I sin utsmugglade fängelsememoar reflekterar Altan över sin dom och över sitt liv; det liv som nu krympts till att endast omfatta en gallerförsedd rastgård. Men också över hur det hopp och den tröst som litteraturen skänker kan hitta in till den mörkaste av platser.
Med en lågmält insiktsfull och vardagligt poetisk ton, som trotsar den fasansfulla situation han befinner sig i, ger den turkiske författaren Ahmet Altan sin bild av den politiska censur som följer i spåren av den auktoritära populism som just nu är på stark frammarsch världen över.
Han hålls inspärrad i en fyra meter lång cell, dömd av Tayyip Erdogans förtryckarregim på absurda, Kafkaliknande grunder.
Ahmet Altan (f. 1950) är en av Turkiets mest inflytelserika och lästa författare. Han kastades i fängelse i samband med utrensningarna efter det misslyckade kuppförsöket i juli 2016. I februari 2019 dömdes Altan till tio års fängelse för delaktighet i kuppförsöket, något han hela tiden nekat till. Det är uppenbart att regimen försöker att tysta en oberoende röst och hindra en fri och självständig penna från att skapa.
*** *** 😏 ***
Jag kommer aldrig mer se världen : en fängslad författares memoarer - Ahmet Altan - ligger på bokvalsbordet till våra bokcirklar. Den är verkligen något att samtala om! Den här boken hoppas jag att fler grupper vill läsa och samtala om.
Kanske är det tid för dig att anmäla dig till en bokcirkel? Vi har plats i en bokcirkel för dig som vill samtala, njuta, läsa och upptäcka nytt tillsammans med andra. Samtal är guld. Välkommen till bokhandeln!
*** *** 😏 ***
Jag läser - Jag kommer aldrig mer se världen : en fängslad författares memoarer - och kan nästan inte andas. Texten är lättläst, jag läser nästan forcerat. Ja, jag slukar den, njuter och förfasas. Jag avundas honom hans kraft, hans möjlighet att överleva.
Jag tänkte att han hade smugglat ut texten från sin fängelseplats, men han ser ut att ha memorerat sin berättelse och tecknat ner den sen. Fick han skriva i sin cell? Säg mig, hur det var. Oavsett hur det gick till är detta en fantastisk bok. Det är de som har förmågan att förstå, rymma plågan, som bäst överlever. De som faller högst och hårdast, förlorar mest och inte förstår, har svårast att klara sig. De fängslade åklagarna och domarna, som inte har förstått vad de tidigare har gjort och nu själva hamnar i ett fängelse, faller hårt.
Ahmet Altan talar om, skriver om människor, sina tankespår och de medmänniskor som finns omkring honom i fängelset. Ja, bara några, för de är få tillsammans. Han tänker också på de få anhöriga han får träffa, de som inte berättar sanningen. Ja, det gör inte han heller. De båda sidorna skyddar varandra från sorgen att veta, trots att båda vet. Kanske är det också så att båda vet att den andre vet, t ex att en person är död. Ändå berättar de inte. Den döde får leva tills Altan är utanför fängelsets murar igen. Hur skyddar vi varandra från livets sorger?
Ahmet Altan och hans bror döms till långa straff på inga grunder alls. Rättsosäkerhet, rädsla för vad detta gör med livet för dem själva och deras anhöriga, omgivningens brist på civilkurage och fängelselivet rymmer många svåra frågor. Vad kan vi göra i en diktatur och vad händer med oss själva där? Vad blir vi som människor? Det är vackert att läsa om hans sinne, hur han kan fly in i sig, tänka kring livet och överleva ovissheten.
Hur skulle du och jag överleva - leva och orka - om vi drabbades av ett orättfärdigt system, hamnade i en cell på 6*4 steg med insikt om att vi skulle sitta där i resten av våra liv.
Hur skulle vi klara oss? Vår mentalitet, våra egenskaper, vår inställning till andra och oss själva påverkar hur vi klaras oss. Den med fantasi och kreativitet, som inte kan fängslas i sinnet, torde våga och klara mer. Kunna leva ändå. Trots livstidsdom och hopplöshet.
Vi funderar över hans och andras ageranden i en värld där man behöver se om sitt eget hus för att inte drabbas själv. Vad gör det med människan, vad gör det med var och en? Hur står sig våra principer och egenskaper i en värld där vi behöver fundera över överlevnad? Vad är viktigt? Vem är sjuksköterskan som vägrar låta handfängslet tas av när mannen ska röntgas? Hur rättfärdigar hon det i förhållande till sig själv, samhället och sin religion? Eller psykologen som låter handfängslet sitta kvar när fången ska tala om sin situation? De måste inte. De väljer. De gör aktiva val. Precis som många vanliga människor gjorde under andra världskriget och i andra utsatta situationer. Se också läkaren som förstod vikten av spegeln, som drog undan draperiet och lät honom betrakta sig (eller kanske besöka sig själv) för en stund innan han återvände till den lilla ytan innanför fängelsets väggar. Bakom galler och hårda lås.
Vad är religion om den inte innehåller omsorg om andra? Vad är tro, egentligen, undrar jag i min läsning. Vem tror på vad, och hur påverkar det livet?
Hur viktigt är det att se sig själv? Hur ofta tittar vi oss i en spegel och vad skulle det göra med oss om vi inte kunde? Det gäller kanske både den fysiska och psykiska. Vilka är vi, egentligen? Vem behöver betrakta sig själv? Och varför?
Läs boken. Och läs den igen.
Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
A..
*** *** 😏 ***
#bokvalsbordet #bokcirkeln #AhmetAltan #jagkommeraldrigmersevärlden #roslagensbokhandel #memoarer #KaunitzOlsson #välkommentillnorrtälje #välkommentillbokhandeln #detsitterihuvudet
