När en man faller. Klara Krantz.
Den här boken är tjock, men vacker. Läsvärd, begrundansvärd. Den berättar om liv, kärlek, barn, relationer och ett familjedrama som också är Sveriges trauma. Den berättar om att vara uppslukad, och om hur man nästan inte kan ta sig ur. Det kan gälla kärlek, men också en fix idé.
Det är lätt att stå bredvid och säga si eller så, men det är alltid var och en som ska hantera sitt liv, sina hjärnspår och det som händer omkring en. Det gäller att vara strukturerad, eftertänksam och bestämd om man vill följa den rätta vägen. Vad nu den rätta vägen är. Det kan bli tydligare när man skriver, talar och ältar sina utmaningar.
Kärlek är destruktivt, tänker jag. Man förlorar förståndet. Det kan vara vackert, men också farligt. Här skulle det kunna vara förstörande, men vi hoppas att det klarar sig för dem. Att de lever ett långt och lyckligt liv tillsammans.
Självutlämnande böcker är spännande och intressant. Hur törs man och varför. Jag tänker att det är allmängiltiga frågor även om de också är personliga. Mycket av det som berörs finns i många av oss, frågar att begrunda. Har du drabbats av livet, känslorna, barnet, sambons reflektioner, tystnad, samtalet vi borde ta eller inte, o s v.
Låt oss tala om livet, som hon känner det. Låt oss tala om kärleken, hur den ser ut här. Låt oss tala om att ge sig hän eller inte, att våga eller inte. Låt oss tala om hur ärlighet ser ut, hur den är och vad den leder till. Är ärlighet alltid bäst? Låt oss tala om hur man kan lära känna sin farfar som man inte känner och ingen riktigt vill prata om.
Vi bokcirklar om den. Fördjupar, lyfter texten, ser den, talar om den. Låt oss stanna i berättelsen om Klara, Maja, Elin, Krille och Lars. Och vad de gör med eller mot varandra.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar