Kvällen före sin avrättning sitter 18-åriga Willie Jonas i fängelsecellen i New Iberia och väntar på slutet. En lastbil är på väg med stolen som ska ta hans liv. På en motorväg i närheten kämpar Willies far Frank med att få på en gravsten på sin gamla mulåsna. Åklagaren som fick Willie dömd sitter på sitt kontor och reflekterar över rättegången, medan det gifta paret Ora och Dale har dragit sig tillbaka till bensinmacken de äger för att brottas med sin sorg och sina hemligheter.
I Nådastolen, som hyllats som Winthrops genombrottsroman, ger författaren röst åt de många, motsägelsefulla stämmorna i en liten stad i Louisiana år 1943. Under timmarna innan avrättningen av en svart man som dömts för våldtäkt av en vit kvinna framträder ett småstadssamhället i skarp relief. Nådastolen är en sylvass, närgången roman om rasismens orättvisor och långtgående konsekvenser för en stad och dess invånare.
----------------
Jag läser
Nådastolen av
Elizabeth Winthrop. Den har ett lätt språk och korta kapitel. Den är lättläst. Den går mellan människor som påverkas och finns i berättelsen. Den dömde. Han - eller de - som forslar stolen. Den dömdes far och mor. Åklagaren. Bensinmacksägarna. Med flera. Jag ser miljöerna och människorna. Jag känner rädslan och uppgivenheten, men också kärleken och känslan för rätt. Vem tar ansvar, egentligen? Hur kan man? Hur kan vi ta ansvar? Hur hindras vi av rädslan för de konsekvenser det för med sig?
Vad vet vi, jag, om rasism? Vad vet jag om riktig orättvisa som har sin grund i fördomar? Vad är rättvisa? Vad är rättsskipning? Vad vet jag om riktig rädsla? Vad vet jag om hot som påverkar de som skall åstadkomma rättsskipning i viktiga fall? Vad är våldtäkt och vad är inte?
Jag läser om livet, kärleken, längtan, sorgen, hatet, rasismen och människor som försöker leva sina liv tillsammans. Jag känner hur gråten bubblar inom mig, hur svårt livet och känslorna är. Hur svårt vi har att hantera livet och dess väg framåt. Hur förhåller vi oss till hot? De mot oss själva och vår familj? De tysta, men tydliga hoten? Hur kan vi motstå - mota - känslan, rädslan, så att de inte påverkar rättvisan i fel riktning?
Jag känner hur gråten växer i mig när jag läser om barnen och om förlusterna. Livets förluster och förlusten av livet. En förälder ska inte behöver begrava sina barn, eller förlora dem. Jag känner hur gråten växer i mig när jag läser om djuren som betyder så mycket. Boken växer i styrka allteftersom. Sorgen, människornas sorg i livet och sorgen över händelserna som inte riktigt kan hanteras.
Nådastolen handlar om väldigt mycket mer än om en dödsdömd man och hans tankar och liv. Ja, den handlar verkligen om oändligt mycket mer. Läs den, säger bokhandlerskan, som fylls av väldigt starka känslor i sin läsning.
Vi läser boken i en av våra bokcirklar och ska därmed tala om den inom kort. Kanske samtalar vi då om rättvisa, fördomar, rädsla, rasism, dödsstraff, människors hudfärg som samhällsindelare, misstänksamhet eller väntan på döden. Kanske talar vi om måltiden - hur ska den ätas? Eller om pastorn, åklagaren, hans hustru eller den åtalades föräldrar. Rättvisa och hot, behöver vi nog också tala om - och vad hot gör med oss. Förståelse för andras inställning och vad som händer med familjens sammanhållning när något i alltet brister, kanske också är ett ämne vi kan lyfta. Eller om hur texten flyter över sidorna, om jag upprörs eller gläds och om jag uppslukats av berättelsen eller inte. Och om föräldraskap - vad är vi utan våra barn?
Oavsett vad vi tycker får vi oftast syn på fler frågor i böckerna när vi talar om det vi läst. Vi gör det oftast över en kopp kaffe och en lagom njutbar skorpa (som ibland är en kaka, ibland något hembakat och ibland en chokladboll). Samtalet gör nästan alltid boken (ännu) bättre än när vi själva läste den. Att reflektera över innehåll, avsikt och andemening känns ofta viktigt, tänker
bokhandlerskan. Vad tänkte författaren när hen skrev? Varför skrev hen så? Varför var just det viktigt för att föra berättelsen framåt?
Jag undrar över föräldrar som förhåller sig till sina barn som har begått - eller anklagats för att ha begått - allvarliga brott. Eller barn som förhåller sig till föräldrar som gjort detsamma, mot barnet eller mot andra. I våld eller mot saker. Jag undrar hur man, de, vi, förlåter när det kräver att vi förlåter och går vidare tillsammans. För att vi inte ska gå under. Även om boken egentligen inte alls berör detta. Boken berör dock föräldrars sorg över barn som skadats eller dött - kanske om vad vi lever igenom.
Här undrar jag förstås också över svart och vitt, som i hudfärg. Ja, över rasismen och över samhällets makabra orättvisor.
Nådastolen - är inte en bok man ska missa. Läs den, säger jag, läs den. Förvänta dig inget feelgood, bara. Den är avskalad och vass. Hård och hänsynslös. Tuff och ohygglig. Den kommer att påverka mig en tid framöver, helt utan tvekan. Och ja, jag lämnar den gärna vidare för någon annan att läsa. En bok som denna får inte ligga overksam. Den ska läsas, igen och igen.
Ja, det är en bok att tala om i en cirkel eller tre.
A..
