Katja. Marion Brunet.
De veckor han har kvar i livet kommer inte att bli de lättaste. Cancern har fått fäste. Varken hans berömmelse eller hans karisma kan göra något åt den saken. Isolerad i sin villa, som det bara går att ta sig till vid lågvatten, vill den store journalisten, som är specialist på östblocket, inte träffa någon. Han vill läsa sina böcker, lyssna på sin musik och titta på havet. Han får dock till sist finna sig i att anställa en hemhjälp. Han vet ännu inte att Katja talar tyska. Att hon har frågor att ställa till honom. Och en ilska att stilla.
Marion Brunet, född 1976, bor i Marseille. Hon skriver deckare och ungdomsromaner, varav flera har prisbelönats.
Marion Brunet tilldelades ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) 2025 med följande motivering: »Marion Brunets böcker utspelas i ett häftigt pulserande nu med klimatkris och social utsatthet som återkommande teman. På en glasklar och skimrande prosa skildras ungdomar i revolt mot ett korrupt samhälle. Tillvarons mörker och våld utforskas i Brunets dagsaktuella berättelser vars koppling till saga och myt gör dem tidlösa. Och motkrafter finns i vänskapen, solidariteten och naturens skönhet.»
Min känsla när jag läser de första sidorna är en tvär man och en hämndlysten kvinna. Jag vet inte om det är så, hur eller om deras liv korsats tidigare. Hennes inre sjuder av vrede, inte värme. Sanningen visar sig sen, ja.
Hur påverkar cancer oss, vad gör det med vårt inre, hur mår vi mentalt av väntan på döden? Är döden något att vara rädd för eller är det en befrielse? Kanske är det beroende av vad som händer under vägen? Vem möter vi, när och varför? Vad händer då, sen?
Ångest, hennes ångest växer under natten. Oförklarlig, men påtaglig. När dagen återkommer krävs att vi skakar av oss nattens mardrömmar. Hur ska vi annars klara livets dagar? Men, hur klarar vi dagarna utan att lägga mardrömmarna i öppen dager? Varför finns de, vad gör vi av dem?
Han skrattar. Hostar av ovanan. Hon ler. Grimaserar av ovanan.
Jag tänker att ovilja, avsky och vrede blir något annat när man möter människan. Ja, när man lyckas se från ett annat håll. Om man tar sig utanför sin ram, den som är byggd av något hårt, känslomässigt negativt, kan man upptäcka nya saker. När man ser och lyssnar på andra lär man sig nytt.
Tortyr. Jag undrar hur trauman går ur kroppen, om det någonsin går. Skador, psykisk och fysisk tortyr, rädsla - vad gör den med oss och hur påverkar den alla omkring oss?
Att veta. Misstolka, veta fel. Jag känner hur tårarna bränner bakom mina ögonlock. Gamlingen vet något annat, en annan sanning än den hon har fått presenterad.
Jag tänker på sorg, angiveri och sanning, eller bristen på sanning. Varför vi gör som vi gör och hur mycket det skadar andra. Ja, jag tänker ofta på det, mänskliga trauman och våra egna sanningar. I det ingår ensamhet, sorg och mänsklig oförmåga, ja, tystnadens och oförmågans egna förbannade tolkningar. Hur präglas vi som människor, ja, det är svårt att veta. Vi präglas av det som händer i livet.
Det här är en vacker bok. Jag fylls av sorg och tårar, men också av värme. Katja är fylld av känslor, framförallt kärlek. Ja, vrede, sorg och skuld, men framförallt kärlek.
Läs, bara läs.
A..
Ps. Låt mig också säga att jag älskar Elisabeth Grate bokförlag. För att det är bäst.
#almapriset #elisabethgrate #mariabjörkman #katja #norrtälje #marionbrunet
