Tal till litteraturen.
Vad gör litteraturen med oss?
Under de senaste åren har jag drivit frågan om läsning, reflektion och samtal på den här platsen. Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje är en plats för litteratur och folkbildning. Samtalet om litteraturen har givit ny kunskap. Till mig och andra. Det har skrapat inom oss, lärt oss mer. Vi lyssnar till författare och annat kunnigt folk. Vi ges nya vinklar som rör liv och människor. Det skapar förståelse för varandra, för livets väl. Det bygger fred.
Litteraturen och människorna bygger glädje i min själ. Jag tackar er alla för det.
Vi läser Lena Andersson. Hon berättar om kvinnor och män, hur de är och vad de gör, hur de spårar ur eller inte och hur toleranta vi är mot varandra. Eller inte. Hon glädjer, får oss att undra, uppröras, hon skapar och skrapar. Hon gör också någon arg. Hur lär vi oss att hålla i våra känslor, fundera över dess varför? Kan mer läsning bilda oss mer?
Vi möter och läser Johan Mathias Sommarström. Han berättar om krigets fasor, hur det är och drabbar. Hur kan vi sätta oss in i det, hur står vi ut att läsa om våldet, sorgen och rädslan. Ja, några gör det, andra inte. Det minsta vi kan göra är att läsa om det, brukar jag säga. Alla kan inte det, och så får det vara. Vi är ändå tilldelade de förmågor vi har, även om vi kan förändra oss själva när vi vill. När vi vill.
Vi kan, vi är bildbara människor. Det är en fröjd. Jag är tacksam för varje person, ung eller gammal, som läser.
Vi läser Petra Carlsson Redell. Hon berättar om Svenska kyrkan, samerna och försoningsprocessen. Hon får oss att se med nya ögon, bortom majoritetens narrativ. Hur ska vi kunna se bortom det som alltid har sagts när ingen vänder meningen så att vi ser något annat? Hon gjorde det. Hon gav mig en ny tanke. Hon lyfte min kunskap.
De nya tankarna ger mer omsorg och förståelse. Kunskap. Jag tackar för det.
Vi läser Ann-Helen Laestadius och Elin Anna Labba. De berättar om sin historia, samernas, den som också är vår. Vi förundras över vår kunskapsbrist om samernas historia, vårt eget lands historia, okänd och skavig. Hur kommer det sig att vi inte har fått oss den till livs i den omfattning vi nu ser att vi borde? Varför är det som en nyhet, fast den är 100 år gammal och hela tiden pågått? På vems axlar ligger det att relevant kunskap förmedlas?
Är det alltid bara vinnarens eller majoritetens historia som ska berättas?
Även romaner fyller våra kunskapsluckor eller ger inlägg i den dagliga debatten. Ibland ger de också bara vardaglig lust eller frid. Det, både och, är vackert, tycker jag.
Vi läser Rachel Cusk. Vi samtalar för att förstå vad hon säger, hennes berättelse och mening. Hur tänker vi att berättelsen är uppbyggd, hur krockar den med det jag vill se och hur kan jag förlika mig med hennes sätt att skriva på. Litteratur är känslor, kanske inte bara njutning. Vi lär oss, när vi öppnar vårt sinne för det och lägger våra fördomar om det enda rätta åt sidan.
Vi är aldrig för gamla för att lära oss mer, hänga med i samhället och visa omsorg om varandra. För detta krävs bildning. Att läsa är en nyckel till det.
Välkommen till bokhandeln och litteraturens plats idag.
A…
.jpg)
