På vårt samtalsbord ligger Kniv av Salman Rushdie. Boken är en personlig bearbetning av den knivattack han utsattes för, som nästan berövade honom livet. Den är i många delar också allmängiltig, såtillvida att vi kan känna igen oss i många frågor och lära oss av hans upplevelser och reflektioner. Om vi vill.
Vi kan undra över den fatwa som lades på honom för väldigt många år sedan. Hur är det att leva under ständigt beskydd, hur står man ut? Hur kan någon uppmuntra andra att döda och hur kan en sådan uppmaning ligga kvar under så lång tid? Är det ett sätt att fostra hat?
Vi kan tala om våld i religionens namn och om det skiljer sig mellan religionerna: är det en skillnad mellan t ex islam, kristendom och judendom när det gäller religionskrig och extremism idag? Hur visar den sig och varför? Vilka nycklar spelar roll för fatwa, extremism och hat. Vad är det som gör att människor går in i detta? Arv, miljö, fostran, omsorg, historia, religion och grupptillhörighet, ja, vad mer? Det är ändå obegripligt, eller hur?
En kvalificerad sjukvård finns tillgänglig i USA för den som har pengar eller är tillräckligt försäkrad. Rushdie får kvalificerad vård, där ett stort antal sjukvårdsinsatser och välutbildad personal bidrar till hans överlevnad. Kunskapen och förmågan är enorm. Vi skulle också kunna tala om orättvisan och skillnaden, för den med tillgång och den som står utanför vårdapparaten, men kunskapen om att laga en skadad kropp är ändå alldeles fantastisk, eller hur?
Rushdie beskriver sin kärlek till sin hustru, den väger tungt i hans liv. Det är vackert. De samspelar väl. En förändring efter attentatet och en bit in i rehabiliteringen är tanken kring livet. Hur förändras man när man kämpar för sitt liv, vilka värden blir annorlunda? Jag tänker att de försöker leva mer i nuet, här och nu, att man inte lägger all vikt på framtiden utan lever mer närvarande. Oron och rädslan finns där också. Angriparen förstörde tryggheten, den måste Rushdie återskapa själv. Ingen annan än själv kan skapa sin inre trygghet. Han arbetar på det, genom terapi, samtal, skrivande och att se sitt liv i jämförelse med angriparens liv.
Han lever med litteraturens kraft, är i den och hans krets är likasinnade. Han kallar dem sitt folk, hans vänner är hans likasinnade. Ja, visst omger vi oss med de som är viktiga för oss. De som tillför, som vi kan resonera med och förstå. Det är möjligt att vara tillsammans med likar tills åsikterna går hårt isär (je suis Charlie, PEN). Det händer för Rushdie, ja, när vi tycker helt olika i viktiga frågor kan det hända att vi känner att vi måste dela på oss.
Hur ser han på straff för sin förövare och hur påverkar hans tankar om förövaren honom själv, hur kommer han vidare? Han resonerar med sin förövaren, angriparen, förstår att han inte kan nå honom. Han försöker, argumenterar. Vad gäller straffet är tydligt att han vill ha honom bakom lås och bom för evigt för sig, alltså under sin livstid. Rädsla, trygghet. Han vill inte ha honom på sig igen, men han reflekterar inte över att det finns andra copycats. Ja, det räcker gott som det är, någonstans måste man dra sin linje, avsluta och sätta punkt.
Det finns mycket i den här boken, många olika frågor att fundera över. Sådant som träffar mig i själen, sådant som är annorlunda, sådant man kan lära sig av och som ett sätt att förstå det obegripliga. För den som vill.
Av Salman Rushdie vill jag läsa mer.
Tack, för läsning. Tack, för samtal. Tack, för liv och lust.
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
#kniv #salmanrushdie #roslagensbokhandel #platsendärsamtalförs #kulturtorget #bokvalsbordet #bokcirkeln #magiskasamtal #våld #extremism #hat #pen
#kniv #salmanrushdie #roslagensbokhandel #platsendärsamtalförs #kulturtorget #bokvalsbordet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar