Februari.
Det är dagliga bekymmer, mänskliga absurditeter och offentliga angelägenheter. Eller också är de helt privata. För vems ansvar är det att hundarna rastas, hur snöhögarna röjs, om grinden öppnas utåt istället för inåt eller tvärtom?
Ska man göra en orosanmälan om pappan ser ovårdad ut, mamman är på annat håll och barnet är oredigt klätt? Var går gränsen?
Vad är det för människor som slår sönder fönster på förskolor eller rastar sina hundar där på kvällar och helger? Kan man verkligen tolka de skyldiga som varande män, för att de har stora skor?
Vafalls, säger jag, hur är det att vara förskolelärare och lärare för de yngre årskurserna, de där små och oförstörda underbara glinen? Visst är det nästan det viktigaste jobbet av alla? Vad vore vi utan människor som arbetar med barnen?
Mars.
Det där med att verka i det tysta. Jag hörde någon gång någon säga att man måste plantera sin idé hos någon annan, som tror att det är sin, för att den ska kunna förverkligas. Inte vara noga med att den är sin egen. Jag tänker då också kring att manipulera, prata bakom ryggen, arrangera strategier, vara troll på nätet - att det är förskräckligt. Att inte våga vara schyst är verkligen att vara feg, eller vad säger vi om detta?
Vad är att verka i det tysta? Själv vill jag hellre verka med öppna och schysta samtal med människor som vill varandra väl, ja, som vill vandra väl genom våra dagar tillsammans på jorden.
Även trollen behöver uppmuntran och bundsförvanter, tydligen, förstår jag när jag läser novellen för mars. Kanske är det människor som ligger bakom förödelsen, ändå? Är de alldeles ensamma kan de dö, men med samförstånd, vänlighet och kärlek så frodas de, förstås. En kvinnas list kan tydligen också uppmuntra en man att fortsätta. Ett leende och en mild strykning på armen gör uppenbart skillnad. Huga, säger jag om trollen på nätet. Huga, huga.
April.
Rasism är också en hiskelig fråga. Vad gör skillnad för människor? Hur kan fler bli utsatta för rasism för att en enskild människa skapar terror? Ja, jag ser och förstår att det sker, men tänker att mekanismerna är alldeles absurda. Kvinnan som städar har ju inget alls att göra med terroristens agerande. Varför ska hon drabbas av rasismen som följer i terroristens spår - för att hon är mörkhårig, har en annan hudfärg, råkar vara född i ett annat land som präglar hennes dialekt/språk eller andra ovidkommande riktningar som koppling till terrorn? Varför? Hur hindrar vi detta? Vad faller på min roll? Ser jag min roll i vår samhällsutveckling - eller är det bara någon annans?
Hur reagerar vi när katastrofen och skräckscenariot landar vid våra fötter, tränger sig på och kommer nära? Hur tänker den som är van och förberedd jämfört med den som flytt från död och förödelse? Hur tänker den som inte förstår, inte tror att det kan hända? Hur lång tid tar reaktionen för handling och hur reagerar vi på chocken?
Jag minns var jag var när lastbilen drog fram över Drottninggatan i Stockholm. Jag lokaliserade mina barn och min sambo. Alla var trygga, fast fasan var stor. Jag följde rapporteringen. Frågorna var många och svaren få. Hur påverkas man av rykten? Hur lyssnar man till budskap som gissats fram? Hur fort går det att dela - bidra till ryktesspridningen - fast man inte borde?
För den som skadats förr lär kroppsminnet tala. Det lär hitta sina gamla spår, väckas på nytt, låta fasan ge sig till känna. Vi andra lär oss nytt, det obegripliga kommer närmre. Människor kommer att hata de oskyldiga, för att någon gjorde fel och de är från samma riktning - österut - utan annan koppling till varandra. Vems är skulden? Vilket samhället bidrar vi till när vi tyst betraktande inte protesterar mot ordbruk, attacker och rasismen? Vad gör skolan här? Vad gör samhället här? Vad gör du och jag i motandet av rasism, utsatthet, hat och andra trasigheter i samhället?
Årsboken tål verkligen läsning. Den väcker mig. Plockar frågor ur mitt inre. Skaver, slår upp sår och plågar. Säkert kan den läsas med en sorts lätthet också, även om jag personligen inte verkar lyckas med det. Kanske beror det bara på hur vi, var och en, är.
Handlar
majs berättelse om familjevåld? Är det det jag ska tänka på där? Det är otydligt, smygande och farligt, ja, kanske är det precis så som familjevåldet kan vara? Otydligt, smygande och farligt - dolt för den som inte ser (eller inte vill se), farligt för den som är utsatt. När vi kommer till
juni kan jag tänka mig att vi t ex kan tala om familjer och relationer, vår relation till alkohol och till saker som visar vilka vi är, kanske också om makt (högst och argast röstresurser gäller) och hur vi visar omsorg om varandra. Hur ser familjen och dess band ut, egentligen? I
oktober står ängslan på programmet. Den lilla byn där fritidshuset står, skilsmässan, oron för sig själv och sitt barn, okunskap om svåra frågor (elsystem), hur någon behandlats som liten och någon annan får en helt annan lott och hur hantverkaren tar sig jobb på ett sätt som kan vara bra för en person och rätt jobbigt för någon annan. Ängslan & oro, kaxighet, pratsamhet som leder till byskvaller, med mera, med mera - ja, jösses så det kan bli. Så trivialt är det inte, med allas olika personligheter och dagliga bekymmer - allvarligt, vill jag snarare säga. Nej, trivialt är verkligen fel ord att använda om
Årsboken av Sven Olov Karlsson - och allt eller mycket av det som dyker upp däri. (
DN 20200119). Berättelsen i
december kan nästan anses beröra regeln om alltings jävlighet - som t ex när man inte minns var man har parkerat sin bil och livströttande familje- och traditionsbetingelser som påverkar en när man närmar sig årets värsta högtid. Hur många är det inte som har slarvat bort sin bil på den överfulla bilparkeringen i julhandeln? Som inte minns var man ställt den?
Nu skulle jag vilja att
Sven Olov Karlsson kommer till bokhandeln och pratar med oss - bokhandelsfolket och
alla samhällsintresserade i bygden (så långt utrymmet räcker) - om några av de viktiga frågorna som väcks här. I det samtalet skulle det ju passa sig väl att någon av skribenterna i
Handbok för demokrater deltar, eller vad säger vi om det?
Vad sägs om att påbörja ett projekt med riktning
Demokratisamtal i bokhandeln (eller på annan plats i samarbete med bokhandeln)? Vilka vill delta i ett sådant samarbete, tro? Café rekommenderas? FN-föreningen? Norrtälje Stadsbibliotek? Riksteaterföreningen? Roslagens Sparbank? Vem mer? Vem annars?
År 2017 gav Sven Olov Karlsson ut reportageboken Brandvakten. Den handlar om den stora skogsbranden i Västmanland år 2014.
Brandvakten blev nominerad till Augustpriset 2017 i kategorin
Årets svenska fackbok - där nomineringens text om boken löd; "
Utifrån den stora skogsbranden i Västmanland associerar författaren globalt och lokalt, från det snäva ekonomiska perspektivets påverkan på miljön till det nära skogsägandet och det lilla livet. Ett välflätat reportage om de risker vi skapat."
Jag har inte läst
Brandvakten. Det kanske jag borde göra.
A..
#årsboken #svenolovkarlsson #naturkultur Natur & Kultur #enriktigbokhandel #roslagensbokhandel
