Löftet.
Damon Galgut (Bookerpriset 2021)
Det börjar med en begravning. Året är 1986 och apartheidregimen går mot sitt slut. Familjen Swart dras isär efter mammans död, och de efterlevande återser varandra bara när nya begravningar för dem samman. Det enda som består är familjegården och de obesvarade frågorna kring ett löfte som aldrig infriats.
Löftet är en drabbande familjekrönika om det moderna Sydafrika, en oförglömlig läsupplevelse som belönades med Booker-priset 2021.
Berättelsen börjar på en begravning. En mamma och maka har dött. Far/make och syskon agerar olika, medverkar och motverkar i varandras sorg. Någon behöver tid, någon blundar och någon sörjer tydligt. Hur kan vi förstås sorg och vad gör den med oss? Går livet bara vidare?
Språket är helt annorlunda än min förra läsning (av Kvinnan som samlade världen). Eva Tind skrev med fullständiga meningar och bilder. Damon Galgut skriver, åtminstone inledningsvis stolpigare, utan hel meningsbyggnad och med mindre bilder. De kommer dock allteftersom, bilderna och texten växer sakta fram. Visst får man ge sig till tåls när man går från en förälskelse till nästa läsning? Snart blir det en ny förälskelse, det är en fantastisk text. Kort, långt, klurigt och fyllt av viktigt innehåll - både på och mellan raderna.
"En mänsklig gestalt närmar sig, fyller långsamt i sina konturer, tar på sig en ålder och ett kön och en rastillhörighet ungefär som ett klädesplagg..."
Jag kan förvänta mig samtal om ras och rasism, tänker jag, för att det är en förutsättning för livet i Sydafrika, det existerar med all den grymhet den kan. Den upprätthåller fattigdom, tjänstefolk och skillnader i hierarkier. Den gör det över lång tid. Det tar tid att förändra ett samhälle även om lagstiftning och övergripande förutsättningar ändras. Det sitter i våra sinnen, i våra nervtrådar, hur människor är. Det krävs tydlighet inom oss för att se och förstå alla människors lika värde och hur var och ens livsförutsättningar är.
Texten är minimal och radavståndet är ett snäpp högt. Vad hade hänt med en punkt större text och en punkt lägre radavstånd? Hur många läsare missas med den minimala texten?
Vems vilja ska vi ta hänsyn till när en människa begravs? Är det den dödes eller den efterlevandes? Plats, religion, den som vill sörja, den som vill bevara en plats eller ett minne tänker olika, så vems vilja ska gälla? Förändras viljan med tiden?
Ma dör. Sen hamnar Pa på sjukhus. Anton förhåller sig, han har varit borta i tio år. Drivit runt, för att Pa hotade och för att han deserterade från militären. Vad är det som får oss att göra som vi gör, kliva av ekorrhjulet och göra något helt annat, bra eller dåligt? Varför gjorde Anton som han gjorde och hur påverkade det relationen till familjen och Pa? Hur smått puttar oss över en osynlig gräns?
Anton. Vad händer när Anton återvänder till familjen? Sprider tystnaden sig? Vem står bakom vem? Gräver man ner smörjan eller finns allt kvar som ett varigt sår? Hur tar vi hand om varandra i en familj, i en relation eller bland vänner? Vad krävs för att frid ska råda?
Amor, minstingen som åkt till London, kommer hem till Pas begravning. Hon har vuxit på sig sedan sist. Nio år har gått, så en hel del hinner hända. Vad händer med människor i en familj när tystnad råder under en längre tid? Står vi kvar där vi sist sågs eller förstår vi att livet gått vidare för var och en, och allt runtomkring?
Jag tänker kring begravningar, respekt för döden och de som är kvar, eller kanske mest kring religion. För religionen präglar begravningen och efterlivet. Handlar boken om religion och skillnaderna i tro i familjen? Delas eller förenas människor i tron? Är religionen och människorna omslutande i boken, så att de har respekt för varandra eller hindrar de människor att komma när varandra?
Astrid. Otrohet torde kunna diskuteras i evig tid. Vi tycker antagligen olika, alla. Biktfadern är tydligt oförtjust i det Astrid är väldigt förtjust i, att ha en affär med hennes makes kollega. Vad ska det bära hän? Hur ser kyrkan och olika religioner på otrohet, på synden? Hur ser vi på synden (är otrohet en synd i allas ögon)? Hur ser vi på bikten, kan vi alltid få förlåtelse om vi biktar oss? Vad händer i oss om vi inte får biktfaderns förlåtelse?
Människor dör. Det händer att någon gifter sig, får barn, skiljer sig, är otrogna, förfaller, förstör eller förgyller varandras liv, men nyckeln i det här livet är begravningar. Vid varje möte samtalas om löftet. Det är bara Amor som insisterar, de andra låter det självdö, som att det inte finns. Till slut är det som att de bara fnyser när hon för det på tal. Vad är grejen med löftet, egentligen?
Berättelsen handlar om en familj, kanske handlar den om en familj som sakta faller isär. Den handlar om religionens sammanhållande eller söndrande kraft. Om Ma och Pa, om syskonen Astrid, Anton och Amor. Och deras respektive. Om tillfälligheter och rädsla som säkerhetsarrangemang inte rår på. Det handlar också om förlåtelse, eller brist på förlåtelse. Om hur lätt och svårt livet är, om slitningar, svartsjuka, otrohet, rasism och hur Sydafrika förändras över tid. Som om det gör saken lättare för de inblandande i familjen. Hur klarar de sig? Klarar de sig alls, trots att de är vita, pengastinna och framgångsrika? Eller är livet fyllt av avundsjuka och sorg ändå, oavsett vilka vi är?
Ett löfte ska hållas, hur ska vi annars se världen och varandra? Men, hur ser den andre på saken? Vems bitterhet vinner?
Varför insisterar hon på att löftet ska hållas? Eller gör hon det, egentligen? När/hur ofta för hon saken på tal?
Till slut läser jag med andan i halsgropen och frågetecknen hopande över mig.
Vad hände egentligen? Vad gör Amor och varför?
Jamen, läs bara läs!
Boken har fått Bookerpriset. Det finns goda skäl till det.
A..
#löftet #damongalgut #niclashval #albertbonniersförlag #bokvalsbordet #bokcirkeln
#roslagensbokhandel #Norrtälje #Kulturtorget #Platsendärsamtalförs #Kulturiroslagen #skattkammare #smultronstället
#villduattdinlokalabutikskafinnaskvarimorgonhandlaidenidag
.jpg)
