Vilken påverkan kan en detalj ha på människor?
I den första delen av Adania Shiblis precist utmejslade roman En oansenlig detalj begår en pluton israeliska soldater ett krigsbrott mot en beduinflicka i Negevöknen. Händelsen inträffar 1949, ett år efter det som palestinierna sörjer som Nakbadagen den stora katastrof som ledde till mer än 700.000 människors exil.
I den andra delen får vi bekanta oss med en ung kvinna i Ramallah som långt senare börjar nysta i denna händelse, som i historieskrivningen förpassats till att vara en oansenlig detalj. Hon påbörjar en personlig undersökning som med tiden närmast övergår i besatthet, inte bara på grund av brottets natur, utan också eller kanske framför allt för att händelsen inträffade exakt på dagen 25 år innan hon föddes.
Adania Shibli (född 1974 i Palestina) har tidigare utkommit med följande romaner (i samma bok) på Tranan; Beröring; Vi är alla lika fjärran från kärleken, 2018. Trots sin sparsamma produktion anses hon vara en av den arabiskspråkiga litteraturens mest originella och framstående författare. En oansenlig detalj har i sin engelska översättning nominerats till både National Book Awards och Booker International Prize.
Jonathan Morén är översättare från arabiska och har tidigare bland annat översatt Salim Barakat, Hassan Blasim och Ahmed Saadawi. Han tilldelades 2021 utmärkelsen Årets översättning för sin översättning av Hassan Blasims Gud99.
😏 Vi läser En oansenlig detalj i en bokcirkel i bokhandeln! Boken är stark, innehåller detaljer i mängd och beskriver tydligt jaget i berättelserna. Då och nu. Han och hon. Var för sig. Han är militär, ledare. Han ska visa sig stark, beslutsam. Han är en förödande kraft. Hon är palestinsk. Lever under ett förtryck. Hon är rädd. Utsatt och rädd. Detaljerna berättar om dem, deras jag och deras liv.
Berättelsen börjar med att en pluton installerar sig i öknen. Jaget - han - i berättelsen drabbas av ett giftbett och får problem att hålla skenet uppe. Jag känner hur kroppen spänns, hur jag inte kan eller vill lägga boken ifrån mig. De patrullerar, tillfångatar en ung kvinna. Jag tänker; Inget får hända flickan, den unga kvinnan. Jag undrar också; Hur går det med mannen? Vad blev han biten av och hur utvecklas det? Jag måste ställa mig upp, skaka loss min kropp, för att hela jag är som en spänd fiolsträng. Det får inte hända.
Det händer. Ja, det händer, men mer än så händer. Mannen, som jag upplevde som rättvis i inledningen, kan ändå inte sägas vara rättvis. Inte heller mänsklig. Blev hans sådan p g a bettet eller var han sådan från början? Överlevde han?
Berättelsen är full av detaljer. Fasansfulla. Enkla. Tydliga. Det luktar. Kanske mer om honom än om henne. Han skyller på hennes lukt, men är det kanske hans egen? Är det hans ruttnande kött som är en oansenlig detalj som skapar förödelse för flickan. Han, som tappar eller saknar känslan för rätt. Fast han borde ha den. Eller, varför tycker jag så? Hade han den aldrig, egentligen?
Jag tänker kring makt och maktlöshet, på en ensam flicka bland döda kameler och en grupp män satta att bringa ordning i landskapet. De ska säkra platsen från oönskade element. Vad innebär det? På vem och hur faller landets väl?
Detaljerna. Sanddynerna, plågan, svetten, värmen, skallet, spindeln, spaden, männen. Hur länge kommer han att klara sig utan vård? Vad händer sen med flickan? När såg hon vad som komma skulle?
Detaljen. Hans hand ligger utanför sängkanten. Jag ser rummet, känner doften och gråter inombords av vrede. Vad är ett liv värt? Hans? Hennes?
Nästa del, kapitel två, utspelar sig i en annan tid. Augusti 1949 blir till långt senare, ja, en annan tid. Nu. Detaljerna, platsen och människorna är andra. Det är också direkt följd av 1949, eller kanske 1948. Militären finns där. Visiterar. Riktar vapnen mot jaget - henne. Hunden skäller, både 1949 och i nutid. Jag hör skallen. Platsen är bytt, från Negevöknen till Ramallah, ockupationen pågår. I Ramallah har jag varit. Jag kan se platsen framför mig, känna miljön i gator och torg.
Hon är palestinier. Hon förhåller sig till reglerna i samhället. Hon får vara i sin sektor, inte röra sig fritt. Jag känner rädslan, färgerna, tvånget och oförsonligheten. Och instängdheten. Varför skulle inte jag få besöka muséet eller arkivet, tänker hon? Jo, för att mitt id-kort säger vem jag är, blir nästa tanke.
Hon reser, besöker platser, räds, överkommer rädslan, andas, tittar på platserna och letar sig vidare. Hon är försiktig och oförsiktig.
Det här känns i kroppen. Jag spänner i hela mig. Det är märkligt magiskt skrivet, men ack så fasansfullt. Det är inte en oansenlig detalj, det är många. Var för sig må de te sig som oansenliga, men inte tillsammans. Jag behöver se alla för att bedöma helheten. Det är inte ett liv, det är många. Det är inte en tid, det är många.
Den första delen är fylld av detaljer, utifrån. Utan känslor. Jag känner bilderna, smärtan, värmen, sanden, krypen, maktlösheten. Jag hör hundens skall. Den andra delen är fylld av detaljer, också inifrån. Varje detalj är viktig, gör skillnad för berättelsen. Jag känner rädslan, tvånget, ifrågasättandet, modet, lukterna och färgerna. Jag hör hundens skall. Jag ryser, men gläds över läsningen om plats och människor.
Låt oss samtala. Låt oss begrunda. Låt oss tala om brottet, Israel/Palestina, människorna, minnet och familjerna. Låt oss uppleva, njuta och förfasas. Låt oss begrunda detaljerna. En efter en, tills vi sett allt.
Tack, stort tack, till er som valde den här boken för vår läsning. Tack!
Bara du som vill läsa om svåra frågor och människor med unika egenskaper bör ge dig i kast med den här boken. Bara du som vill få ögonen på detaljer, viktiga och oviktiga detaljer, i mängd. Bara du som vill fundera kring detaljernas betydelse, i stunden och i sammanhanget. Ja, också du som vill se en liten bit av Israel och Palestina här och nu, rädslan och osäkerheten, liksom livet som beduin i mötet med militären i öknen 1949.
Och ja, också du som vill läsa en bok av en palestinsk författare, översatt från arabiska till svenska. Nu kan du. För att Jonathan Morén har översatt.
Ja, nästan alla kan läsa den här lilla pärlan.
Håll en hand på ditt hjärta, säger jag till mig själv när jag läser. Hur är vi, hur har vi det? Hur kan man leva i det som händer där? Hur står man ut med ockupationen?
Författaren, som inte vill kalla sig författare, säger att berättelsen inte är självbiografiskt. Det är skönlitteratur, ett kvalificerat hantverk, där orden spelar roll. Det spelar roll. Läsaren behöver läsa en bok som fiktion, inte bedöma den utifrån en specifik person. Ja, allmängiltighet. Det kan vara någon, men det är inte författaren.
Att läsa av världens litteratur är fantastiskt. Att samtala därefter är magi.
Läs, bara läs.
A..
#Enoansenligdetalj - #AdaniaShibli #JonathanMorén #bokförlagettranan #läsningfrånhelavärlden #roslagensbokhandel #norrtälje #bokcirkeln #bokvalsbordet #välkommentillbokhandeln #sensusnorrtälje #kulturiroslagen #kulturtorget #samtalgörskillnad #välkommentillnorrtälje
isbn 9789189175464
Babel 21/11-21: https://www.svtplay.se/babel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar