Mattias Timander.
Ja, norrländskan är som norrländskan är och svensklärarna må få spatt, men över tid har vi - läsare & bokcirklare - kanske ändå lärt oss att det går att skriva romaner på dialekt och helt utan hänsyn till språkregler. Romaner skrivs på känsla, ges stora priser och goda recensioner trots att skolbetygen i svensklärarnas betygssättning av språket - med utgångspunkt från skriv- och grammatiska regler - skulle bli underkänt. Vi kan, i det sammanhanget, resonera kring hur utvecklingskurvan ser ut hos lärarkåren och hur deras inställning till skrivande/läsande i skolan ställs i relation till hur en roman kan se ut och hur prisjuryer hos t ex Svenska Akademien, Augustpriset, ALMA-priset eller andra stora litteraturpriser resonerar kring text. Hur känns det inom - ja, i själen hos - svensklärarna när de läser romaner med inslag av stark dialekt och lagom fyllt med grammatiska oriktigheter eller nobelpristagare som inte använder skiljetecken alls.
Mattias Timander skriver om människorna och platserna, om norrland, landsbygd och människor. Han skriver om de norrländska avstånden som inte är som söderut. Två timmar bort är ett stenkast i norr och en oändligt lång sträcka när vi befinner oss söderut. Hur nu sträckor kan vara så olika på olika platser i landet. Ja, det är förstås avstånden i sig - de ständigt långa - som gör dem kortare ur något perspektiv.
Han skriver om människor, ja, händelser och röster inom mannen som ter sig en smula annorlunda. När passerar en människa gränsen, är inte längre helt normal eller t o m sjuk. Vad är att vara normal? Vad är att vara en tok?
Och nyfikna bybor eller om att lägga locket på, att inte fråga för mycket då man inte vill prata. Eller kanske vill man ändå det? Ja, vad vill man egentligen? Kanske vill man också prata om andra, som bybon som är SD-are, hur anmärkningsvärt det är och att han inte märkte det när han var där och de var väldigt gästvänliga.
Kan man ha gräslök i filen, alltså. Ja, ibland känns andras vanor märkliga, men kanske ska man testa. Även den eller det mest märkliga har ju ändå egna - riktiga - sidor i sitt jag. Ja, som du och jag.
Jag läser om glömska, kanske demens, eller om hur vi ser på varandra när vi glömmer. När tror vi att någon har drabbats och hur ser vi att eller om det egentligen är något annat. Hur bryr vi oss om våra grannar, släktingar och på annat sätt närstående?
På vilket sätt bryr vi oss om våra trakter, de som är våra egna eller släktens gamla trakter över tid. Hur spelar vår historia roll för våra liv?
Han skriver om att han intervjuar, frågar och undrar, men att han inte vet var berättelsen ska ta vägen. Ja, det är lite så, ett lyssnande på vad han hör, ett berättande allteftersom och ett reflekterande över hur berättarna delar sina historier. Vilka hemligheter har de, vad vill de berätta, ja, vad kan man själv berätta och vad stannar bäst inombords? Allt kan ju ändå inte berättas, eller hur, men vad är viktigt för andra att veta? Vi vill ju känna till områdets och människornas historia, eller hur ställer vi oss till det?
Mattias Timander berättar, utforskar, skriver. Ibland känns det lite som bara ett skrivande, liksom för att pennan glöder, men ibland också med full relevans. Det är förstås olika för var och en, för att det är så vi är. Olika. Det blir intressant att höra hur bokcirkeldeltagarna kommer att fördjupa sig i den här berättelsen.
Att läsa är guld för själen, oavsett variationer i grammatik, skiljetecken och svensk korrekthet. Ja, och att sen samtala om sin läsning med andra, i enighet eller inte, är verkligen också något att glädjas åt.
A..
Lämmelvalsen.
Mattias Timander.
Utgivningsdag 16/10-26.
När journalisten Hjalmar Bergfors föräldrar krockade med en malmlastbil på E10:an ärvde han 37,2 miljoner och behövde inte längre försörja sig på sina reportage om ”Norrland”. Men hemma i Kiruna river gruvan sönder staden, och någon måste ju skriva en bok om det.
Så Hjalmar far hem och samlar historier. I fjällbyn Alavuopio, där man ser Kebnekaise vid klart väder, möter han Isak Nilsson — älvdalens stora berättare och före detta orakel, som i mötet med den unge journalisten ser en chans att få göra sin röst hörd på allvar.
Lämmelvalsen är en roman om den svåra konsten att skriva historien om en plats. Det handlar om en stad och en region, men också en trädgård där katterna lapar sol utspridda i gräset, hagtorn och jasmin blommar och där drömmaren har lagt sig under pilträdet och stängt ögonen en stund.
Mattias Timander (född 1998) är uppvuxen i Kiruna men bor numera i Stockholm. Hans debutroman Din vilja sitter i skogen blev en framgång bland både läsare och kritiker. Boken nominerades till Borås Tidnings debutantpris samt Katapultpriset, och är till dags dato såld till sex språk.
Nytt bokcirkelförslag, ja! Kanske är detta den här veckans bästa bokcirkelförslag - eller var det gårdagens, eller blir det morgondagens som var/är det bästa? Ja, vi lägger i varje fall också den här boken bland de övriga som ligger bland förslagen och ser om den faller i god jord hos våra deltagare. Han förra bok föll ju i god jord hos oss.
Vill du vara med i en bokcirkel i Norrtälje, så hör av dig till Anette Grinde, tfn/sms 0708905731. Det är fint, trevligt och utvecklande att vara med i de fördjupande samtalen om böcker. Det finns plats för dig.
