I slutet av 1990-talet hade den då nästan 60-åriga Annie Ernaux ett förhållande med en trettio år yngre man. Under några månader levde hon som den passionerade kvinna hon var som ung, och på så vis blev kärleksrelationen en resa i tid och en erfarenhet som hjälpte henne över ett hinder i sitt eget författarskap. Den unge mannen blev också en spegel av henne själv och den klassbakgrund hon med bestämda steg lämnat bakom sig.
Den unge mannen är berättelsen om denna intensiva kärleksrelation - och en nyckel till att förstå Annie Ernauxs verk, hennes förhållande till tid, minne och skrivande.
Det här är Annie Ernauxs senaste roman, som utkom på franska 2022 och på svenska hösten 2023.
Annie Ernaux skriver reflekterande. Jag tänker att det är just därför hon skriver, för att reflektera över livets händelser, tiden, människorna för att se hur de/det har påverkat henne. Hennes böcker är väldigt tunna, sidmässigt, men innehåller många tankar om sig, sin tid och vad olika händelser har för betydelse för henne. Hon skriver om fattigdomen, sexualiteten, männen, aborten, livet, relationer och klassklättringen.
Det är förundrande att en författare behöver så få sidor för att berätta en omfångsrik historia, medan andra behöver det tredubbla. Den innehåller mycket, men är också sparsmakade. Varje bok av Annie Ernaux kräver närvaro och eftertanke, tänker jag. Utan Nobelpris i litteratur (2022) - och Norstedts fortsatta utgivning - hade vi inte fått ta del av så här många böcker av Annie Ernaux. Det är vackert.
Nu ska jag återvända till Marie-Hélène Lafon. Hon är en stjärna för mig. Hon skriver också unikt, liksom Ernaux utan mängder av ord, men med känsla och vidd i berättelserna. Även hon står för självbiografiska berättelser.
För Ernaux tackar jag Norstedts förlag. För Lafon tackar jag Elisabeth Grate förlag.
Idag önskar jag er en fantastisk läsdag - förstås inhandlad i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje!
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar