Är alla vaccinerade snart?Kvinnan kommer in i bokhandeln och säger, jag är så glad att du finns. Det vore så otroligt fattigt för vår stad att inte ha en bokhandel. Tack, för att du orkar.
Ja, jag orkar, säger jag. Jag orkar och vill, strävar och njuter. Jag gör det för att det är magiskt med alla böcker, all läsning och för att platsen är unik. Jag gör det för alla samtal; över disk, i bokcirklar, vid boksigneringar och i möten med specifika teman. Vi lär oss mer om digitala möten, det går an, men det finns inget som kan mäta sig med det fysiska mötet. Men, snart är värmen här, eller hur? Då ska vi mötas, samtala och fika ute tillsammans igen.
Ja, jag håller med de som säger att det vore fattigt att vara utan bokhandeln och andra lokala butiker i stadskärnan i vår stad. Det vore också fattigt att vara utan de fördjupande samtalen.
Vi talade om Hedi Frieds, Anita Goldmans och Göran Greiders artiklar i den lilla boken som vi har som grund i några av våra samtal. Det är svårt att fokusera samtalet kring oss själva, alltså vad vi själva kan göra för vår demokrati. Vi drar väldigt lätt iväg till vad andra ska, som skolan och samhället. Det är intressant att vi puttar bort, eller inte ser, vad vi själva ska/borde. Samtalet är nyttigt, man får ögonen på nya frågor. Det skaver. Greider uppmuntrar oss att gå med i ett parti. Vi konstaterar i samtalet att det borde gå bra med andra ideella föreningar också, att det är det kollektiva som är av nytta för demokratin. Att vi behöver ta bort oss en aning från det individualistiska, se vad som är bra för fler, samtala gemensamt, enas, kompromissa och lyssna på andra. Vad säger du om det? Påverkar individualismen demokratin?
Vi talar om hur samhället utvecklas, hur tonen och språkbruket förråas och det är just det som t ex Hedi Fried och Anita Goldman talar om i sina artiklar i Handbok för demokrater. Vänj dig inte vid övergrepp, hot, språkbruk som nedvärderar andra och tänk på hur du själv uttrycker dig. När ska man säga ifrån? Och hur? Ja, vi läste nyligen Oppermanns i en bokcirkel, som beskriver situationen 1932/1933 i Tyskland när det helt osannolika händer och ingen kan tro att det händer. Det händer inte mig, det är för osannolikt, nej, inte vi inte - visade sig vara felaktiga antaganden. Vad kan vi lära av det? Läs Oppermanns, säger bokhandlerskan, förstås. Läs och ta del av vad som hände. Språkbruket, den tysta och långsamma förskjutningen, normaliseringen av hårdheten är något att se upp med. Gör vi det? Ser vi upp? Vad ser vi och vad tror vi ligger på oss själva? Ja, nyttiga frågor att ställa sig.
Den nyutgivna boken Demokrati : En liten bok om en stor sak av Sofia Näsström - ska jag förstås läsa. Jag tänker att den ligger i linje med det tema - demokratifrågor - som vi ofta samtalar om i bokhandeln. Vad sägs om Belarus omkullkastat av Dmitrij Strotsev? Är det inte fantastiskt att skriva poesi som en beskrivning av situationen och samhället, mitt i ett folkligt uppror? Ni vet, det här med att alla kan göra något, att man inte behöver göra allt men något, i ett ställningstagande mot diktaturer, våld och frånvaro av demokrati. Att skriva poesi kan vara att berätta om vad som händer, varna, sprida ordet till fler. Det kan ju inte vara så farligt? Nåväl. Dmitrij Strotsev blev fängslad för att han skrev poesi. Vi ska vara varsamma om vår yttrandefrihet, eller hur?
Men, hur ordnar vi fördjupningen i samtalen? Är det dags att börja provtänka lite djupare, nu när vi setts och lärt känna varandra lite mer? Går det att göra när vi är digitala eller måste vi ses rent fysiskt för att det ska fungera? Går det att ta de svårare frågorna digitalt, där vi inte ser kroppsspråk, känslor, reaktioner och nyanser? Det har förstås med antalet personer att göra också. Hur många kan man vara? Tre eller fem? Inte tio om vi vill att alla ska kunna delta, eller hur?
Kaffe. Tilltugg. Och samtal om viktiga frågor. Det är livslyx som heter duga. Är vi alla vaccinerade snart?
Anette Grinde
Läs hela tidningen här; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210408
