Återigen blir jag nyfiken. Återigen får jag ögonen i riktning mot Finland, får se människorna, liven och händelserna, krigen vi inte haft och konsekvenserna som vi knappt kan förstå. Det som är viktigt och bra för någon är riktigt farligt och förödande för någon annan. Som tex att bröder och vänner från samma byar ska strida på samma ställe. Det skapar samhörighet och gemensam strävan, men när det går fel kan en hel familj eller en hel by slås ut.
Hur är det att som liten, liten komma ensam till ett nytt land, nya människor, utan koll på när, om eller hur han får träffa sin familj igen. Vad gör det med barnet? Hur präglar det sen den vuxne? Det gör ont i mig när människor far illa. Det gör ont i mig när nya män i en familj är ogina och hindrar kärleken att sprira av egen svartsjuka. Det gör ont att det drabbar barnet/ människors hela liv, men det är ju det som händer. Vi bär med oss såren i evig tid.
Anna Takanen klär berättelsen -
Sörjen som blev - med fasa och sorg, liv och kärlek. Hon klär den i ett vackert språk. Jag gläds, följer raderna och njuter. Jag gråter också, för det onda (som i livets plågsamheter) känns långt in i min själ. Hur står man ut när barnet och barnen måste lämna sin familj för färd till Sverige. Hur gör man? Hur kan man? Hur förmår man? Ja, man gör det man tror är bäst, det man tycker sig måsta, men man kan aldrig veta hur sorgen sätter sig i oss. Man kan aldrig veta hur ont det onda ska göra, hur valet skapar rätt eller fel.
Takanen berättelse om familjen är vacker och sorglig. Vacker, för att hon skriver vackert, för att texten sjunger över sidorna. Det andas väldigt mycket kärlek, men också väldigt mycket sorg. Våra liv präglas av familjer och situationer, livstider, där vi själva inte rår över det som händer. Möten, situationer, människor, tillfälligheter, känslor, ja, livet. Det skapar djupa sår i vår själ, för evigt skavande även om vi vill leva lyckliga i alla våra dagar. För någon blir det allvarligare än för någon annan, för att vi är så olika skapta i våra sinnen och i vår kropp. Någon klarar den någon annan inte förmår. Någon tar det med en klackspark, hanterar eller låter det rinna av sig, medan någon annan tar skada för livet. Vi kan själva knappast rå över det vi har tilldelats, mer än kanske lite, lite grann.
Det bor kärlek här, men också en väldig mängd sorg. Det händer att jag gråter över berättelsen och dess innebörd. Hur är det att inte kunna berätta, inte bearbeta, inte fråga och inte veta? Ja, det är förstås att inte riktigt förstå, inte få veta hur och varför. Det är vanligt förekommande att hålla sorgen inombords, men nog skulle man må bättre om man lyfte på locket en aning. Å andra sidan är vi de vi är. Någon kan och någon kan inte. Anna Takanen försöker sortera, ta upp i ljuset, bearbeta, lära sig själv och andra. Kanske lämnar hon ut någon, men man får hoppas att den ser det som varande för en positiv sak. Berättelsen är unik, men gäller också för många andra.
Jag tänker att det här är en väldigt vacker berättelse, men förstås också oändligt sorglig. Hennes språk, hennes uttryck, hennes känsla och det hon väljer att berätta gör skillnad för mig. Takanen har sökt, på allvar. Berättat. Hon har skapat mängder av tankar i mig.
Det är himla fint att läsa dig, Anna Takanen. Tack, för att du skrev.
Boken läggs på bokvalsbordet till våra bokcirklar i bokhandeln. Det här är definitivt rekommenderad läsning.
A..
#sörjensomblev #annatakanen #mannerheim #fortsättningskriget #Finland #finlandsbarn #enberättelseommänniskor #enriktigbokhandel #Norrtälje #roslagensbokhandel #bokcirkeln #bokvalsbordet #krigsbarn
Kiese Laymon skriver om hemligheter och lögner. Han skriver om tyngden i ett liv präglat av anorexia, övervikt, missbruk och rasism och det arv som förs vidare från förälder till barn. Han vet att hans mamma har gett honom allt. Och han vet att han en dag måste bryta deras pakt.
