Vi möttes i rummet för samtal om lag/utredning och den pågående diskussionen kring informationsplikt, anmälningsplikt och angiveri. Ja, Tidöavtalet låg också på bordet, som en del i samtalet om angiverilagen. Samtalen är viktiga, livsnödvändiga. De påverkar människor. Ibland på liv och död. Ja, kanske inte för oss som sitter i rummet. Vi behöver inte fly för vårt liv, skydd och hälsa. Det vi gör, det vi står för och det vi beslutar - vi som i individer, samhälle och land - påverkar också andra. Andras liv och död, andras hälsa och mående, andras trygghet i världen.
Vi möttes för samtal, inte debatt. Bara det är svårt att greppa, hur vi talar med varandra. För mig är samtalet lyssnande. Jag arrangerar inte debatter i mina rum, jag arrangerar samtal. Jag vill möta och lyssna till kunskapen hos människor och ser gärna att de möter mig och övriga i rummet så. Det gäller i bokcirklar och det gäller i samtal om specifika sakfrågor. Vi har (nästan) alltid fel eller är inkonsekventa eller missar någon tanke. Det är och har vi alltid varit, vi alla, men här försöker vi förstå varandra ändå.
Jag ser gärna att den politiska bredden deltar i samtalet, men med fokus kunskap, hur och varför och inte skuld i annans riktning. Politiken talar ofta om att det är de andras fel, men i våra samtal vill vi tänka kunskapsbaserat. Om frågan är: vem är skuggsamhället, vilka är det vi ska anmäla - så är inte vår historia eller vems felet är svaret. Svaret är: de människor vi/någon ska peka på och säga, du ska bort. Det är ett barn, en tonåring, en kvinna, en hen eller en man. Det är en fysisk person av kött och blod som du eller jag - någon, en människa - ska anmäla till en myndighet. Jag vill se människan, fundera kring vem hen är och varför jag, vi och du ska ta oss rätten att peka på hen och säga; du, just du, ska anmälas. Du har inte rätt till trygghet och rättigheter här. Jag, vi, du - som enskilda personer (ja, i skydd av myndighetsregler) - ska döma en annan människa till något vi inte kan bedöma vad konsekvenserna blir för den personen. Vem, på vilka grunder, ska den offentliga sektorns individer peka ut dessa människor? Vad gör det dem till? Och vad gör det med alla människor - oskyldiga eller inte - som riskerar att bli utpekade? Kommer jag att pekas ut, nu eller för något annat i framtiden, för att jag ser ut som jag gör? Eller kommer jag och de flesta som ser ut som jag (vit, vanlig, kvinna/man) att gå fria från utpekandet? Vad händer i den människan, det barnet, hen, kvinnan, flickan, mannen eller pojken som blir kontrollerad, eller riskerar att bli för att hen kommer från en annan plats eller har gener därifrån?
Vi vill ha bort skuggsamhället, för att det bygger våld och utnyttjande, rädsla och utanförskap. Vi vill ha bort skuggsamhället för att det skapar egna regler, som inte är samhällets regler. Och för att det bor människor som lever utanför lagen och rättssamhället där. Där bor barn som skuttar och leker (eller är för rädda att utvisas till död och förtvivlan så de bara gråter), tonåringar som studerar för livet (eller tvingas till kulturella hot, kriminalitet eller att ta hand om sina syskon och föräldrar för att de inte hittar vägar till eller tillåts komma in i det svenska samhället), kvinnor som njuter (eller tvingas vara i utnyttjande situationer, arbeta för knappt någon slant alls så att arbetsdagarna med de svarta jobben går upp mot 12-14 timmar utan att ändå klara sin och familjens försörjning, hen som vet att här är tryggt (men ändå hotas och misshandlas för sin rätt att vara sig) och män som vet att det finns en ljus framtid här (men misslyckas att hitta ett arbete, en trygghet och hamnar i kriminalitet eller arbetslöshet med värdighetstragedier, frånvaro av boende, missbruk, våld, med mera).
Ja, vi vill ha bort skuggsamhället, men vi måste också se människorna och vi måste se vad ett angiveri leder till i vårt samhälle. Det finns många delar i det, kanske för många för att överblicka.
Hur påverkar detta dig, mig och vårt samhälle? Hur påverkar det den som är berörd (papperslös, utvisningshotad, inte klarat att berätta om den fasa som finns där de kom ifrån)? Hur påverkar det den offentliganställda? Påverkas vi bara av att frågan ligger som en utredning? Blir skuggsamhället större eller mindre för att en angiverilag införs? Blir vår egen trygghet större för att vi anger varandra? Vad blir nästa steg, vem kommer härnäst?
Ja, vi vill ha bort skuggsamhället, men är angiveri (eller information eller anmälan) vägen att gå?
Ja, vi talade om detta och mycket mer i ett samtal i bokhandeln under tisdagskvällen. Det spretade, vi skrattade, talade allvar, fikade, var acceptabelt hänsynsfulla - men vi löste inte den viktiga frågan. Kanske är den för stor för att greppa? Ja, nej, det räcker inte med ett samtal, för det finns oändligt många delar i det vi talar om. Vi samtalade dock tillsammans, vi tänkte och lyssnade. Vi lyfte frågan, möttes i acceptabel frid och jag log inombords när jag färdades hemåt i mina springskor. Höstmörkret är här, reflexvästen och pannlampan är på.
Ja, det här är plättlätt och självklart sett ur något perspektiv, men supersvårt och hopplöst ur väldigt många andra.
Jag tackar för ett viktigt samtal. Jag tackar er som kom, lyssnade och deltog. Jag tackar er som lyfte och besvarade frågor, gav uttryck för tankarna, mindes vår historia, tänkte på andras situation och som mötte varandra med omsorg. Jag tackar för er glöd, kunskap och för att ni satt och talade om detta i bokhandelns vardagsrum.
Tack. Ni är guld för min själ.
Anette Grinde
tfn 0708905731
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar