Jag har sett.
Jan-Peter Lahall och Arne Johnsson
Jag gick till min brevlåda. Där låg ett stort brev, något lite tungt och något lite stort. Avsändare J P Lahall, läste jag, och hjärtat tog ett skutt. JP Lahall har nyligen givit ut en fantastiskt fin bok på Avium förlag som heter Bilder. Drömmar. Den innehåller just det, bilder och drömmar. Magiska bilder att fundera kring, betrakta och njuta av. Jag älskar bilder, älskar att betrakta dem, se vad fotografen har sett och vad jag ser. Det behöver inte vara lika. Vi har så olika bildseenden och man skulle kunna skriva mycket om bilder, en och en som kan bli helt olika beroende av hur vi mår för dagen och vad vi klarar att se. För vi ser olika. Det är både roligt och konstigt, men att följa en riktigt duktig fotograf, se hens bilder och fundera över bilderna är vackert. Jag har nyligen fått ögonen på Jan-Peter Lahalls bilder och finner det vara en mycket sympatisk bekantskap. Rekommenderas dig som gillar magiska bilder.
I min hand har jag nu en av hans tidigare böcker; Jag har sett. Han har gjort fler. Texterna till bilderna i Jag har sett är skrivna av Arne Johnsson.Han inleder med att skriva att den här boken handlar om att se. Just så. En bild. Vad säger den mig? Han betraktar, gör en stillsam reflektion med en stark handstil. Det är en betraktelse i poesi. Säger en bild och en text samma sak, eller blir det något annat när vi vrider på bilden eller får en ny strof som passerar oss? När jag läser långsamt och eftertänksamt, vilket jag tvingas till, hinner jag tänka kring bilden. Jag hinner inte tänka klart, men jag hinner börja. Den grafiskt vackra handskriften passar sig väl med bilderna. Som ett förtydligande för den som vandrar raskare genom livet finns texten dechiffrerad med hjälp av ett "vanligt" (numera, när vi sällan skriver för hand) skriftspråk. Inte lika vackert, men ändå vackert. Inte lika tidskrävande, men tidskrävande nog. Inte som något negativt, utan som ren magi. Bilderna och texterna tvingar mig att ta ett steg tillbaka. Ta mig tid. Här, i min tillvaro som alltid pockar på annan uppmärksamhet. Att ta sig tid när en ny uppgift, en människa, ett samtal, ett pling i telefonen eller något annat kräver min närvaro, är av vikt. Det här är något att fånga. Låta ta den tid som krävs.
Jag vill använda ordet sparsmakat, men ser att det inte är möjligt. Både text och bild tar sig djupt in i mitt hjärta, fångar mig och sätter sig i mitt sinne. Jag tar en bild i taget; en bild och en text. Jag smakar på dem, var för sig och tillsammans. Känner doft, färg och tystnad - och låter känslan möta mitt hjärta. Det är där mina känslor för bilden och texten bor. Eller kanske bor de i hela mig, för det här känns i hela mig.
Svanar och lakan är en självklar bild tillsammans när jag ser dem på ett uppslag, texten likaså, men hur hittade de dit? Hur hittade Jan-Peter och Arne allt detta vackra tillsammans, just där och just så i sina respektive konstarter. Text och bild, i en sparsmakad tanke som blir allt annat än litet.
I den här boken vandrar livet och döden sida vid sida. Det är magisk natur, men också skrot och skräp. Även det döda; naturen och djuren, liksom skräpet är vackert. Det är en del av livet.
Jag har sett är en bok att läsa långsamt. Kanske till och med långsammare än så. En bild, en text och en tanke. Eller kanske kan vi hitta fler tankar än en. Kanske är varje uppslag något att återvända till, igen och igen, eftersom den ger mig något nytt när jag är där igen. En platt burk. En död fågel eller fisk. Frosten i landskapet. Gräs, is och bubblande vattendrag. Ett vägarbete i obanat land. Ett skelett i en öppen grav. En död groda. Ett ödehus med ett inrasat tak. Eller kanske en tussilago precis när vi behöver den som bäst. Allt i ett vackert bildspråk och med ljuvliga texter.
Jag hittar både Jan-Peter Lahall och Arne Johnsson, när jag gör en enkel sökning på wikipedia. De har en diger bibliografi. De har också belönats med fina priser. Oj, varför har jag missat dessa herrar. Så mycket de har gjort. I dessa båda herrars produktion vill jag gärna dyka mer.
Jag har sett - är en bok att återvända till. Igen och igen. Den är så fin, så fin!
Njut dagen som den bästa!
Anette Grinde
Ps. JP Lahalls bild Tallstam - 0210 - på vykortet som han bifogat till boken får mig att le. Skog, älskade skog, tänker jag ovh betrar bilden. Färgerna är dova. Bruna nyanser med grönt som i den djupaste skog. Tallen växer i en stenskreva eller kanske i en backe. Det går inte tydligt att se. Kanske står den helt ensam, kanske har den vänner runt omkring. Den står skyddad, kanske så skyddad så ingen annan hittar den. Den skulle också kunna ligga ner, alldeles bredvid en stig. Nja, kanske inte ändå. Bilden är en del av en större helhet, en detalj av vår stora värld. Den rymmer liv för växter och djur. För jordens andetag. Eller kanske står den för död, men nej, även om den fallit står den för liv? Ja, eller nej, vad vet jag? Vad vet du? Oavsett vad, så är den - tallen, stenen, mossan, grönskan, skogen - vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar