Att förändras. En metod.
Edouard Louis.
Jag har tidigare läst hans böcker om fadern och modern,
Vem dödade min far och
En kvinnas frigörelse.
Han skriver om fattigdom och förödelsen som påverkat, påverkar hans liv. Vår barndom, våra föräldrar och syskon, vår uppväxt påverkar det vi är, våra tankar och liv. Det kan förändras, men kan också bestå. Det beror på vad vi tilldelats och förmår, det är inte upp till någon annan att bedöma.
Men, andra kommer, varje dag, alltid, att bedöma dig. De kommer att ha åsikter, döma utan att se hela bilden, utan att förstå just din roll, ditt liv och dina förutsättningar. För det är så det är, dömandet, mänskligheten. Han, Edouard Louis, har påverkats av detta. Blivit utsatt, bedömd och klassificerad. Han vill inte vara det. Det kan man förstå.
Han berättar för sin far om sin skolgång. Om när han inte valdes, hur de inte ville ha honom i sitt lag. Han berättade inte om sorgen, utsattheten och rasismen. Han, liksom många andra barn, döljer din skam inom sig, bär med sig den genom livet. Varför är det så svårt att se mönstren upprepas för människor? Varför är det så svårt att bryta? Varför skäms den som inte bär skulden, är en viktig fråga att ställa sig. Varför ser det ut så, rent allmänmänskligt?
Han upplever nytt när han får lämna byn, ser en ny värld. Han kan inte, vill inte berätta om upplevelserna för sin far. Han kanske tolkar honom som begränsad i tanken. Han kan ha rätt, men får inte veta det med säkerhet eftersom han inte försöker ta det samtalet. Har berättar inte. Varför och hur väljer vi bort samtal med föräldrar, syskon eller andra närstående.
När Louis började på gymnasiet i staden fick han syn på fattigdomens konsekvenser, om språket, läsning, tv-tittande, kläder, uttryck, tillhörande, med mera. Han fick syn på sina omständigheter och vad de lett till, t ex i jämförelse med klasskamraterna från stan. Vad, vilka företeelser tillhör olika samhällsklasser och vad gör vi åt situationen? Är var och en stolt över sin tillhörighet eller kan man flytta sig till en annan? Blir det bättre där? Edouard Louis ser skillnaden tydligt. Vad gör en plats för en människa? Hur ser man om den är god eller destruktiv för just mig?
Edouard Louis är, för mig, fantastisk läsning. Jag uppskattar hans stil, hans ord och hans riktning. Han förefaller skriva för att bearbeta sina trauman, sin relation med livet, sin mor, far och bakgrund. Det är ett bra sätt, tänker jag. Livet och de personliga upplevelserna är individuella, men på många sätt också allmängiltiga. Det finns många andra som också bär trauman, stora eller små, som kan ses ur fler perspektiv i mötet med andras erfarenheter. När Louis berättar om sina, kan andra reflektera över hur de själva tänker om samhällsklass, kamp för egen framgång och hur människor vi möter påverkar oss i livet, ja, kanske hur det gör livet.
Han föraktar sin bakgrund, sin far, sina föräldrar och sin by. Och allt vad det står för. Han vill ta sig bort, kapa hårt. Han visar förakt när han berätta för sin far hur han berättar om andra. Vad gör det med honom, den som föraktar den som inte förmår mer än det livet tilldelat. Är det skönt eller skäms han sen när han inser att bilden kanske var annorlunda, t ex när han kan frammana bilden av stolta föräldrar. Vad gör det med honom?
Allt han gör berättar vem han är: hur han går, vad han äter, hur han håller besticken, kroppshållning, klädsel, var han bor, hur han förkovrar sig, hur han pratar, vilken utbildning han väljer, vilka vänner han har och vad han säger. När han uppmärksammats på hur och vad anstränger han sig hårt för att korrigera sig. Han övar framför spegeln, i din ensamhet eller i varje möte med andra. Han slipar ner sitt rörelsemönster, gapflabb och språk för att förinta sin bakgrund, vara en annan person. Han talar till sin far, berättar om sitt förakt för okunskapen, våldet, språket, åsikterna och utanförskapet.
Kommer man - han, vi, du och jag - någonsin vidare undrar jag, allteftersom jag läser. Hur lång tid och på vilket sätt blir vi av med minnena, handlingarna, glåporden och människor som har präglat oss i negativa termer? Upprepar vi samma fras genom livet för att vi inte kan annat, för att spåren sitter fast i oss? Jag hör människor säga samma sak, gång på gång, och undrar hur ofta det är sagt. Varför kommer man - han, hon och vi, var och en - inte loss?
Han anstränger sig för att utvecklas, ta igen det han har förlorat. Han ser att andra har haft andra förutsättningar. De har pluggat och utvecklats sedan barnsben, han har mött andra erfarenheter. Många är vi på jorden som inte lärt oss allt i barndomens eller ungdomens år, många är vi som vaknar sent. Då är tiden kommen för att ta igen det vi har förlorat. Vi alla vaknar olika, intresserar oss för olika och kan olika. Jag tänker på det när människor säger;
- ja, det fick vi lära oss i skolan, visste ni inte det?
- Ja, nej, säger någon, det visste jag inte. Jag kunde inte, jag orkade inte, jag intresserade mig inte, ingen lärde mig det.
Jag tänker återigen, visa varsamt mot andra, deras liv, omständigheter och kunskap. Vi kan inte veta var och ens bagage och levnadsomständigheter. Döm inte så himla hårt i alla led.
Han lämnar ut sig, sina relationer och sina innersta tankar. Jag tänker att det också är allmängiltigt, även om det är hans inre vi här får spegla oss i. Hur tänker du om ditt liv och dina tillkortakommanden? Är det tillkortakommanden eller framåtsträvanden? Hur tänker du om din kunskap, din längtan och vad du har gjort genom livet? Är du en fulländad varelse, eller ser du samma tankebanor och rädslor i dig hur du än gör? Hur ställer du hans text i relation till dig?
Så många människor som hjälper honom! Så många människor han möter, som hjälper honom, tar honom och hans strävanden framåt. Erbjuder bostad, vänskap och flytt. Äter, älskar, samtalar och driver livet framåt. Njuter, lider och våndas. Objektivt, sett ur mitt perspektiv, är han sällan ensam, men kanske är han alltid ensam ändå? Vad är ensamhet? Vad är förändring och hur gör man? Vad är framgång? Vad är liv?
Ett trauma går att bryta, men kräver en oerhört stark disciplin. Edouard Louis besitter den, men med kompletterande sår som följd. Sår, var och ärr, ja, det är sådant som livet ger.
Därutöver har pappret en tydlig strävhet, synnerligen passande för texten som strävt skrapar i själen.
Om denna ska vi tala. Igen och igen.
Anette Grinde
Mer om
Edouard Louis i denna blogg:
https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Edouard%20Louis
Annie Ernaux (Nobelpris 2022) skriver också om klass och liv. Missa inte!
#edouardlouis #attförändrasenmetod #WahlströmWidstrand
#vemdödademinfar #enkvinnasfrigörelse
#roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #roslagen #VälkommentillNorrtälje #kulturiroslagen #skattkammare #mångfaldtillsammans #bokcirkeln #bokvalsbordet
