Jag kan ha fel. Björn Natthiko Lindeblad.
Ung framgångsrik ekonom mår dåligt och letar ny riktning. Åker till Indien. Mediterar. Ger upp. Försöker igen. Kommer till ro. Åker tillbaka hem. Blir sjuk. Vad är det för vits, egentligen? Spelar det någon roll vad jag gör när allt ändå går åt skogen? Ja, det spelar roll. Livet pågår så länge det pågår. Hur gör vi det bästa av det, så länge det varar?
Man kan förkorta - eller förringa - människors liv - andras eller det egna - genom korta ord. Det blir hårt och kallt. Man kan också sätta sig ner, läsa boken långsamt och ställa saker i relation till annat. Man kan fundera över livet. Sitt liv. Hur förhåller jag mig till livet?
Just nu läser vi Björn Natthiko Lindeblads bok - Jag kan ha fel - i en bokcirkel. Den är skriven av honom tillsammans med Caroline Bankler och Navid Modiri. Hur fördelningen av textskrivandet har varit vet jag inte. Jag upplever att det är Björn Natthiko Lindeblads ord och tankar den beskriver och tänker att det är Caroline och Navid som fäst dem på pränt, med svärta och mening, på de vita arken. Ett efter ett, sida efter sida.
Björn Natthiko Lindeblads ord kan bara göra skillnad för mig, om jag väljer att lyssna och tänka kring dem. Om jag fnyser, kan jag avstå. Då är jag inte redo för berättelsen. Björn har tänkt, tagit annorlunda steg och gjort skillnad för sig själv. Ja, jag tror att han har gjort skillnad med sin berättelse också för många andra. Andra, som lyssnat, vänt orden i sitt inre och funderat över sig själva.
När jag läser och tänker kring människor som går in i buddhismen, om stillheten, meditationen, asketismen, arbetet och allt annat runt omkring så tänker jag att vi, var och en, borde göra något sådant i våra liv. Jag tänker att vi (ok, jag) borde stanna upp och förstå vad livet - och vad vi - består av. Vi tänker och tycker, rusar efter andras åsikter om oss och vad vi gör, söker bekräftelse och vill vara vackra. Det är väldigt många som strävar efter högre tjänster, mer status och mer prylar. Livet blir ett slit och släng och vi stannar inte och funderar över vad som är viktigt. Ja, jag tänker att jag har slutat med det, men samtidigt förstår jag att jag inte är fullärd här. Det finns en ständig förbättringspotential, vi slirar. Jag slirar. Jag har slutat jaga tjänster och jag har slutat jaga andras bekräftelse om mig. Jag lägger - vill lägga - mitt fokus på att lyssna och förstå hur andra har det. Jag vill lägga mitt fokus på att höra andras tankar och försöka förstå dem. Det är det jag tänker att vi försöker göra t ex i våra bokcirklar. Läser, lyssnar och försöker förstå hur varje person i gruppen uppfattar läsningen. Hur hen tänker. Vi är inte tysta när någon i gruppen talar för att vi formulerar våra egna ord och väntar på vår tur. Vi är tysta för att vi lyssnar och försöker förstå. Jag - vi, var och en - talar inte för att övertyga någon annan om min/hens åsikt, min/hens tanke. Vi funderar över och respekterar våra olika spår. Jag tänker att den tanken förstärks när jag läser om Natthiko Lindeblads buddhistresa, hur viktigt det är att lyssna inåt, förstå varandra och inte döma andra för att de tänker och är annorlunda. Det är svårt. Kräver övning.
En viktig självinsikt är; jag är inte perfekt, jag har inte nödvändigtvis all relevant kunskap i någon fråga alls. Inte ens om mig själv. Jag är en unik och fantastisk människa, men det är den som står bredvid mig också. Vi alla är. Jag kan ha fel, men kanske inte just om det.
Jag kan ha fel, skriver Björn Natthiko Lindeblad, som en tanke som är högst användbar för att utvecklas i livet. Jag tänker att 24-timmarsregeln, att tysta den snabbaste reptilen i mitt inre och insikten om att jag kan ha fel är mycket användbara förhållningssätt - både till mig själv men också till andra. Jag kan mycket väl ha fel, tänker jag, och kanske gör man ofta rätt i att bara vara tyst och tänka efter en stund innan man öppnar munnen med de rappaste och skarpaste kommentarerna. Det är, precis som Natthiko Lindeblad ger uttryck för, svårt, ibland ohyggligt svårt, men i eftertänksamhetens kranka blekhet väldigt viktigt att se.
Kanske, kanske inte, säger han. Vi behöver inte vara tvärsäkra på att varje händelse är bra eller dålig. När jag tänker på uttrycket - kanske, kanske inte - är det som att rycka på axlarna åt alla händelser som sker i livet. Kanske, kanske inte låter nästan nonchalant, men kanske är det inte det. Är det kanske t o m tvärtom, som en viktig insikt om att vi inte vet? Kanske är det så att det finns fler sidor av saken och att jag inte vet helheten ännu. Jag minns personen som sa till mig; du inser inte konsekvensen av ditt handlande. Det händer för många år sedan, men jag tänker ännu på uttrycket. Vem kan inse konsekvensen av sitt handlande? Vem kan se vad varje val medför? Vem kan någonsin se hela bilden, just då när det händer? Var beslutet bra eller dåligt, eller både bra och dåligt? Ja, det tål att tänka på, eller hur? Hur tvärsäker är du?
Lite mindre kontroll. Lite mer tillit. Natthiko Lindeblad får uppmaningen och tar omtag. Ja, det tål att upprepas. Jag vill veta vad och hur saker ska ske. Jag vill ha ordning och reda, men gör det verkligen något om det inte blir som jag tänkt? Ja, kanske eller kanske inte. Jag undrar vad skillnaden blir i olika sammanhang om jag låter saker ske istället för att styra? Ja, det kanske beror på vad som gäller, vem som tror eller vad som ska hända. Jag tänker att jag ska öva på det, mer och igen. Det är spännande tankar som påverkar mig när jag vrider och vänder på vad det egentligen betyder. Kristina Paltén hade inte - som ensam kvinna - sprungit genom Iran utan en stor portion tillit. Jag tänker att det förändrade hennes liv. Och också många andras. Tillit är att släppa rädslan, men också att släppa kontrollen. Det är att ge sig ut på gungfly på ett sätt man annars tänker sig att man inte gör. Hur tänker du den tanken. Hur påverkar den dig?
När livet tränger på, när stressen fångar oss kanske vi kan stanna och lyssna till de ord Natthiko fick av en vän; Glöm inte att ge utrymme för mirakel. Kanske är bara det en viktig livsinsikt.
Vi går genom livet. Goda jobb, barn, statusprylar, materiellt överflöd, planering och kontroll styr oss hårt. Är det möjligt att bara dra i handbromsen där?
Du kommer att få veta
vad du behöver veta
när du behöver veta det
Ja, det bygger på förmågan av att leva i tillit, att inte härbärgera rädsla eller kräva kontroll. Det är en fin, om än svår tanke, tänker jag.
Han byter kloster. Han utvecklas. Han delar sitt liv och sin kunskap med sina klostervänner, besökare och församlingsmedlemmar. Han mår väl, men inser så småningom att hans tid som munk går mot sitt slut. Han avkåpas och åker hem till Sverige. En djup depression drabbar honom och den tar tid att få ur kroppen. Det är å ena sidan förundrade, å andra sidan inte. Sammanhanget spelar en otroligt stor roll för människan. Det kan vi inte komma ifrån, knappast någon. Man skulle kunna tro att han var förberedd på mötet med världen, eftersom han var personligt insiktsfull och skolad i en inre tillit. Så var inte fallet. Kanske drabbas alla av detta? Den som reser långt, äventyrar eller på annat sätt gör stordåd drabbas ibland av depression vid sin hemkomsten eller när strålkastarljuset slocknar. Förståelsen för livets mening försvinner. Det som var tänkt som något vackert och viktigt - hemma - visade sig istället nattsvart. Det är vanligt, men är det möjligt att förbereda sig för sån? Förstå att det händer.
Det finns glädje, sorg och möjlighet till eftertänksamhet i berättelsen. "This too shall pass." Ja, också detta är ett användbart mantra. Livets händelser svänger, från dag till dag. Förutsättningarna förändras.
"Det börjar med dig själv." Ja, bara en relation pågår hela livet, den med oss själva. Vi behöver tro på oss, vårda, acceptera och möta oss själva. Vi behöver se oss själva med snälla ögon. Hur lätt är det? Ja, det är olika lätt i olika tid. Det beror förstås på hur vi mår, vad vi förmår och att vi har fantastiska människor omkring oss. Det må börja med oss själva, men vi lever inte i en egen bubbla. "Vi uppstår i varandras närvaro." Kan vi ens leva alldeles ensamma?
Ibland återkommer berättelser om andras försök att påverka, bryta hans "regler". Man kan undra varför. När han ville gå, så ville han gå. När han valt bort alkohol, så hade han det. Varför kan omgivningen inte bara respektera hans val istället för att på allvar försöka få honom att släppa dem. Till vilken nytta försöker vi stjälpa andras val? Vad är det för glädje att i försöka förstöra för andra?
Björn Natthiko Lindeblad lever. Han har drabbats av en obotlig sjukdom, så hans livsförutsättningar har förändrats. Det kan hända också mig. När som helst. Jag kan ha fel, men visst kan han lära oss en hel del. Ja, förstås bara om vi lyssnar.
Björn Natthiko Lindeblad är en man som utforskar sig själv. Han delar det med oss. Vi kan lära oss av hans resa, förstå hur livet kan se ut. Vi utvecklas när vi tvingas - eller tvingar oss själva - att ta itu med vårt inre. Vi lär oss när vi lyssnar, både på oss själva men också på andra.
Vad är det vi ska lära oss? Ja, jag tänker att jag vill lära mig att leva i omsorg om mig själv, om andra och om allt det levande vi har omkring oss. Jag kan bli bättre i varje steg här.
Texten är enkel. Berättelsen är rak. Den må vara skriven av Caroline Bankler och Navid Modiri, men det är Björn Natthiko Lindeblads ord jag hör. Det är ord, väl värda att begrunda.
Anette Grinde
bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Om vårt projekt Demokratiska samtal i
Miljömagasinet fredag den 20 november 2020.
