Promenerandets historia. Kekke Stadin.

Människor har gått i alla tider, men promenader har det inte varit fråga om. Att promenera var under flera sekel detsamma som att åka häst och vagn eller gå till fots en bit, för nöjes skull, utan ett bestämt ärende. Nöjet var en lyx, länge förbehållet kungafamiljen och aristokratin. Den inhägnade lustparken Kungsträdgården fungerade som de övre samhällsskiktens utomhussalong, där de promenerade, visade upp sig för varandra och umgicks.   

Under 1800-talet kom promenerandet att spridas i allt vidare cirklar. Vägarna i staden försågs med trottoarer, stadsparker anlades. Snart kom flanörerna till, bland dem de som kallades Norrbrolejonen. Vid sekelskiftet 1900 hade promenadkulturen definitivt förvandlats, från att vara ett kungligt framträdande och ett privilegium för aristokratin till att bli ett folknöje. Det var en utveckling som gick i fas med tidens snabba samhällsomvandling och framväxandet av en ny offentlighet.

Slå följe med historikern Kekke Stadin i en lustfylld och uppslagsrik exposé över promenadkulturens framväxt och utveckling i Stockholm.

Plikt. Tyra von Zweigbergk

 

Plikt. Tyra von Zweigbergk.  (Utgivningsdag 20230405)

En kvinna föder ett barn, klär det i bävernylon och goretex. I skolan serveras ostpanerad kalkonschnitzel och alla glada familjer önskas trevlig helg. Men när barnet plötsligt inte förmår gå till skolan finns ingen hjälp att få. Bara plikten att infinna sig, i den stora byggnaden som tidigare var ett mentalsjukhus och kallades Dårarnas slott.

Samtidigt förstår kvinnan att det var just där hennes farfarsfar var inlagd långa perioder. Samma korridorer, samma trappor, hundra år tidigare.

Medan veckobreven fortsätter att obönhörligt trilla in och krisen växer vänder sig kvinnan till arkiven. Hennes farfar har gjort det till sin uppgift att dokumentera och förklara familjehistorien, som finns bevarad på Kungliga Biblioteket. Ur brev, artiklar och journaler reser sig en brokig skara människor som briljerat yrkesmässigt, men också fört en hård kamp mot mörker och svårmod.

I sin debutroman utforskar Tyra von Zweigbergk med stor känslighet hur arv och förväntningar ramar in våra liv, nu liksom förr. Plikt är en gripande berättelse om att vara förälder och att vara barn – om skörhet, styrka och kärlek.

Psykisk ohälsa. Den kommer flygande genom rummet, nästan från ingenstans. Den kan inte förklaras, hanteras eller förskjutas så att livet blir bättre. BUP har inte tid, resurser eller kompetens - rätt "vettig vuxen" för just det här barnet saknas. Gör så här, passar inte för att dra ångesten ur honom. Han behöver något annat, som ingen har. För att de inte kan, saknar resurser eller måste gå hem kl 5. Vem bryr sig om vad som behövs när regeln säger att så här gör vi, vare sig någon behöver det eller inte. 

Tyra von Zweigbergk skriver fantastiskt vackert. Jag njuter texten, varje mening, trots dess riktning: mentalsjukhus, hemmasittare, corona och psykisk ohälsa. Hur är livets bokstavskombinationer ärftliga, generation efter generation frågar jag mig? Ja, jag vet att de följer generna, men de är förstås också ett resultat av vår miljö, hur vi kan tillsammans i den miljö och tid vi befinner oss. Vi är inte enskilda öar, vi lever tillsammans i vår tid. Eller deras. 

Vilka drabbas och hur, och hur tar varje tids vård hand om människorna? Det som blev mentalsjukhus förr är en bokstavskombination med medicinering eller kbt idag. Eller bara acceptans från den det berör och dess omgivning. Vi alla är ju ändå unika individer, och ska få vara så. 

Hon släktforskar, drar sig sakta genom familjens och sjukhusets journaler. Funderar kring vilka de tidigare generationerna var, följer släktlinjer och begrundar hur de har haft det. 

Hur var det att bli inlåst på ett mentalsjukhus i den första halvan av 1900-talets Sverige? Var det bra eller dåligt för personen, fick den ett bättre eller sämre liv av vården, blev det hopplöst och bortslarvat eller blev det bättre än utanför? Vem avgör hur andras liv ska vara? Hur ser det ut idag? 

Jag tänker ofta kring släktforskning och ser det viktiga i att begrunda vår historia. Utan berättelserna om de tidigare generationernas liv är vi halva, ofullständiga. Den som inte berättar eller låter någon forska hindrar också förståelsen och kunskapen mellan generationer, om hur livet har sett ut och varför det ter sig som det gör. Det är att stjäla en del av deras historia. Den är också andras. Att hävda sig själv ointressant och vägra berätta om viktiga punkter i sitt liv kan vara förödande för andra, skapa svarta hål av sorg och ofullständighet. Tyra von Zweigbergk letar i arkiven, hittar släktingar, sjukvårdshistoria och information om hur man tänkte då. Det ger ringar på vattnet i livet, gör det obegripliga begripligare. 

Jag ler åt berättelsen om rektorn som sorterar skorna som slängts i oreda innanför dörren. Föräldrars och barns skor ställs i snygga led. Vad säger det om en person - en ledare - som sorterar skor i en skola? Vad säger det om hens personlighet, ledarskap och liv? Kan vi tolka människor så, utifrån en enskild företeelse (som för någon ter sig absurd)? Kanske säger det mer om den som tolkar? Barnet rycker på axlarna och föräldern undrar. Jag skulle kanske gjort båda, undrat varför men också accepterat. Vem är hon, hur är hon och varför är hon så? 

I samtalet undrar vi över helt olika saker. För att vi är olika som människor. Är det hon, är det sant, är det pandemi, är det digital undervisning, vad är viktigt, är det trovärdigt och vad får man lämna ut om andra människor? Det jag bara låter passera, är oerhört viktigt för någon annan. Kanske också tvärtom. Det i sig är magi - när vi lyssnar, accepterar varandras olikheter och funderar över varför. En fråga i samtalet är också; hur utvecklas vi som läsare och människor av att vi samtalar? Ställer vi samma frågor varje gång eller kan vi se bortom vårt vanliga tänk och lära oss nytt? Kan vi, som vuxna, ta omtag och välja nya spår? 

Vi talar om att avmamma sig: om det är möjligt, vem som har ansvar för föräldrarelationen, om den kan räddas och när hoppet är ute. I Plikt tar hon ansvar. Det är omöjligt, tufft, men också nödvändigt. Och vackert, både för språket och att hon stretar vidare. Hur omöjligt det än ter sig. I Hela mitt hjärta - Anne Liljeroth - talas det om mamma/barn-relationen, där relationen skadats rejält. Vi talar om det som vanligt förekommande, gruppen upprepar att det är den vuxne, föräldern, som inte kan se barnet (oavsett ålder). Allas olika varför kan aldrig ses av någon annan, det är något som gäller för var och en. Brist i förståelse, respekt för livets förutsättningar och svårigheten att lyssna är en gemensam nämnare, men ändå inte. 

Jag tänker att information om psykisk ohälsa, hemmasittare och sån´t är allmängiltigt. Att det är viktigt att läsa om för att försöka förstå. Hon skriver om sonen, det blir utlämnande men ändå inte. Man och son är avidentifierade, även om var och en kan forska kring vilka de är. Vi kan också respektera privatliv, betrakta dem som karaktärer i en roman. Plikt är viktig läsning, det är liv. 

Jag måste nästan skratta när jag läser texten om den nya psykologen på BUP, även om det egentligen inte är något att skratta år. För vem finns psykologen? Finns hon där för att skärra föräldrarna, för att hjälpa barnet eller bara för sin egen skull? De mänskliga absurditeterna haglar. Det som är självklart för någon är totalt absurt för någon annan. En BUP-psykolog som trycker in rädsla i en förälder sitter uppenbar på fel stol. Jag hoppas att det ändå är ovanligt att det händer, även om också BUP-personal är vanliga människor. 

Vad behöver en pojke egentligen? Det finns ingen som vet, hittar in i minsta vrå. Att hjälpa är svårt, när personen inte hittar mönstret eller saknar egen förmåga att förstå. Det gäller att hitta personen som matchar, tänker jag, för att det ska bli bra, för att man ska hitta rätt. Hur gör man det, hittar sin vettige vuxen som matchar i livet? Kanske är det en AI-teknikfråga? 

Berättelsen utforskar hela familjen. Hon upptäcker nya bilder som ingen förut sett eller förstått. Eller åtminstone inte hon själv. Hon ser kärlek när hon läser brev, fast andra sett en bister relation i livet. Varje människa är mångfacetterad, det jag ser är inte samma för dig. Din känsla eller personlighet dömer, upptäcker eller drunknar i livets fördomar på ett annat sätt än min. Någon är raskare eller ihärdigare och någon är beredd att omvärdera sin ståndpunkt. Hur är du? Hur är jag? Vet du/jag hur folk är, hur de har bestämt sig om andra, eller får personerna de möter en ny chans imorgon igen? 

Plikt av Tyra von Zweigbergk är fantastisk. Den prickar en stor mängd livsfrågor som behöver begrundas, den lär oss att vår släkthistoria smittar på oss genom föreställningar om hur livet ska vara och genom våra gener. Den berättar om unika individer som drabbas av hälsofrågor, depressioner, ångest och livslust som många andra gör också. Det är en mångfald i livet som är tufft, men mänskligt. Det är så vi är, bestående av många delar, olika mående i olika tid i livet och i situationer som livet serverar oss. 

Plikt rekommenderas. Både för språket och för berättelsen. Kanske rekommenderar jag den mest för dig som inte är förälder till en hemmasittare, men särskilt till dig som behöver och vill veta mer om släktskap, historia, mentalvård och psykisk ohälsa. Vad är plikt? Vad är ansvar? Vad är vi komna ur och hur går vi vidare?

Plikt ger mig tanke, sorg och glädje. Jag tackar för det. Låt oss prata om det som är, hur hon berättar sin historia, vad som är viktigt för henne och om jag (som läsare) kan se hennes berättelse och fundera över hur den kopplar till mig.

För mig är det här en oerhört intressant historia.

Anette Grinde

tfn 0708905731 

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 

#Plikt  #TyraVonZweigbergk #norstedts 

#psykiskohälsa #bup #kbt  #släktforskning

#roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs 

29/5-23. Gemensam blomsterplantering av insektsvänliga blommor.

Måndag 29/5-23, kl 1900. Gemensam blomsterplantering av insektsvänliga blommor.

Vi har under våren 2023 talat om klimatfrågor. Vi har begrundat Klimatboken (Grata Thunberg) och lyssnat till frågor som kopplas till samtalet om boken, associationer till närliggande frågor och hur vi påverkar den lokala situationen lokalt. 

Några frågor som har landat på bordet är t ex sopsortering (kanske företrädesvis i hamnen, men också generellt i kommunen), insekter, skog, mat, skräpplockning, blommor och gräsklippning av kommunens gräsmattor och parkområden. Vi vet att kortklippta gräsmattor är skadligt för pollinerande insekter, men kommunen och dess upphandlade företrädare insisterar på att kortklippa gräsytorna. Under den senaste veckan har många upprörts över hur gräsmattorna i stadens parker och fastighetsnära områden har reducerats från fantastiska blomsterhav till förödande gräsöknar. 

Vi sörjer över kommunens förhållningssätt till viktiga miljö- och klimatfrågor och ber om omtag för att skapa bättre förutsättningar för livsvikta pollinatörerna i våra närmiljöer (ja, både nära och i fjärran).

Vi behöver se blomstrande ängar, insektsvänliga miljöer som bidrar till miljö- och klimatfrågorna. 

Vi ställer oss frågan varför kommunen och de upphandlade företagen så hårt insisterar på att ta död på så många livsmiljöer för de små djuren som lever i våra närområden. Vi ställer oss frågan om varför kommunen inte tänker kring miljöfrågorna, lägger hög prioritering på dessa tillsammans med alla andra kvalitetsfrågor, eftersom det skapar mervärden för både planeten, djuren och människorna. 

Vi vill uppmana kommunens politiker och tjänstemän att tänka klimat- och miljömässigt; att skapa gröna miljöer även i stadsmiljöerna där människor och djur kan hitta sina enskilda platser, där rekreation, jordens andning och tillväxt, liksom liv kan skapas och bibehållas. Jorden är och har varit befolkad av många olika växter och djur, de har sin plats här. Ja, vi också, men vi är beroende av växter och djur för att överleva. När vi förstör deras livsmiljöer förstör vi också för oss själva. Låt oss bistå till deras väl istället. 

Vi lever på en fantastisk plats. Vi har en relativt ren miljö, men den kan förbättras. Det vi gör här och det andra gör på andra platser påverkar andra, varandra. Vatten, luft, föroreningar, hav, plast, kol, olja, pollinerande växter och insekter, skogshantering, mat, antibiotikaresistens, med mera, påverkar världens väl. Vi vill se att besluten hänger ihop, att de är genomtänkte ur fler än den ekonomiska tillväxtens perspektiv och att vi inte skjuter dem på framtiden. Vi ska bo här, våra barn ska leva här och framtidens barn och familjer vill också ha jorden kvar. Vi behöver se efter den nu, det kan inte anstå. 

Nu planterar vi blomster och hänger bihotell, för de pollinerande insekternas väl. 

För att det är viktigt.

A..

Blommor.

Frön.

Planteringsverktyg.

Snöre.

Insektshotell.

Häftpistol.

Plakat.

Pall/stol.

27/5-23. Låt oss tala om vikten av språk!

Språk.

Språk är viktigt. Att kunna tala, känna, tänka och forma sina budskap i ord är viktigt. Att skriva för hand, kunna stavning, veta ordens betydelse och vara en del i samtal som skapar förståelse för eget och andras liv påverkar hur vi lär oss och förstår. Det skapar ordförståelse, fantasi och kunskap under hela livet. 

Jag blir alltid upprörd när vi berövar människor språket. Det definierar oss som människor. Nej, inte bara, men mycket.

Handskrift, läsande av längre texter, den fysiska boken och den gemensamma förståelsen när vi kan läsa och skriva ordentligt på var och ens egna språk är av vikt. Att inte förlora sitt språk, att utvecklas är ett viktigt ansvar för den egna individen, men också för skola och samhälle. 

Samerna fick inte. Det gav trauman för livet, under flera generationer. Det spelar ingen roll om ett språk är litet, det är hens, deras och behöver förvaltas, inte släppas.

Jag talade med en blind författare som berättade att punktskriften är på väg bort, för att någon tror att ljud och teknik kan ersätta det fingerkänsliga språket. Det försämrar livet för den blinde. Hur skulle livet bli för dig om ditt språk och din skriv-/läsmöjlighet togs bort?

På lördag är det boksignering i bokhandeln. Gunilla Vigert berättar att hörselskadade barn inte får lära sig teckenspråk, med konsekvensen att de tappar ett viktigt språk som ger dem möjlighet att kommunicera själva, t ex hemma, i skola, i vardagslivet, med mera. Hur är tänket när man tar bort ett språk?

Vad händer med den människa som tvingas bort från sitt språk, inte får lära och utvecklas i det? Att lära sig ett annat - och ännu ett -  är guld, men att berövas sitt grundspråk är ett feltänk som förstör. Vad skulle hända i mig om jag tvingades bort från mitt språk?

Låt oss tala om vikten av språk. Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje på lördag 27/5-23 när Gunilla Vigert kommer hit. Låt oss tala, läsa och begrunda hur det som är självklart för en person plötsligt tas bort för någon annan. 

Anette Grinde

Tfn 0708905731

#språk  #mänskligarättigheter #punktskrift #teckenspråk #gunillavigert 

#roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs 

Svalors flykt. Majgull Axelsson.

Psykologen Christel har fått en ny patient. Molly Andersson 16 år. Det är åtminstone vad som står i papperen. Men Molly hävdar att Molly är ett hundnamn och vill hellre bli kallad Zadie Moonbeam. Anledningen till att hon har hamnat hos Christel är att hennes föräldrar, vars våld och missbruk har tvingat henne ut och in i olika fosterhem under hela uppväxten, äntligen är ute ur bilden. Nu kan hon få en egen lägenhet, under förutsättning att hon bedöms vara mogen för det. Och den som ska bedöma det är Christel.

Christel känner ett slags släktskap med Zadie, men tampas samtidigt med egna problem. Hon har diagnosticerats med Parkinsons sjukdom, men vill inte gärna erkänna det ens för sig själv eller sin bästa vän, kusinen Lisbeth, som numera är pensionerad efter ett helt liv som förlossningsläkare. Ett av de barn Lisbeth hjälpt till världen är Zadie Moonbeam. Så en dag får Christel veta att Lisbeth har fått ett anonymt brev. Det är mycket skrämmande.

I sin nya roman Svalors flykt ställer Majgull Axelsson frågor om medmänsklighet, skuld och ansvar, om myndigheters inverkan på våra liv, men också om kroppens förhållande till medvetandet och om rätten att få leva sitt liv och att ta makten över sitt öde.

Svalors flykt. Majgull Axelsson. 

När vi väljer en bok i en bokcirkel har gruppen fem böcker att välja på. De ligger på bordet för läsning av baksidestexten, betraktande av tjocklek, typsnitt eller omslagsbedömning. Alla har olika utgångspunkter för sina val, men ofta vill en grupp inte välja en bok som fysiskt inte ligger på bordet. Nu senast hade jag inte en av böckerna på plats, så de fick bara läsa baksidestexten på ett vitt A4 om Majgull Axelssons nya bok. 

De valde Svalors flykt för att Majgull Axelsson är en kompetent författare och för att baksidestexten lockade. Det räckte egentligen att säga: Majgull Axelsson!

Nu läser vi om en ung flicka som kämpar som få och om en psykolog som drabbats av en skarp sjukdom som tär mer och mer. Jag läser om hur tillfälliga möten i ungdomens dagar påverkar resten av livet. Jag hukar mig för berättelsen om flickan, tänker på livets (otäcka) tillfälligheter och hur lagen motverkar livet för barnen. Jag kan tänka mig att det finns läsare som tycker att det är ordentligt otäckt, men det är helt säkert en del barn och ungdomar som har det precis som flickan i berättelsen. Vi har sett det i media också. Vi alla har förfasats och undrat hur det är möjlig att barn får utsättas som de gör? Att samhället inte skyddar barnen.

Det minsta jag kan göra är att läsa om hennes förtvivlan, tänka kring den och prata om vad vi kan göra för våra medmänniskor. Se, inte blunda. Begrunda hur lite barnen själva kan göra åt sin situation, för att de är födda på fel plats, under fel omständigheter och hur omöjligt det är att komma därifrån. För att de är för unga, för att ingen lyssnar och för att lagen inte står på barnets sida. Vi - vuxna - behöver vara en vettig vuxen i alla ungas liv. Hur ser vi de här barnen? Hur ser samhället dem? Rättsinstanserna, socialen, skolan och stödfamiljerna - hur kan det komma sig att barn inte har rätten på sin sida? 

Ja, vi ska också komma ihåg att varje barn, varje familj är unik och att var och en behöver se hela bilden för att se vad som är rätt. Om det går att se, avgöra utifrån det man ser och hör. För vad händer bakom kulisserna?

Sen var det det där med sjukdomar på ålderns höst. Hur ser vi dem och hur erkänner vi att de finns? Hur påverkar det våra liv? Att få en diagnos och bekräfta vad den gör är ett trauma, förstås. Hur hanterar man det? 

Medmänsklighet handlar om att se bortom sig själv. Lyfta blicken och se vad som spelar roll. Det gäller också för skuld och ansvar. Rättsväsendet och sociala myndigheter är också människor som måste se bortom paragraferna. Vems ansvar är det att en människa far illa, ett litet barn dör? Är det bara den som fysiskt och faktiskt gjort det eller är det också dem som aktivt bidragit på annat sätt, med medvetenhet och paragrafers hjälp? Har man en skyldighet att agera om en lag är fel, slår så fel att den dödar?  Myndigheterna befolkas av tänkande människor som behöver lyfta blicken ovanför paragrafer och reglers krassa lydelse. Visst finns det en ventil i lagstiftningen också? Hur lätt är det för en myndighetspersoner att vara en seende människa och inte bara hänvisa till en paragraf. 

Språket är enkelt, vardagligt. Det innehåller inte Nina Bouraouis poesi eller bildskönhet. Det gör vad det ska, berättar en historia. Den är lättläst, skrapar på ytan, men berättar ändå en djup och viktig historia med flera vinklingar. 

Vi läser om barnens utsatthet, deras längan hem eller bort från våldet. Vad gör barnlöshet, yrkesetik och medmänsklighet med oss när vi drabbas av livet, sjukdom eller sorg. Var vi står i våra roller och det vi själva är i varje enskild stund. Juristen som hänvisar till lagen och säger: "så är det. Jag kunde inget göra." Lilla hjärtats fostermor har gjort mycket för att rädda barnen i framtiden, men hon kunde inte rädda sin Esmeralda för att myndigheterna inte såg barnet, bara paragrafena. Många aktivister lyfter frågor som kräver att vi ser. Varför ser de, tar ansvar, men inte juristerna, lagstiftarna eller domstolarna? 

Vi behöver tala om aktivism och vad den lilla människan kan göra. Hur mycket ansvar ligger på mig som medmänniska när jag har sett? Varför väljer vi att blunda, tro att vi inte kan? 

Om den här ska vi samtala. Tillsammans, så att vi kan lära oss mer om allt som redan finns i var och en.

Låt oss tala om medmänsklighet, skuld och ansvar, om myndigheters inverkan på våra liv, men också om kroppens förhållande till medvetandet och om rätten att få leva sitt liv och att ta makten över sitt öde.

Vems är skulden och hur hittar vi rätt?

A.. 

#svalorsflykt #majgullaxelsson #norstedts #lillahjärtat #vettigvuxen #roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #kvinnojourensnäckan 

Det sista konstverket. Sofia Lundberg.

 

Morfar. Mor. Dotter. Droger och missbruk. Mitt i skiten sitter en dotter, ja, en annan dotter också. Någon är den som missbrukar. Någon är den som far illa. Eller båda. 

Hos myndigheter sitter människor som inte ser barnen. Polisen. Socialhandläggaren. Domstolen. Inte alltid, men ibland. För ofta. De accepterar våldet, drogerna, barnens utsatthet för att de vuxna har mer rätt till barnen, än barnen har mer rätt till riktiga liv. För att de läser paragraferna så, eller för att de inte ser och lyssnar på barnen. Liv efter liv går till spillo, de far i olycka och många klarar sig inte alls. Som t ex Lilla hjärtat och Tintin. Ja, nej, inte alla, men alldeles för många. Misstagen ger ibland förstörda liv för barnen, som missbruk, våld eller död, när man inte sett, lyssnat, tagit hänsyn till barn och omständigheter. Lyssnat på vittnen som förstår, lyssnat på barnen. 

Morfar och farfar, eller en utomstående är ibland en bättre vårdnadshavare än en mor som är djupt nersjunken i drogträsket. Ja, det finns gränsdragningar, men ibland är signalerna supertydliga.

Om ett barn trasslar, ska andra inte straffas eller dödas. Det kan bli förödande konsekvenser för många när något går fel. En stundens reaktion kan påverka livet för många. Man kan alltså fråga sig hur rimligheten ser ut i myndigheters beslut när barn slår överstyr och alla barn och vuxna i närheten straffas. Hårt. Hur ser barnens perspektiv ut? Är de helt rättslösa? Ja, så förefaller det vara. Ja, det här är en roman, fiktiv konst, men det känns sant och relevant. 

En fråga jag ofta ställer mig är varför de missbrukande föräldrarna vill ha barnen, som de drogar, slår och missbrukar. Är det av föräldrakärlek, makt eller pengar? Det är, för mig, obegripligt att de strider för barnen och sen utsätter dem för vidrigheter. Ja, nej, jag har inte varit i deras situation, så jag kan inte förstå, inte se varför. Det gör dock väldigt ont när jag läser om barn som far illa. Jag förstår det inte. 

En annan fråga för samtalet är; vad är konst? Vem bestämmer vad som är konst och hur kan någon annan tolka när den inte får bakgrunden, konstnärens tanke? Kanske är det som med en bok eller en film, där någon/några måste ha en bekräftelse på att det är sant eller att/om det rör personen/författaren själv för att kunna läsa med ro. Vi är olika som läsare där.

Jag grät. Rejält. Jag drog täcket över huvudet och sörjde livet, de korrekta besluten. Jag såg kärleken frodas mellan människorna, hörde hur de togs bort ifrån det bästa till det sämsta. För att paragraferna och de rättrådiga myndighetspersonerna sa så, gjorde så, ryckte upp och placerade om. Som om barnen var saker som kunde slängas på en tipp. 

Jag svor, förfärades, log snett, förstod, kände, grät över sorgen och dumheterna, såg lyckan och värmen. Kärleken. Jag grät när kärleken hittade hem, det självklara uppenbarade sig och livets glädje hos de olika personerna hittade tillsammans. 

Tack, till varje författare som vinnlägger sig om att berätta goda historier. Goda, som i viktiga. Även om frågorna är tuffa och svåra, är de angelägna. Om vi inte vill se dem, orka se dem, hur ska då människor som lever i det orka sin vardag. Hur ska vi lära oss mer om livet om vi inte anstränger oss för att se och förstå? Vi, du och jag, varje liten människa är större än vi tror, kan göra skillnad, skrapa i någon annans inre, tänka till och påverka andra. Vara en vettig vuxen för någon annan, barn eller vuxen. Samtalet efter läsningen är viktigt, låt oss inte tro att det är försumbart, inte gör skillnad. Varje person som ser en problematik, ser sig om i sitt närområde (vänner, familj) är en pusselbit till en bättre värld för den som far illa. Lämna inte din känsla inombords, tänker jag om du ser, känner att någon far illa. Lyft blicken, gör. Jag, du, vi, tillsammans och var för sig. 

Ja, låt oss prata om livet, hur vi ser på frågorna och hur vi är en del av helheten. 

Anette Grinde

#detsistakonstverket #sofialundberg #forumbokförlag 

#roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #barnensrättigheter #vettigvuxen 

Igår var en bra dag.

Igår.
Jag klev upp före kl 5, for hemifrån kl 0645, kom fram till jobbet kl 9, lämnade jobbet ca 2030 och var hemma igen framåt 22. Min resväg på 22 km enkel väg är både en glädje och ett irritationsmoment. I går tog det drygt 3 ½ timme till och från bokhandeln. Det är glädje, eftersom 3 av dessa timmar bestod av fysisk rörelse. Det är guld för min kropp och knopp, gör att jag pallar resten. Gårdagens färd rymde alltså 3 timmars friskvård i form av promenadprat (1 mil) och löpning (1 mil). 

Det är ibland lite långa dagar, men med möten med människorna som lyfter viktiga frågor är det värt all tid i världen. (Ja, ja, tills man går in i väggen, men ändå. Ändå.)

Vi promenadpratade om livet, om att ta hand om oss själva, se vad vi orkar och se att det är ok att strunta i resten. 

Jag tänker kring hur viktiga samtalet, rörelsen och människornas glöd är för mig. Hur viktigt det är att se olika perspektiv, ditt, mitt, hennes, hans och hens. Vi har alltid olika ingångar i varje samtal. Jag vill att vi ser och förstår allas. Även om det inte är möjligt, så kan vi försöka. 

I ett annat samtal pratade vi om människor, utanförskap, kvinnor som ses som varor som kan handlas med och om Rysslandsimperiet. Om hur vi tolkar folk från Tjetjenien, hur kriminalitet växer och hur jag bryr mig eller inte. Och hur vi läser en bok, vilka ögon och vilken ork vi kan skrapa fram. Vi talade om Imperiets barn, en reportagebok om skuggsamhället i Sverige (Liza Alexandrova Zorina). För mig är samtalet guld för min själ. 

Jag avslutade dagen i bokhandeln med ett samtal om skog och klimat. Det kom folk från olika håll, skogsägare, naturälskare, allemansrättare och klimattänkare. Den viktiga skogen är vår möjlighet att skapa råvaror för hus, möbler, läsa böcker, papper för barnen att lära sig skriva och teckna på, lära sig läsa och skapa egna berättelser - skapa långvariga varor som inte går upp i rök på nolltid. Jag tänker på vikten av det nyanserade samtalet där vi inte drar alla över samma kam, där det finns förutsättningar och nyanser som påverkar hur skogen sköts och därmed också hur den påverkar klimatet. Vi kan inte "skjuta" en skogsägare bara för att hen är det. Vi kan inte bråka för att skogen är nedtagen. Vi behöver fråga oss hur och varför, vilka förutsättningar råder just här. Jag tänker att vi förde det samtalet, men att vi behöver prata mer om det. Om skogen, ägandet, biotoperna, kraven, allemansrätten, arvets plus och minus, tiden som tär eller lägger till värde, de goda insekterna och de bedrövliga, gifter och gödsel. Och tid, maskiner, kostnader och vem som är bäst eller bra nog. Med mera, med mera. Det är synnerligen intressant, särskilt när man lyssnar på fler perspektiv. 

Jag mötte inga vildsvin på springet till bilen som parkerats vid kyrkan halvvägs hem, men skymtade en rask och frodig rävsvans. Den skapade ingen extra hjärtrusning, men gjorde mig glad över naturens mångfald.

Vi hann inte klart i samtalet om flyktingar som inte ryms eller skogen som äts av granbarkborren, men vi skrapade i kanten tillsammans. Vi fick med oss nya tankar, min kropp fylldes av glädjeendorfiner och jag går in i en ny dag med förväntningar. 

Idag.
Vad möter mig idag? Vem, vad, vilka ämnen, vilken kunskap och vilka diskussioner ger mig nya riktningar idag? Ja, något lär det bli, för idag är en ny dag med andra samtal och andra människor.

A..
 

Imperiets barn. Liza Alexandrova Zorina.

 

Jag läser om människor från främmande land som placerat sig utanför vårt samhälle, lever där i ett
skuggsamhälle. De lever i Sverige, utnyttjar, men bidrar inte till samhällskontraktet. Jag förundras över att Sverige är ett sånt land där vi tillåter kriminalitet, inte fångar in barnen, lär dem läsa, skriva och vara vettiga människor tillsammans, låter svarta arbetstillfällen frodas och rättssamhället falla. Det finns många brister i samhällsstrukturen nu. Hur gör vi bättre, är en återkommande fråga. Ja, svaret på den frågan är nästan omöjligt. Det kommer från många håll, innehåller många riktningar och beror på företeelser i många länder. Det är inte bara här, men det är en sorg att människor far så illa. 

Liza Alexandrova Zorina skriver om ett  skuggsamhälle där människor från östländer drabbas, tar för sig och skadar. Skadar och skadas. För att vårt samhälle - Sverige, EU och världen - gör det möjligt. Hur kommer det sig. 

Är Sverige ett bra land att vara i trots att man inte får vara här? Hur kommer det sig?

Jag läser om utsattheten för kvinnor och barn. Alltid, återigen och i varje situation hamnar kvinnor (inte alla, men många) i svåra situationer. Deras kroppar är fria att nyttja för egna ändamål. Vi har levt i flera tusen år, vi är lika många som männen, men alltid mindre värda. Man blir återigen förbannad över männen (inte alla män, nej) tänker att de har rätt att missbruka kvinnors kroppar, tvinga dem fysiskt, psykiskt och med nödvändighet för att dela med sig av sina slantar. Utbytet är en kropp, en kvinnas kropp. Det spelar förstås ingen roll om det är en ryss, uzbek, svensk eller norsk. Det spelar ingen roll om det är därför eller inte, det handlar bara om att det finns personer - individer - som drar nytta av andras olycka.

"De flyr från fattigdom, utsugning och våld, men när de kommer till Sverige hamnar de i en liten och isolerad värld som också präglas av fattigdom, utsugning och våld." 

De blir våldtagna, tvingade. De vill inte gå till polisen, för de vill inte att närstående ska få veta vad de utsatts för eller de tror inte att männen döms. Det kan också utsätta dem själva för mer. De kan t ex fångas in och utvisas. De jobbar för inga pengar alls, de får inte ut sina löner och saknar rättigheter. De ryms inte inom dem svenska modellen, inom LAS eller inom någon rättsinstans alls.  I Sverige. 

Hur gick det för kvinnan som städade svart hos statsminister Magdalena Andersson? Hur många jobb hade hon? Hur mycket tjänade hon och var är hon nu. Varför kan vi inte se människorna, behandla dem schyst och rättvist? 

"Snickarna, takläggarna, montörerna, mekanikerna, rörmokarna, elektrikerna, flyttgubbarna, snöröjarna, taxiförarna, lastbilschaffisarna - de lever alla i ett parallellsanhälle. Men det betyder inte att deras liv här aldrig överlappar ert. Kanske håller de just nu på med att renovera ert badrum. Kanske skottar de bort snön från era tak. "

Jag undrar kring vad vi ser och vad vi väljer att inte se. Man ser inte på människor vad de har inombords, vilka liv de lever. Det kan man bara lära sig genom att gräva djupare, lära känna människor och omständigheter. Hur väl känner du människorna omkring dig? Vill du lära känna dem, oss, de som finns där, nära? 

"Ja, jag har fått magsår. Och tänderna lossnar. Men jag kan inte gå till läkare, för jag har ju inget personnummer och LMA.-kortet har de tagit ifrån mig. Jag är en sämre sorts människa här. Det har de tänkt ur riktigt smart. De tar död på oss så sakta och omärkligt att det verkar helt naturligt. Jag har krävt av myndigheterna att få någon slags human behandling, men då hotar de med utvisning och häkte. De driver in mig i ett hörn, som ett skadat djur. Karim har alltid varit en troende muslim, men i Sverige har lockelsen i religionen tilltagit. All ledig tid ägnar han åt att lyssna på de ändlösa predikningarna på Youtube. De är hans enda tröst."

Jag undrar vad utanförskap gör med människor, hur de blir, påverkas och vad som händer inom den som upplever sig orättvist behandlad. Vad är att vara människa? Hur tar vi hand om varandra? Hur kan man ta sig ur utanförskapet, skuggsamhället, om man inte har några rättigheter någonstans? Om det vore du eller jag som hamnade utanför, för att vi tvingades fly, för att våra grundvalar skakats och något hänt - hur skulle vi ta hantera livet och situationerna? Om vi drabbades av diktatur, krig eller våld? Hur skulle vi klara uppgiften att leva bortom och utanför? Vilka medel skulle vi ta till?

Hur bor dessa människor? På överfulla vandrarhem, i källare och i köpcentrum. På platser eller utrymmen där det inte är tänkt att man ska bo. I mörker, trängsel och fukt, helt utan privatliv, rättigheter och trygghet. Ja, det är uppenbart att vi, Sverige, låter det ske. Varför kan vi inte åstadkomma den värdighet som krävs för människor, alla människor? 

"Vi kallar det för lilla Tjetjenien, berättar en man som jag träffar i moskén. Vi lever enligt våra traditioner och regler, bland våra egna, som om vi inte åkt nånstans. Är det inte fantastiskt?"

Det handlar om giftemål, vardagskonflikter, skilsmässor och annat. Det stannar på sin kant, släpper inte in andra i sin gemenskap. Varför lämnar man sitt hemland och bygger ett likadant samhälle här? Ja, kanske för att man trivs med sin grundkultur och för att det är lugnare här än i sitt land. Man kan leva sitt liv i fred, på ett annat sätt här än där. Om det är så, så kanske man kan förstå hur människor lever, att de inte bryr sig om att integreras, håller sig borta från Sveriges kultur som skiljer sig från deras. Hur skulle du ha gjort om du kom till ett annat land? Skulle du vilja leva som du alltid har gjort, med dina värderingar som du fostrats till och levt med, med din religion, din mat och dina landsmän? Vad kan vi förstå och vad vill vi acceptera om andra människors liv? 

Behöver man dra någon gräns för hur människor lever sina liv? Hur ser den ut? Ja, vi brukar väl säga att man ska följa samhällskontraktet, som väl omfattar frågor som landets lagar och grundstruktur som t ex skola, jämställdhet, rättigheter/skyldigheter, vård och frihet från våld och tvång.

Många av berättelserna i den här boken låter som rena rövarhistorierna, men jag fattar att det är sant. Det gör det desto sorgligare och ruskigare. Det handlar om folk här i Sverige. Om människor som stämplas, hamnar i kriminalitet eller i egna led. Som inte får beslut från Migrationsverket, vilket leder till oro och rotlöshet. Får vi stanna eller ska vi återbördas till våldslandet?

"Jag känner inte att jag passar in här överhuvudtaget. Och rent praktiskt kan jag ju inte leva här, med alla begränsningar är jag som en hund koppla till hundkojan. Men mina barn är i säkerhet, de får gå i skolan. Min äldsta dotter är duktig, hon har tagit studenten och vill fortsätta studera. En av pojkarna har fått särskilt beröm av rektorn för att han har gjort såna framsteg. Jag känner tacksamhet till det här landet för att mina barn har fått alla dessa möjligheter." 

Ja, hur skulle jag själv hantera en situation när man har barn som behöver skyddas? Hur kan man stå ut med att man inte kan/får arbeta, måste anmäla sig hos Polisen, med mera, men att man måste för att barnen är det viktigaste av allt. Hur avstår man från bitterheten, till förmån för sina barns möjligheter för goda liv. 

Och så har vi hedersproblematiken. Vi har tjejerna som hålls benhårt, som gifts bort, som inte får leva sina ungdomsliv, som måste stanna kvar i den ursprungliga kulturen och inte den vi vill se här. Hur förhåller vi oss till den? Hur hindrar vi förstörda - döda eller tvångsplacerade i giftemål - ungdomsliv? 

Om Imperiets barn ska vi prata i den här bokhandeln. Hur är den skriven? Varför är den skriven? Hur talar man om människor i utanförskap? Hur talar vi om skuggsamhällen? Hur talar vi om de som inte ingår i samhällskontraktet eller är delaktiga i kriminaliteten? Är det vi som gör dessa samhällen eller låtsas vi att de inte finns? Är det inte vår boll, ligger den hos någon annan? 

Vad gör den här boken med oss? Det här är en bit av Sverige, EU och världen. Där människor far illa. Mitt ibland oss. 

Jag tackar Liza Alexandrova Zorina för den här reportageboken. Det är ett (eller flera) journalistiska reportage, inte en roman, och den ska läsas utifrån vad den är. Jag tackar för att hon lyfter frågorna, får mig att se vad som finns mitt ibland oss och får mig att tänka kring vad jag vill vara delaktig i, protestera mot i tal och skrift, skapa ringar på vattnet tillsammans med andra och lyfta som viktiga samhällsfrågor som kräver förändring. Vi talar om utsatta människor och vi talar om samhällssystem i Sverige och Europa som tillåter missbruk av människor. Hur har vi hamnat där? Vad är din sak att förändra och vad är min? Ja, varje sak som innebär att människor far illa är vår gemensamma sak att se och försöka förändra. Det här är en sådan. 

Det beror på krig, fattigdom, utanförskap, livsförutsättningar, hot och diktaturer och människors vilja att skapa bättre liv. Vad skulle du göra för ett bättre liv om du levde i krig, under hot eller riktig fattigdom? Vem skulle du vilja hjälpte dig? 

Läs, bara läs. 

A..

#läsbaraläs #systemfel 

#imperietsbarn #LizaAlexandrovaZorina #volante  

#roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs 

Det sista konstverket. Sofia Lundberg.

”Det sista konstverket” ser verkligen anspråkslöst ut. När den världsberömda konstnären Hanna Stiltje ska avtäcka sitt senaste verk på Moderna museet går besvikelsen som ett sus genom publiken. I stället för de utsökta tavlor och statyer hon har blivit känd för, visar hon upp en byrå som är sammanfogad av diverse bråte. Men det är inte vilket bråte som helst. Bit för bit avtäcks en gripande berättelse om föräldrars svek mot sina barn och myndigheternas blindhet inför vad som är bäst. Men ännu mer om att våga hålla ögonen öppna för eländet, om att kärlekens band är starkare än blodets och om att det går att göra skillnad i en människas liv. Vilken gärning är egentligen viktigast att uppmärksamma? Konstnärens eller medmänniskans? Sofia Lundberg visar prov på sin unika förmåga att väcka tankar och känslor som dröjer sig kvar hos läsaren.

Sofia Lundberg, född Andersson 1974 i Västerås. Tidigare har hon t ex  varit verksam som journalist och redaktör och inom innehållsmarknadsföring samt som lärare på Berghs School of Communication. Hennes debut Den röda adressboken fick stor internationell framgång och är publicerad på 37 språk. 

• Lundberg, Sofia; Lundberg Andreas (2007). Steget före: smarta råd för föräldrar : från graviditet till sexårstrots. Västerås: Ica. 
• Lundberg, Sofia; Wreyford Kristine (2008). Familjesprall: 100 aktiviteter för stora och små : inne, ute, året om. Västerås: Ica. 
• Lundberg, Sofia; Wreyford Kristine, Hyypiä Mari. (2010) (på finska). Perheriemua: 100 hauskaa leikkiä isoille ja pienille. Karkkila: Mäkelä. 
• Lundberg, Sofia (2015). Den röda adressboken. Stockholm: Bullet point/[Kalla kulor]. 

• Lundberg, Sofia (2017). Reviderad nyutgåva: Den röda adressboken. Stockholm: Forum.
• Lundberg, Sofia (2018). Ett frågetecken är ett halvt hjärta. Stockholm: Forum.
• Lundberg, Sofia (2019). Och eken står där än. Stockholm: Forum.
• Lundberg, Sofia (2021). Som en fjäder i vinden. Stockholm: Forum.
• Lundberg, Sofia (2021). Loui och Rio. Kampen mot tramset. Stockholm: Rabén & Sjögren.
• Lundberg, Sofia (2022). Loui och Rio. Regnbågsträskets hemlighet. Stockholm: Rabén & Sjögren.
• Lundberg, Sofia; Richman, Alyson; M.J. Rose (2022). Fredagsklubben. Stockholm: Forum
• Lundberg, Sofia (2023). Det sista konstverket. Stockholm: Forum.

Lilla Mys bok om småkryp.

 Lilla Mys bok om småkryp. 

Det här är en förtrollande guide för alla småkrypsentusiaster och naturvänner! I Lilla Mys bok om småkryp möter du en mängd varelser som är små till storleken, men är desto mer betydelsefulla för livet på jorden. Utan insekterna är maten till mänskligheten ett minne blott, hur ska vi då klara oss? Boken är full av intressanta fakta, vackra illustrationer och bär stora möjligheter till gemensamma samtal över köksbordet. Över tvåhundra småkryp finns att fundera över. 

Evolutionsbiologens Sanja Hakalas texter och Anni Pöyhtäris vackra illustrationer varvas med orginalteckningar och citat från Tove Janssons Muminböcker.

När jag läser boken blir alldeles förundrad. Den är otroligt fin i sig, har vackra illustrationer och härliga texter. Boken är avsedd för 9-12 åringar, men jag skulle säga att den passar för alla åldrar. Den är oerhört vacker och perfekt både som doppresent och som 109-årspresent. Och alla däremellan.

Den är verkligen superfin, förtrollande är ordet. 

Anette Grinde

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje

(Kyrkligt magasin, XL Norrtälje Tidning)

#kyrkligtmagasin #svenskakyrkan #insekter #roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs