Graz har fyra universitet och fyra högskolor. Stadens historiska kärna och slottet Eggenberg är upptagna i Unescos världsarvslista, och 2003 var Graz europeisk kulturhuvudstad. Sedan 1786 är Graz stiftsstad i Graz-Seckaus stift.

"Det finns pojkar som köper rosor och krämbullar och apelsiner och ser ut som ovanligt söta flickor."

Och därtill i Graz där huvudkaraktären Hermann bor, arbetar och där handlingen utspelar sig. Berättelsen börjar med att en person ligger livlös, Hermann blir förhörd om händelsen utan att kunna meddela något, han vandrar stillsamt i närområdet och avslutar promenaden med att hitta den livlösa personens plånbok. Detta blir starten på berättelsen. 

Jag undrar vad han tänker när han betraktar innehållet i plånboken. Ett medlemskort avslöjar ett intresse men också flickans namn. Det visade sig vara en pojke. Hur påverkar det Hermann? Vad gömmer sig bakom människornas yttre? 

"They seem just like other people" - Waugh. 

Han äter middag med sin far, som lämnar över ansvaret till Hermann. Som inte förstår. De skiljs utanför, i snön som faller sakta. Eller hur är det? Är det nu, eller förr? Hur ser och förstår vi relationen till det som händer?  Vad säger han egentligen, fadern? Hur förstår vi middagen? 

"Lets have a look through the glasses" - Slater. 

Men, visst var middagen med fadern bara en dröm som han tänker på. Härnäst tänker han ju på sin far som blev glömsk innan han dog. Jag undrar hur gammal han är i berättelsen? Vad som är nu och vad som har varit. Han är väl inte 28 år nu? Det var han ju när fadern var 60 år år och de åt den där middagen? Nu är ju fadern död, så hur många år har gått? Var i tid är vi nu? Vad minns han, hur har livet utvecklats? Var står han nu? Är fadern med honom, fast han är död? Kan han inte frigöra dig? 

Han utforskar pojkens plånbok. Det är som att han bli avundsjuk - eller kanske förundrad -  på det som han hittar där. Biljetter, fotografiet och föreningskortet gör något med honom. Vad gör det med oss, när vi upptäcker hur andra har det, vad andra gör? 

Moeyaerts språk är mjukt och lätt, utan tvära kanter. Han beskriver tankar, platser, rädslor och händelser allteftersom. Rädsla, den man ser och tänker på, är en medveten känsla som gör att man kan bearbeta den. Han är rädd, han skäms och han tänker. Han är en ensam man som sakta promenerar i sitt närområde innan det är dags att återvända hem. Han saknar uppfattningsförmåga för sin omgivning -  säger han - men han är samtidigt väldigt uppmärksam. Han känner ljuden, människorna, knarret och platsen. Kanske är det bara det som plötsligt händer, som han inte kan erinra sig? Att det invanda sitter i honom, men det nya behöver tid att förankra sig. 

Berättelsen, hans tankar och medvetenhet, är detaljrik. Jag kommer honom nära, som att jag sitter alldeles intill honom och kan betrakta hur han gör och tänker.  För det gör han, tänker och gör. 

Jag njuter av språket och lägger den åt sidan. Det finns en brist i boken - inser jag innan jag har läst klart det första kapitlet. Det här är njutning. Det här vill jag läsa. Den kommer att ta slut för fort. Den är alldeles för tunn.  Jag fortsätter ändå. Njuter, ler, ja, jag kanske t o m skrattar till en aning. 

Jag ser tydligt bilderna framför mig, jag vill besöka staden. Han beskriver husen, känslan, vinden och platserna. Det inte bara är, det också känns hur det är.  Vintern känns. Jag ser snön dala sakta, känner halkan och kylan. 

Budskapen är dubbla, eller kanske trippliga. Tanken, orden och kroppsspråket säger olika saker. Är det så vi gör? Vad är då sanningen, det vi vill eller det vi ger uttryck för? I Graz möter vi detta ofta, känslan, tanken, och orden tar fram mängder av nyanser när Bart Moeyaert långsamt tar vandringen genom tiden och händelserna framåt. Långsamt och eftertänksamt, som samtidigt beskriver ensamheten. 

Jag funderar över översättningen och valet av ord. Ibland (sällan) stämmer det inte med de ord, den känsla jag tänker att författaren velat förmedla. Jag kan förstås ha fel, jag har ju inte läst originaltexten. För det mesta känns det rätt. Jag tänker också att översättare är magi, så otroligt många magiska texter vi annars skulle missa. Ja, som Graz, till exempel. 

Han möter människor, betraktar på nära eller på håll. Tänker, upptäcker, bearbetar sina tankar och de händelser han möter innan han återgår till dagens bestyr. Bestyr som han alltid har gjort och alltid kommer att göra. 

Jag undrar över hur hans liv är och ska bli. Vad ensamheten kommer att göra med honom. Ska det förbli så?  Jag tänker kring hur Graz ser ut, om han är homosexuell eller hur Carla hittar in i hans värld. Jag tänker att jag vill besöka staden, restaurangen, apoteket, lyssna på klockorna och njuta de spår han vandrat i. 

Tack, till Bart Moeyaert, för en lugn, lättläst, eftertänksam och njutbar berättelse. 

Men, kanske har jag missat något i berättelsen? Kanske finns det mer att fånga på raderna som dansar över sidorna? 

Anette Grinde 

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 

https://malmo.se/Uppleva-och-gora/Biblioteken/Vara-bibliotek/Stadsbiblioteket/Forfattarscenen/Program-Forfattarscenen.html

*** *** *** *** 

ALMA-priset; Litteraturpriset får delas ut till författare, vars litterära verk för barn och unga är av allra högsta konstnärliga värde och präglas av den djupt humanistiska anda som Astrid Lindgren förknippas med. Priset får även delas ut till enskilda personer eller andra som på annat sätt utfört ett synnerligen värdefullt arbete för att främja barns och ungas läsande. Priset får också delas ut för berättande samt till illustratörer.

• ALMA-priset 2020; Baek Heena - "Med utsökt känsla för material, miner och gestik iscensätter Baek Heena filmiska bilderböcker berättelser om barns ensamhet, möten och gemenskap. I hennes suggestivt uppbyggda miniatyrvärldar blandas molnbullar och sorbetmånar, djur, badféer och människor. Dörren till det vidunderliga står alltid öppen. Det är sinnligt, skarpt och svindlande."

• ALMA-priset 2019; Bart Moeyaert är en belgisk författare, född 1964 och bosatt i Antwerpen. Han debuterade som 19-åring och har sedan dess genererat drygt 50 titlar - allt från bilderböcker och ungdomsböcker till poesi, dramatik, sångtexter, TV-manus och essäer. Hans böcker finns översatta till mer än 15 språk.

• ALMA-priset 2018;  Jacqueline Woodson - Brun flicka drömmer

Boksignering Cecilia Grape - lördag 27 februari 2021 - kl 1200-1400

Boksignering lördag 27 februari 2021 kl 1200-1400.

Norrtäljeförfattaren Cecilia Grape besöker bokhandeln med sin bok; ”Livsglädjens land bortom svårigheternas horisont”.

Det är en samhällsviktig bok om hur barncancern 1972 förändrade hennes person till en spillra av hennes forna jag.

Hon bestämde sig, tog befälet över livet och tog sig igenom svårigheterna tillbaka till livsglädjens land. Hennes budskap är: ”Kan jag så kan du komma förbi hinder som uppstått på vägen!”

Med ett stort mått av hoppfullhet och längtan efter friheten tar hon läsaren på en livsresa genom åtta episoder. Hon avslutar boken med en sammanställning av tillgänglig fakta om hur 1970-talsandan bidrog till traumat.

Utomhus. Kläder efter väder.

Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje på lördag!

Bild från den 19 september 2020.  Sol och fint.  

*** *** *** 

• Boksignering - lördag den 27 februari 2021 - kl 1200-1400

• Boksignering - lördag den 19 september 2020 - kl 1200-1400

• Bokrelease och boksignering - lördag den 13 juni 2020 - kl 1200-1500

#bokrelease #norrtälje #ceciliagrape #boksignering #idusförlag #roslagensbokhandel #norrtälje #enriktigbokhandel #välkommentillbokhandeln #sensusnorrtälje 

Transit - Anna Seghers

Marseille, sommaren 1940. Under ockupationen av Frankrike blir den gamla hamnstaden en tillflyktsort för tiotusentals människor som är förföljda av nazisterna. Man jagar febrilt efter visum, intyg och stämplar för att kunna rädda sig över Atlanten. En av dem är en ung man som flytt från ett koncentrationsläger. Med sig har han en resväska som tillhört en författare vid namn Weidel. Snart börjar han utge sig för att vara Weidel, och när han så småningom lär känna den riktige Weidels hustru börjar en kärlekshistoria som är lika vindlande och labyrintisk som staden Marseille.

Det är en fröjd att läsa och tala om böcker, men det är också en fröjd att byta bok. Kanske är det särskilt så när böckerna är som natt och dag, alltså väldigt olika. Det blir så många nya intryck att förhålla sig till. Det är vackert. Jag läste Madonnan vid Nilen (roman om Rwanda), dystopin Sändbudet (Japan i en framtidsvision) nyligen och växlar nu om till Transit (ett levnadsöde under andra världskriget). De är så otroligt olika, men det är så vackert att möta nya ord, ny kunskap och nytt att tänka kring. Det utvecklar mig. Det utvecklar våra samtal. 

Synonymer till transit är t ex genomförsel, genomfart, transito, transitering, genomfärd, genomgående, transitotrafik. Jag tänker (åtminstone inledningsvis) att titeln syftar på färden, att någon är på genomresa, på väg till ett mål. Allteftersom går min tanke vidare till hur vi lever, på väg men ändå utan att vara på väg. Är livet en genomfart, på väg till något annat? 

I Transit följer vi den unge mannens tankar, närgånget och målande. Den unge mannen, huvudkaraktären, jaget, leder oss framåt. Han funderar, resonerar med sig själv, längtar, undrar, gör aktiva drag och beslutar sig för färdvägen framåt med hänsyn till de omständigheter som dyker upp. Han drar sig inte för att ta tillfället som ges. Här och nu, och framåt; att överleva är en viktig del av hans liv, och därmed också för berättelsen. 

Det är vackert att följa hans tankar som hela tiden vandrar framåt. Det är vardagligt, nära. 

Han tar sig till Marseille. Han söker efter tak över huvudet, mat på bordet och en färd vidare. Han får saker berättat för sig på ett sätt som får mig att le. Den äldre mannen tror inte sina öron när han hör den yngre. Han berättar, förmanar och berättelsen är så njutbart fantastisk så man kan nästan trilla av sin stol. Jag tar djupa andetag, ler inombords och njuter mig sakta fram genom texten. Den unge mannan lär sig och kan sen berätta för andra. Han blir en viktig nyckel för kunskap, för många. Han lever, hjälper, trixar, försöker - både för sig själv och för andra. Vad vill han egentligen? Varför gör han som han gör? 

I Marseille träffar han människor som är på väg, bort, till ett annat land, en annan plats. Man behöver uppehållstillstånd, biljetter och visum för färden. Man behöver bprgenpengar och nya handlingar. Det är aldrig nog. Allt är beroende av varandra, och blir en omöjlighet att uppfylla. En absurditet, precis som allt som har med krig, flykt och tillhörighet i en omöjlig tid är. Ensamheten är tung, men lättas från tid till annan av mänskliga möten som innehåller kärlek och omsorg. Små händelser av omsorg spelar stor roll i människors liv. En stol vid ett middagsbord, någon som vrålar razzia och tar ens plats, en drink eller ett glas rose eller någon som berättar om den omöjliga byråkratin. Kanske räcker sådana små möten för att vi ska kunna stå ut med ensamheten? 

Omkring honom anstränger sig människor - åtminstone utåt - för att vara på väg, men kanske är inte alla det? Han är ju inte det, varför skulle de andra vara det? 

Han berättar för oss om hur han lever, tänker och hur han roas eller oroas. Jag följer honom med intresse och lär mig om en annan människas liv. Just det, det lilla, vardagliga, kräver att jag läser med tillåtande ögon, inte irriterar mig, utan istället njuter av nyfikenheten hur det är att leva som han, just där, just då. Hur skulle det ha gått för mig om jag var i hans kläder? Vad hade jag gjort, tänkt och prioriterat? Visst verkar han ändå lugn och trygg i sitt liv? Det viktigaste för honom är att inte förlora friheten igen. Två gånger räcker mer än nog. En gång skulle nog vara mer än nog för mig. 

Hur är han som person? Är han lojal? Håller han sig till sanningen? Hur ser han på människorna han möter? Hur tänker och talar vi om människor vi möter? Du? Jag? 

Ja, det beror kanske på, eller hur? I några fall verkar han vända ryggen raskt, medan i andra är han mer än lojal. Han är lite som en kameleont, byter skepnad här och där. Kanske är det så vi är, beroende av vänskapsnivå, känsla, humör, egna egenskaper, välmående eller inte och vad vi får tillbaka i relationen. När ler vi inombords och när trilskas vi? 

Hans humör förändras när han lyssnar till och betraktar omgivningen. Han äcklas, inser och förundras. Han, liksom jag, går från leda till fascination i våra olika skeenden - dagligen och i livet. Vi utvecklas, stagnerar, kommer till insikt, fallerar och försöker på nytt, igen och igen. I våra samtal i bokhandeln talar vi ibland om förbjudna tankar, sådana som inte är fullt rumsrena. Visst blir det så här, för mannen i berättelsen, när han tänker tankar om andra, vrider på sanningen på de olika konsulaten och trasslar in sig i märkliga situationer i sin pappersjakt? 

Visum. Moralintyg. Intyg om frisläppande från lägret. Intyg om inresa. Pass. Uppehållstillstånd. Biljetter för en resa. Pengar hit och dit. Ja, det är fullständigt bisarr pappersadministration som sysselsätter människor och tvingar dem att vara kvar på en plats där staden inte vill att de ska vara kvar. Nästan alla vill lämna platsen, som är omöjlig att ta sig ifrån. 

Berättelsen är en (vacker) rundgång där karaktären - Seidler/Weidel - driver runt i staden, möter människor han ömsom vill, ömsom inte vill möta, kvinnor han förälskar sig i, men inte stannar hos, svartsjuka, hjälpsamhet och frågetecken, med mera. Han tillbringar tid i jakt på papper, möter andra som gör det också och vilar ut på olika caféer. Man kan verkligen undra vad han egentligen vill och försöker. Det enda som är helt klart är att han vill ha sin frihet, är ensam (och ibland förälskad) och inte vill lämna Marseille. 

Han hamnar i en omöjlig förälskelse. "Än så länge är vi i samma stad, tänkte jag, ännu sover vi under samma himmel, än är allt möjligt." 

Han gör vad han kan för att fånga hennes blick, hennes rörelse. Han längtar, hjälper och följer. Men, hur skulle det kunna vara möjligt när han lever på i en lögn, utger sig för att vara någon annan än han är. Lika hopplös var ju kärleken i Agota Kristofs - igår - där huvudpersonen också levde på en lögn. Rädsla, utsatthet, lögner och att leva i exil - på flykt - kanske gör att kärleken blir hopplös. Vad tror vi om det? 

Marseille är verkligen en mellanplats för de människor som befinner sig där. De är på väg, på genomfart. Livet står på vänt, åtminstone för några. Jag har inte varit i Marseille, men tänker att det vore av intresse att gå i staden med utgångspunkt från boken. Finnas platserna kvar? Hur mycket är förändrat? Hur påverkades staden av kriget? 

Seidler/Weidel - karaktären - är avundsjuk på flera personer i sin omgivning. Någon har kvinnan han älskar, någon har ett hem, någon har makt och någon kan åka dit den vill. Varför är han avundsjuk? Är det ensamheten, oförmågan och avsaknad av förankring som gör det? Kanske är det bara ett mänskligt drag att vara avundsjuk på människor som har något man längtar efter? Hur ser vi på avundsjuka och svartsjuka? 

Han går från plats till plats eller småspringer ibland. Han tänker, frustreras, försöker ordna. Jag njuter av de små rörelserna, känslorna, platserna, människorna, mötena och smutsen. För att de är vackert beskrivna - både i detaljer och i övergripande drag. Det myllrar i staden där människor försöker ta sig bort, men ack så svårt det verkar vara. Jag ser inte kriget, sårigheten av hoten eller koncentrationslägren. De är inte där. Människorna lever - de är på väg, men ändå här. 

Boken innehåller ett fantastiskt myller av människor och händelser.  Personligheter som möter varandra, de blir vänner i livets väntan på nästa färd. 

Jag tänker att det vore bra att ha en karta över Marseille, när man läser Transit. Det underlättar bilden av läsningen, tror jag. Det är att göra gatunamnen och caféerna till riktiga platser, så att vi lättare kan se miljön där handlingen utspelas. En karta, ja. 

Vad är liv? Vart är vi på väg? Vad krävs för trygghet? När är vi tillfreds? Vilka (flyktingar) tog sig iväg? Vilka gick under på färden? Vilket var det bästa draget - att ta sig därifrån eller att hålla sig kvar? Vem är ens vän och varför? 

Anette Grinde 

Bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Marseille

Under första decennierna av 1900-talet firade Marseille sin ställning som "imperiets hamn" med utställningarna 1906 och 1922. Järnvägsstationen, med sin monumentala trappa som hyllar koloniseringen, är från den tiden. Alexander I av Jugoslavien mördades 1934 när han kom till Marseille för att möta den franska utrikesministern.

Under andra världskriget förstördes stora delar av staden av bombräder. Först bombades staden av tyska och italienska trupper 1940, därefter ödelades ett stort område i gamla hamnen Vieux-Port under den tyska ockupationen, november 1942 - augusti 1944 (se Räden i Marseille 1943). 

1944 bombades Marseille av allierade trupper för att förbereda befrielsen av Frankrike. Östtyskland, Västtyskland och Italien betalade stora summor i skadestånd till återuppbyggandet av Marseille efter kriget. Från 1950-talet och framåt fungerar staden som entré för över en miljon immigranter till Frankrike. Från 1962 ökade antalet immigranter från det nyligen självständiga Algeriet, inklusive 150 000 återvändande bosättare, Pied-Noir, svartfötter.

Topplistan i bokhandeln - 1 januari 2021 - 19 februari 2021

 Topplistan 1/1-19/2 -21

i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje - 2021 - utan inbördes ordning.

• Jag lever och du hör mig inte - Daniel Arsand (andra världskriget, homosexuella, läger, trauma, längtan efter vänskap/kärlek)

• Vänligheten - John Ajvide Lindqvist (skräck, Norrtälje)

• Madonnan vid Nilen - Scholastique Mukasonga (Rwanda, fördomar, rasism)

• Transit - Anna Seghers (1940, Marseille, flyktingar, tysk författare)
• Löparen - Johan Kant och Anders Gustafson (deckare, Norrtälje/Singö)
• Graz - Bart Moeyaert (roman om en ung man i Graz, Österrike)
• Sändebudet - Yoko Tawada (optimistisk dystopi, Japan)

Bokrea idag?

Ja, på borden i längst-in-i-bokhandeln-rummet - längst österut i butiken - hittar ni flera prisnedsatta böcker. Jag fyller på där allteftersom. 

För varje prisnedsatt bok som köps läggs en ny på den lediga platsen. Där finns romaner, deckare, kokböcker, barnböcker och annat skoj. 

I det rummet - längs den norra långsidan - finns också ett par hela hyllor med många prisnedsatta romaner och deckare. 

Vi är få i butiken. 

Vi håller god distans. 

Välkommen till bokhandeln - du som behöver en bok idag! 

Den "stora" bokrean 2021 (vilket är böcker som ännu inte finns i butiken) startar tisdagen den 23 februari. Vi rear valda delar av vårt ordinarie utbud nu, för att få plats med den kommande rean och nya böcker i butiken. 

Vid vansinnets berg - Lovecraft

Antarktis. Ett ödsligt landskap av frusna vidder och ting man helst glömmer. Det här är William Dyers berättelse. Professor vid Miskatonics universitet och ledaren för den olycksaliga expedition som gav sig av till den mest otillgängliga kontinenten av dem alla. Genom en rad brev får vi följa en historia om märkliga fynd och fruktansvärda händelser. Vilka mörka hemligheter ruvar under isen och vad är de underliga strukturer som skymtas invid de hisnande uråldriga berg som syns vid horisonten? Dyerexpeditionen tar sig dit ingen annan någonsin nått, och betalar det slutgiltiga priset för det.

H.P. Lovecrafts roman Vid vansinnets berg, först utgiven 1936, är en av den amerikanska skräcklitteraturens största klassiker. Det är den mest ambitiösa berättelse som Lovecraft skrev och har utgjort en stor inspiration för filmmakare och författare genom åren. Det här är den första volymen av två.

François Baranger, illustratör som tidigare arbetat med film och spel, fascinerades tidigt av Lovecrafts varelser och visioner som befolkar fantasins allra mörkaste skrymslen. Tidigare har han illustrerat Cthulhu vaknar. Det här är hans mest ambitiösa verk hittills.

(ovanstående är förlagets beskrivning av boken)

• Författare: Lovecraft, H.P.
• Illustratör: Baranger, François
• Översättare: Isfelt, Arthur

Mitt Roslagen 11/2-21

Snart är det vår, tänker jag när jag passerar den översnöade cykeln som står fastlåst vid skolan. I vår kommer snön att smälta, ägaren (kanske ett barn i 10-årsåldern) kommer att få ögonen på sin cykel och den kommer att rulla på stadens gator igen. Tanken känns fin. Det fyller mig med hopp om en kommande njutningstid. Att cykla, ja, all fysisk rörelse är fantastiskt. Tänk, så fint att någon uppfann cykeln, tänkte utanför boxen och gjorde något som kom oss alla till gagn.

Vi har njutningstid rätt ofta i bokhandeln. Det är tur, för hur skulle vi annars orka. Hos oss är läsning njutning, men kanske framförallt alla magiska samtal i bokcirklarna. Rörelse, ja men i samtalen rör vi om i våra känslor och tankar. Samtalen är guld för själen, det bygger kraft och nytt. Utan dem vill vi inte vara. De väcker nya tankar, tvingar oss att lyssna på varandra och hålla oss till ett specifikt ämne. Samtalen får oss att tänka ett varv eller tre till när det visar sig att vi tänker olika i en fråga. Ibland hålla hårt i våra känslor. Ni kan provtänka, säger Katarina från Sensus Studieförbund. Vad händer om jag tänker så här? Vad säger ni då eller hur känner jag då? Samtalen är utvecklande och roliga, de utmanar. Samtal är också demokrati. Det är viktigt och skapar hopp om en fortsatt bra - eller kanske t o m bättre - värld. Att kunna tala med varandra ger oss hopp.

Just nu delar vi ofta upp oss när vi ska vara fler än få. Några sitter fysiskt i rummet och några deltar digitalt. Det fysiska mötet är verkligen alltid det bästa, men just nu är jag ändå tacksam för att det digitala också får plats. Då kan vi vara fler i samtalet. Vi kan mötas, trots pandemin. Tänk, att inte få mötas alls? Tänk, att inte få tala med varandra eller se varandra i ögonen? Ja, tänk, så otroligt mycket mer vi upptäcker i det digitala mötet, jämfört med om vi inte skulle mötas alls. Även de som är oroliga för smittan, de som är i riskgrupp, de som är sjuka, de som är lite halvkrassliga eller de som är på resande fot kan vara med. Ja, mötet i rummet är verkligen att föredra, men visst är det digitala ändå fantastiskt.

När jag vandrade i skarpa minusgrader, genom snö och drivis häromdagen tänkte jag att det snart är vår. Då kan vi samlas utomhus för våra samtal. Vi kan njuta kaffe, te, glass och fikatugg. Vi kan andas frisk luft, höra vinden susa och njuta solens strålar som dansar omkring oss. Nu låter vi bli att fika tillsammans för att det är coronariskigt, men snart är det vår. I vår ska vi få fika tillsammans igen!

Men, tänker jag i nästa andetag, kommer vi att få det? Ja, absolut tänker jag. Så måste det bli. Men, hur? Utomhus och med distans är risken förstås mindre för att smittan ska träffa oss, men framförallt tror vi ju på vaccinationens kraft. Nej, jag tänker inte vaccinera mig, säger kunden. Oj, tänker jag, men hur blir det då? Då åker mitt hopp ner i skoskaften igen. Är inte vaccinationen en förutsättning för att viruset ska kunna utrotas, som med vaccination av polio, mässlingen och smittkoppor som räddat så otroligt många liv? Varför vill du inte vaccinera dig, frågar jag? Berätta, jag vill förstå. Jag är rädd för biverkningarna, säger hon. Det här behöver vi förstå, för att kunna se vår samhällssituation, tänker jag. Jag skriver till gruppen som för demokratiska samtal i bokhandeln; låt oss tala om vaccinationssituationen. Hur tänker vi där? Vi kommer ju aldrig att kunna fika tillsammans igen, om inte viruset försvinner. Då är det ju skitsamma om det blir vår. 

Nej, så får det inte vara. Hopp, låt oss känna hopp och glädje. Snart är viruset på drift, nästan alla är vaccinerade och då är det dessutom vår, växterna knoppar sig och det sprudlar i vår vackra lilla stad. Visst finns det hopp om en fantastisk framtid. Alldeles snart, alldeles snart.

Peppelipepp, hälsar bokhandlerskan från Lilla torget som ska sprudla av sång, dans och musik i sommar. Visst? Eller hur? Säg ja, säg ja!

Anette Grinde

  

Mitt Roslagen 11/2-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210211

Mitt Roslagen 28/1-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210128 (upplaga 31442 ex)

Mitt Roslagen 14/1-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210114 (upplaga 31442 ex)

Amerikansk jord - Jeanine Cummins

Amerikansk jord är en bok du aldrig glömmer. En skrämmande aktuell och fullständigt uppslukande roman om en mor och en son på flykt – från Acapulco i Mexiko mot tryggheten i USA.

Nyss var ledaren för knarkkartellen Los Jardineros en omtyckt kund i Lydias bokhandel. Nu har han visat sitt rätta ansikte. Som hämnd för ett avslöjande reportage har hans män dödat hennes journalistmake och ytterligare 15 familjemedlemmar. Endast Lydia och den åttaåriga sonen Luca undkommer. De flyr, först på måfå, sedan norrut. På vägen möter de barmhärtighet och medmänsklighet men också livshotande faror.

Amerikansk jord är en oavbrutet spännande roman om hur långt vi är villiga att gå för att rädda dem vi älskar.

(Ovanstående text är förlagets beskrivning av boken).

Works Jeanine Cummins 

• A Rip in Heaven: A Memoir of Murder and Its Aftermath (Berkley, 2004), ISBN 978-0451210531
• The Outside Boy (Berkley, 2010), ISBN 978-0451229489
• The Crooked Branch (Berkley, 2013), ISBN 978-0451239242
• American Dirt (Flatiron, 2020), ISBN 978-1250209764

Wikipedia om Jeanine Cummins - https://en.wikipedia.org/wiki/Jeanine_Cummins

Stockholm outdoor - Henrik Trygg & Johan Tell

Upplev Stockholm från en ny horisont! Du kan leva friluftsliv och uppleva naturnära äventyr i en av världens vackraste städer. Fotograf Henrik Trygg visar här upp en stad där människor tältar och klättrar, paddlar och skrinnar. Följ med under Strömbron i Mälarens våldsamma virvlar och sugande bakvatten, ut på knirkande is, upp längs lodräta klippväggar och ut på vandringsstråk från busshållplatsen.

Infödda stockholmare ser det kanske som en självklarhet att äventyren ligger inom räckhåll, men detta är något alldeles unikt. Stockholm kan stoltsera med fiskevatten och klätterställen, mountainbikestigar och surfstränder, skidspår och skidbackar.

Till varje avsnitt finns tips om utrustning och kartor med lämpliga platser för olika aktiviteter. 

(Ovanstående är förlagets beskrivning av boken.)

På mitt bord ligger Immunförsvaret och viruset. När jag läser den och sen får ögonen på Stockholm outdoor tänker jag att de talar om samma sak. Vår kropp och vår hälsa. Min tanke går vidare till föreläsningen av Maj-Lis Hellenius (professor, läkare, talar gärna om hälsa) som jag lyssnade till nyligen. Hon talade om god kost, rörelse och styrka. 

Ja, visst är det så att vi - var och en - är utrustade på ett visst sätt, med en uppsättning gener och unika förutsättningar. Några bättre och några sämre. Men, visst kan vi också påverka en hel del själva. Vi kanske kan utveckla de goda generna och egenskaperna att stärka oss och peppa de onda att bli acceptabla? Det kommer inte på något sätt av sig själv, har jag märkt. Man måste alltid anstränga sig. 

Jag har ju ofta hört att fysisk rörelse, även i ganska måttlig grad, på allvar reducerar tablettbehoven och risken för att drabbas av skador och sjukdomar. Vi kan, kanske till ganska stor del, själva påverka vårt immunsystem genom näring/kost och rörelse/motion. Jag tänker att också vårt liv i stort, med sociala möten, livsviktiga samtal och låga stressnivåer är viktiga punkter i helheten som gör att vi mår bra. Alltet tillsammans. Jag hör om det när Maj-Lis Hellenius talar om hälsa, när Anders Hansen berättar om våra hjärnor, när Fråga doktorn ger förslag på förbättringsmöjligheter och när jag möter enskilda människor som förstått tricket. Allt går ut på samma. Rörelse, vettig kost, nedstressningstänk, livsmiljö, goda sociala relationer och utvecklande sysselsättning - och en attityd som får oss att må bra.  

Kanske mår jag bättre om jag vårdar mig själv - med hälsosam mat, rörelse, tillförande tankar, nya infallsvinklar, glädje och livgivande människor omkring mig. Ensamhet och stillasittande tror jag inte på, när vi talar om hälsa, men problemet i sammanhanget är att det är vi själva som måste engagera oss. Jag måste, för mig. Men, det verkar som om jag alltid måste förstå det själv innan det blir möjligt att genomföra ens i liten grad. Ibland är det svårt, fast jag ändå tycker att jag vet. Det är som att jag ignorerar mig själv och viktig kunskap. Är det lättjan, kylan, tröttheten eller motverkar min hjärna mig avsiktligt, undrar jag ibland. Är det så, Anders Hansen? Motarbetar min egen hjärna mig? Det är så himla tufft att göra det bästa för sig själv, eller hur? 

Immunförsvaret och viruset lär mig - lite mer - om min kropp och dess funktioner. Den får mig att tänka ännu några varv. Men, det som sen rent faktiskt gör skillnaden för mig, är att jag klär på mig och går ut i vår vackra natur, njuter rörelse, gör mig svettig och sträcker mig mot solens ljuva strålar. Idag är det minus 23 grader, så jag avstår paddlingen. En härligt rask morgonpromenad eller en löpartur bör jag dock kunna unna mig. När jag kommer in igen, ska jag servera mig en varm kopp te och njuta av den fantastiska boken - Stockholm outdoor - som inspirerar mig till nya platser och rörelsemönster. 

Vad ska du göra för att ge dig själv glädje idag? 

Jag önskar dig en fantastisk dag. 

A.. 

Miljömagasinet fredag 19 februari 2021 

Orkansäsong - Fernanda Melchor

I utkanten av en fattig mexikansk by hittas det lemlästade liket efter en gåtfull gestalt som av byborna kallas Häxan. I varsitt kapitel berättar fyra personer från trakten om sin relation till mordoffret och om den mardrömslika tillvaro de alla lever i.

Orkansäsong ut­spelas i en del av Mexiko som framstår som laglös och är en roman olik alla andra, med meningar som frenetiskt löper över sidorna. Bland skadade familjerelationer, destruktiv maskulinitet, prostitution och droger växer stegvis en komplex skildring av ett samhälle inpyrt av våld och hopplöshet fram, samtidigt som omständig­heterna kring mordet på Häxan klarnar.

Fernanda Melchor är född 1982 i delstaten Veracruz i Mexiko. Orkansäsong har blivit hennes stora internatio­nella genombrott, med flera litterära priser och nomi­neringar och reservationslösa hyllningar i världens största tidningar. Hennes litterära stil har kallats "mardrömslik realism" och jämförts med såväl Cormac McCarthy och Roberto Bolaño som med William Faulkner -- men av det överväldigande mottagandet att döma råder det inget tvivel om att hon först och främst är en alldeles egen röst.

(Ovanstående är förlagets beskrivning av boken. ) 

Boken läggs på bokvalsbordet till våra bokcirklar. Vill du delta i en cirkel och prata om böcker? Vi har plats - titta in i butiken med din anmälan.

Yoko Tawada

 

Yoko Tawada, född 1960 i Tokyo, Japan, är en författare som skriver både på japanska och tyska. Hon är bosatt i Tyskland sedan 1982 och i Berlin sedan 2006.

Hon har mottagit bland annat följande litterära priser:

• Akutagawa-priset (1992)
• Adelbert von Chamisso-priset (1996)
• Tanizaki-Junichiro-priset (2003)
• Goethemedaljen (2005)
• Warwickpriset (2017)
• National Book Award (2018) – för översättningen av Kentoshi

Böcker på svenska

• Talisman. Förvandlingar (essä; Ariel förlag 2009) i översättning av Linda Östergaard; medöversättare Sofia Stenström
• Det nakna ögat (roman, Sadura Förlag 2013) i översättning av Sofia Stenström
• En isbjörns memoarer (roman, Bokförlaget Tranan 2019) i översättning av Jan Erik Bornlid
• Sändebudet (roman, Bokförlaget Tranan 2020) i översättning av Vibeke Emond

Källa - wikipedia; https://sv.wikipedia.org/wiki/Yoko_Tawada

Sändebudet - Yoko Tawada

Sändebudet - Yoko Tawada

2019 års VINNARE AV NATIONAL BOOK Award för årets bäst översatta roman.

I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.

Sändebudet är en utochinvänd dystopi, oväntat rolig och optimistisk. Det är en roman som ingen annan än Yoko Tawada som av New York Times hyllats för sin »magnifika märklighet« hade kunnat skriva.

Yoko Tawada f öddes i Tokyo 1960 men bor sedan 80-talet i Tyskland. Hon skriver på både japanska och tyska och har tilldelats flera av de båda länderna största litteraturpriser. För Sändebudet emot tog hon 2019 det prestigefulla National Book Award i USA, för årets översatta roman. I intervjuer har hon sagt att idén till Sändebudet föddes efter den stora kärnkraftsolyckan i Fukushima. Flera av Tawadas böcker är utgivna på svenska, senast En isbjörns memoarer (2019).

Ovanstående är förlagets beskrivning av boken.

En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. (Wikipedia) 

Jag tänker att vi läser till våra bokcirklar för att lära oss mer, skapa skrap i hjärnkontoret, tänka i nya banor och lyssna på andra. Vi läser för att fundera själva, tala med varandra och för att utvecklas. Vi läser med ett öppet (fördomsfritt)och sinne och vi kommer till samtalstillfället för att lyfta innehållsfrågor och höra de andras perspektiv. Varje person bidrar genom tankar om innehållet, i en konstruktiv och positiv ton för att föra samtalet framåt. Vi talar om boken. Om innehållet rör livsfrågor, så talar vi om dessa. Om innehållet rör miljöfrågor, så talar vi om dessa. Om innehållet talar om homosexualitet och utanförskap, så talar vi om det. Bra eller dåligt är inte en fråga för samtalet, innehållet är. Bra eller dåligt är bara subjektivt och vi lär oss inte mer av det. Vi recenserar alltså inte. Hur livet är, kan vi däremot alltid lära oss mer om - när vi väljer att lyssna. En grundförutsättning för ett utvecklande samtal om innehållet är att alla får plats i samtalet och att den som deltar i samtalet har läst den bok vi ska tala om. 

Låt oss läsa fördomsfritt, låt oss skaka av oss våra bestämda tankar om hur saker ska vara och vad vi tycker om eller inte. Låt oss öppna våra sinnen för nya tankar och riktningar. 

Det här är en dystopi. Vad kan vi lära oss av den, tro? Ja, som alltid massor - om vi låter den göra så. 

Kanske är det så att världen måste helt gå sönder, för att vi ska kunna samla oss och se förödelsen? Kanske behöver världen en riktig pandemi för att förstå allvaret? Eller räcker inte det? Kanske behöver vi se hur det kan bli, för att skärpa oss. Hur vill vi att världen ska se ut? Hur får vi den dit? 

Jag läser dystopin och tänker att vuxna och barn har levt i olika tider, upplevt något annat, förstått livet olika. Den som har levt länge har upplevt en annan tid, längtar och saknar saker som barnet inte kan föreställa sig. Så var det också i Modersmjölken, där tre generationer kvinnor levt med helt olika frihet, eller frånvaro av frihet. De har olika livsbilder och kanske därför olika känsla kring hur framtiden kan te sig. 

I en dystopisk värld ser vi rädsla, ödslighet, frånvaro av djur och natur. Allt det vi har nu är borta. Gammelmorfar har upplevt och kan se bilderna framför sig, men det ter sig farligt att tala om det med barnet. 

Barnet i berättelsen är sjuklig och svag. "Att tycka synd om sig själv var en känsla som Mumei inte kände till. När Yoshiro var liten räckte det med att han blev förkyld och fick feber för att hans mamma skulle pyssla om honom som om han vore ett litet spädbarn."  Den här tidens lärdom är att barnet går till skolan ändå. Det pjoskas inte med barnen, och de lär sig därefter. 

"Nittio procent av barnen idag lever med lätt feber som ständig följeslagare. Även Mumei har alltid lite feber. Eftersom det kan leda till nervositet att ta tempen varje dag har skolan föreskrivet att inte mäta tempen." 

Grundvärderingarna i ett samhälle, vid varje enskild tidpunkt, präglar oss. Den här tidens instruktioner styr vår fostran, gör barnen till något relativt enhetligt. De blir något annat än tidigare generationer för att de lever i en annan tid.  Så är det naturligtvis alltid, men här kläs det med sorglighet eftersom mycket i det tidigare samhället har förstörts. De lever i ett stängt Japan, där man tänker sig att tillfriskna enskilt, att andra inte ska få förstöra för dem. Det är stängda gränser. Ja, lite som vi försöker göra nu med  coronan, stänga de andra ute  (men med så många undantag så gränsen ändå är öppen). 

Nåväl, kan vi, är det bra att isolera sig från andra? Under vilka förutsättningar ska vi det? Närmar vi oss ett dystopiskt läge så att vi måste tänka i de banorna? Är det så konspirationsteoretikerna tänker, att våra livsförutsättningar kommer att krascha alldeles snart? Vem bygger en bunker, vem samlar dunkar med vatten, vem bygger förråd av mat, vem har kontanter hemma, vem samlar ved eller annat bränsle och vem tankar bilen full? Och, varför skulle vi göra det? För att det är verklighet eller för att något byggt rädsla i oss? 

När vi talar om Sändebudet kan vi också tala om elöverkänslighet: 

"I en tidningsartikel rapporterades det om att människor som led av sömnsvårigheter genast hade kunnat somna och sova mycket gott på en campingplats utan elström uppe bland bergen." 

Gäller det inte redan nu, här hos oss? Är elhysterin i samhället något som påverkar oss, vår sömn, vårt välmående? Hur ser vi på elallergiker? Hur ser vi på elnödvändigheten? 

"Det fanns faktiskt en grundskola som hade påvisat att barnens betyg märkbart sköt i höjden om alla elektriska hushållsmaskiner i hemmen var avstängda när barnen gjorde sina läxor".

Det där var nästan lustigt. Krävs det en dystopi för att vi ska få syn på  sådant? Är detta ett inlägg i debatten om vår elförbrukning? Ja, här finns också en reflektion om att avstå dammsugning. Jag läser det samtidigt som dagens twitter bubblar av elreduceringsdiskussioner med utgångspunkten att vi inte ska dammsuga. 

När gammelmormor hälsar på hos gammelmorfar och barnbarnsbarn bubblar känslorna över. De har inte setts på länge och hon måste snart gå igen. Det är lite som för oss, i vår coronatider nu. Vi kan inte ses på riktigt, det blir tillfälligt och inte med känslomässig omsorg. Nu och sen är det viktigt med närheten, tillhörigheter och de sina. Allt annat torde kanske alltid vara oviktigt. Längtan efter sin tillhörighet är viktigt. Då. Nu. Sen. 

Rädsla och misstänksamhet, indelade samhällen och frånvaro av djur och natur. Man får passa sig för vilka ord man använder, för någon, oklart vem, kan höra om man använder förbjudna ord. I en dystopisk värld kanske det sitter i väggarna. Det gör det inte hos oss, eller hur? 

Den här berättelsen innehåller mycket kärlek. Gammelmorfar älskar sitt barnbarnsbarn, även om det inte är helt klarlagt om det verkligen är hans. Kärlek, eftertänksamhet, stillsamhet och omsorg finns det gott om här. Berättelser är varm, eller hur? 

Jag tänker på barn, barnbarn och människor omkring mig. Jag tänker på vem vi är rädd om och vem vi vill prioritera. Jag tänker på hur vi ser om vårt eget hus, rättar in oss i ledet och gör livet så bra som möjligt utifrån givna förutsättningar. Det görs i en dystopi. Och det görs i vår egen värld. Då. Nu. Och förstås även sen. 

Finns det hopp? Ja, visst! För det är väl det sista som lämnar oss, eller hur? 

Men, låt oss se till att vi inte hamnar i samma situation som människorna i Sändebudet försatt sig i. (Om det nu var de själva som försatt sig i något.) Eller kanske skulle det vara bättre för någon om världen befann sig i denna situation? Det som är bra för mig behöver nödvändigtvis inte vara bra för dig. 

Är den oväntat rolig och optimistisk, som baksidestexten säger? Ja, för att vara en dystopi klarar vi ändå ganska bra att hålla ångan uppe. (Vi har förut sagt att vi inte vill läsa dystopier, men nu behövde vi något roligt.) 

Kärleken och glädjen är varm, eller hur? Funderingar kring stängda gränser, förorenade marker, frukt och grönsaker, människornas livsvillkor, dammsugningens elförbrukning och barnen i jämförelse med de äldre är tankeväckande, eller hur? Den här blir rolig att prata om. Peppelipepp. 

A.. 

Rabatter för SMC-medlem - 10%

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje erbjuder dig som är SMC-medlem 10% på böcker, kartor och pussel i butiken. Visa ditt SMC-medlemskort för att uppmärksamma oss på att du önskar rabatten. 

Rabatten gäller under 2021 - men inte för reavaror och kan inte kombineras med andra rabatter. 

Plats: 59.757985,18.705420

SMC = Sveriges Motorcyklister

Rabatten gäller under 2020 - men inte för reavaror och kan inte kombineras med andra rabatter. 

Obehaget om kvällarna - Marieke Lucas Rijneveld

Marieke Lucas Rijnevelds debutroman Obehaget om kvällarna som publicerades när författaren endast var 28 år gammal tilldelades 2020 ett av världens mest prestigefyllda priser för översatt skönlitteratur, Booker International Prize.

Efter att den äldsta sonen gått genom isen under en skridskotur blir inget sig likt i den lant­brukar­familj som den här romanen utspelas i. Föräldrarna hanterar sin sorg genom att vända sig till sin tro, och deras dotter Jas som är romanens berättare dras med i sina föräldrars grubblerier kring synd, skuld och det straff Gud tilldelat dem.

Jas har ett alldeles eget sätt att se på världen, och när hennes tankar lämnas oventilerade blir de mörka och oroande. För henne tycks det som hänt bero på att hon en gång bad till Gud att ta brodern istället för hennes kanin, när hon förstod att kaninens öde var att hamna på julbordet. Och för varje dag som går blir hennes före­ställningar om männi­skor, djur och Gud alltmer absurda.

Marieke Lucas Rijneveld, själv uppväxt i en lantbrukarfamilj, har hyllats för sin förmåga att förmedla barnets klarsynta perspektiv på vuxenvärlden. Det poetiska anslaget och de ständigt överraskande bilderna gör den här mörka historien till en roman som är omöjlig att släppa.

(Ovanstående är förlagets text om boken. Den läggs på vårt bokvalsbord - för eventuellt val av våra bokcirklar.) 

• Bookerpriset 2020; The Discomfort of Evening by Marieke Lucas Rijneveld (Dutch-Netherlands), translated by Michele Hutchison
• Bookerpriset (Man Booker International Prize) 2019,  Evaristo: ”Girl, woman, other”
• Bookerpriset (Man Booker International Prize) 2019, Margaret Atwood: ”Gileads döttrar” 

Handbok för demokrater - vad kan den enskilda människan göra ...

 
Vad kan den enskilda människan göra för att åstadkomma (eller bibehålla) en samhällsordning som strävar efter jämställdhet, frihet och trygghet? Ja, en nyckel kan vara att ta ansvar för både sig själv och för andra. Att stå upp för viktiga grundvärderingar om människors lika värde, kliva ur det egna livet och se till vårt allt,  tillsammans - det gemensamma som rör både människor, djur och natur. 

"Demokrati kan ses som en sund oenighet." 

I en demokrati behöver vi även ta del av tankar som vi inte gillar, möta dessa, fundera kring vad det betyder för den enskilda människan, för gruppen och det stora gemensamma samhällsbygget. En total enighet i ett samhället är säkert inte möjligt, men vi behöver kunna samtala i lugn och ro om de olika ställningstaganden vi bär, ser och hör.

Vi har ett projekt i bokhandeln som vi kallar demokratiska samtal, där vi möts för att samtala om svåra frågor. Några deltar digitalt och några finns i rummet i bokhandeln - när pandemin är över hoppas jag att alla kan ses i rummet. Då kan vi också fika igen. Fikastunderna ser vi fram emot, eller hur?

Till vårt kommande samtal ska vi ha läst de fyra första kapitlen i Handbok för demokrater. Samtalet handlar om demokrati - och ska alltså utgå från den läsning vi gjort till mötet. Ja, det kan dra en bit därifrån, men läsningen är utgångspunkten. Marco Armiero, Majgull Axelsson, Aase Berg och Mohammad Fazlhashemi har skrivit dessa kapitel som handlar om 1) Den fattige, den rike och invandraren 2) Om nödvändigheten att vara lite obehaglig, 3) Elefanten i rummet och 4) Skilldnadstänkandets och främlinggörandets idétradition. 

Armiero säger: "Vi behöver bättre skolor, sjukhus och bostäder till alla, inte främlingsfientlighet. Att förbättra livskvaliteten för de sämst ställda är det bästa motmedlet mot invandrarskräcken." Solidaritet, alltså, som ett nödvändigt kitt i samhället. Kanske blir skillnaderna mellan människor för stora annars, med avundsjuka och större avstånd mellan grupperna. Vilket blir mer av vi och dem, istället för vi tillsammans. 

Han talar också om att vi behöver;" Träna därför din hjärna och själ så att du kan igenkänna rasismen runtomkring dig och i ditt lands historia, i din stads geografi, i din kultur. Om du inte kan se någon, beror det förmodligen på att du är alltför indränkt i den."

Ja, det tänker jag på ofta på. Hur kan jag få syn på orättvisorna? Kanske krävs det att jag letar aktivt, försöker se bortom min egen horisont? 

Majgull Axelsson talar om att vi har att vara lite besvärliga, och att det inte är läge att vänta till sen.  

Hon säger; "Det är alltid bättre att välja det korta obehaget framför det längre." I det ligger t ex att påverka medan det är möjligt, säga ifrån här och nu, i stället för att vänta på att det stora - långvariga - obehaget är på plats och vår demokrati är allvarligt hotad. Då blir obehaget avsevärt längre, eller hur?  

Här funderar jag kring vad var och en, du och jag, kan göra och vad vi faktiskt gör. Ja, prata på middagar, säga ifrån när någon säger något som inte känns rätt, vara lite taggig. Skriva artiklar, utmana lite där det är nödvändigt. Stå upp för rätt, helt enkelt. Tänka rättvisa. Inte alltid vara tyst, inte alltid backa. Det är förstås tufft, men visst måste det göras? 

För om inte du och jag står upp för rättvisa, alla människors lika värde och demokrati, vem gör det då? 

Vad sägs om att lägga fredsmiljarder på samtal mellan människor istället för på krigsmateriel? Hur skulle världen utvecklas då? 

Aase Berg, poet och skribent, skriver om elefanten i rummen. Både den fysiska och den bildliga. Hon skriver om att våga ta samtalet, om att ta sig upp över ytligheten och inte leva i ett fasadsamhälle. Men, är det inte svårt att lämna ut sina egna personliga våndor istället för att bara visa den glättiga ytan? Ingen förstår ju hur de ska agera eller vad de ska säga när vi berättar om tuffa saker i livet? Jorå, men bara gör ändå. Det blir mer kvalitet på livet då. Med uttrycket elefanten i rummet menas alltså - att våga ta fighten om det obekväma, att inte bara sitta tyst. 

Hör av dig till bokhandeln, du som vill delta i samtalet. 

A.. 

Vi samarbetar med Studieförbundet Sensus 
i alla de aktiviteter vi genomför i bokhandeln. 

Ann-Helén Laestadius

Bibliografi Ann-Helén Laestadius 

• 2007. SMS från Soppero. Podium och Nordiska museets förlag i samarbete med Samiskt informationscentrum. 
• 2010. Hej vacker. Rabén & Sjögren. 
• 2011. Ingen annan är som du. Rabén & Sjögren. 
• 2012. Hitta hem. Rabén & Sjögren.
• 2014. Bromsgatan – vi som bodde på gårdarna. Kirunatidningens förlag. 
• 2016.Tio över ett (Rabén & Sjögren) - tilldelades Augustpriset 2016.
• 2018. Inte längre min. Rabén & Sjögren. 
• 2021. Stöld. Romanus & Selling. 

Källa bibliografi; https://sv.wikipedia.org/wiki/Ann-Hel%C3%A9n_Laestadius

Stöld - utgiven 2021 - Ann-Helén Laestadius 

Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar en av hennes renar. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett glödande hat.

"Stöld" är en vild och vacker jojk till renskötarlivet, men också en spännande roman om en sällan skildrad verklighet i norr. Där renar tjuvjagas och dödas brutalt och polisen inte utreder brotten. Där spänningarna mellan samer och andra bybor förgiftar generationer.

Hotet mot Elsa förändrar henne för alltid och genom åren bär hon med sig ett lent renöra som en ständig påminnelse. Familjen och släkten kämpar för rättvisa men i det tysta växer en desperation.

Augustprisbelönade Ann-Helén Laestadius första roman för vuxna bygger på verkliga händelser. "Stöld" är en varm men samtidigt svidande skildring av en bortglömd del av Sverige där människor ställs mot varandra.

(Ovanstående är förlagets beskrivning av boken).