Det finns saker man aldrig kan prata nog om. Som tex beroenden, psykisk ohälsa eller suicid. Det finns människor att lyssna till. Det finns fler historier som behöver berättas och det finns fler som behöver hjälp. Någon vill att någon ska få hjälp, även om det ibland inte är den som är den som verkligen behöver hjälpen. En medberoende behöver förstås också hjälp. Själva, alldeles ensamma utan samtal och förståelse gör att livet blir för tufft, eller hur?
Vi lyssnade till Per Nohr i bokhandeln. Han är nykter. Han avser att förbli nykter. Han är en driven, stark och kompetent man. Han var fast i alkoholen, den som inte går att ta sig ur förrän man bestämt sig eller förrän någon eller något tvingat fram en handling som leder till förändringen. Det sägs att det inte går att tvinga någon som inte vill. En terapeut kan ge upp på den människan, men inte den närstående, tänker jag. Om det vore någon hos mig, skulle jag inte vilja släppa taget. Jag kan inte veta hur länge jag skulle försöka, men jag hoppas att jag aldrig skulle släppa. Kanske kan en puff på vägen eller en tillfällighet vara det som hjälper. En son eller en dotter som ställer ultimatum, sjukvården som tar till tvångsåtgärder eller insikten om att döden är nära. För den som är anhörig - sonen, dottern, föräldern eller vännen - är hoppet viktigt, att ändå tro på personen, att inte ge upp. Vad finns annars kvar hos den som ännu inte förmår?
Per Nohrs berättelse innehåller många delar. Var och en tål tanke. Alkoholism är en sjukdom. Den kräver vård. Vi kan inte bara lägga det på den sjuke, men hen behöver vara med på tåget. Samma sak gäller förstås all sjukdom, som t ex psykisk ohälsa. Det var och en döljer är svårt att hjälpa till med. Ibland kanske vi också döljer insikten för oss själva. Det gäller vare sig det är ångest, en fot, en rygg, obeskrivbar trötthet, ständig huvudvärk eller psykisk sjukdom. Hur fångar man sin egen insikt så man kan få rätt hjälp?
När livet trasslar är det viktigt att någon lyssnar, att man får prata med någon som står kvar och lyssnar. Inte bara möter någon som slätar över, säger att det där har vi pratat klart om eller hastar vidare till butiken som ska stänga eller parkeringstiden som snart går ut. Varje person måste ha någon eller några, där det går att stanna, prata och där man får vara den man är. I SPES-samtalen (suicide-anhöriggrupp) är det en viktig del. Var och ens sorg måste få ta den tid som krävs. Jag tänker att AA (anonyma alkoholister) är på liknande sätt. Utgångspunkten är det tillåtande samtalet, där var och en berättar sin historia och omgivningen bara lyssnar, inte dömer, inte värderar. Nästa gång kanske det blir exakt samma historia, för att personen behöver det. Tredje gången likaså. Kanske behövs det 20 gånger innan det släpper? Att älta är att bearbeta. Kanske är det det som behövs för att kunna ta till sig sin situation från ett annat håll?
Jag hörde om kvinnorna som möttes igen och igen. De talade över ett glas vin, de lyssnade och förstod varandra. Det var bara så skönt, sa de, att få prata utan att någon argumenterade, kom med råd eller pratade om annat. Det lättade trycket inombords och vardagen blev lättare att hantera.
Hur ska jag stå ut med att höra samma berättelse hundra gånger? Ja, för att jag måste eller kanske mest för att jag vill. För att jag hjälper min medmänniska om jag lyssnar och försöker förstå. För att personen är viktig. Visst behöver vi få prata? Visst behöver vi någon som lyssnar och försöker förstå? Visst behöver vi bli sedda? Hur ska vi annars känna hopp för framtiden?
Vem har du omkring dig som har det tufft? Eller som kan få det tufft för att hen inte har en samtalspart i sin närhet?
Nästa gång vi ses i bokhandeln - kring livets tuffa frågor - är den 24/11-21. Då samtalar vi, lyssnar kring frågor om oro för andra eller sig själv tillsammans med SPES. Att få prata och bli lyssnad på är avgörande för ett gott liv, eller hur?
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
tfn 0708 905 731
info@roslagensbokhandel.se
Texten finns i Mitt Roslagen 18 november 2021 - sid 26; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen211118mindre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar