“Att vara analfabet är som att vara stum och hörselskadad. Jag hör och ser att människor pratar men jag kan inte svara dem. Där sätter tungan stopp för mig.”
Nästan 13 procent av den svenska vuxna befolkningen har inte tillräckliga läsfärdigheter. Detta motsvarar ungefär 780 000 personer i åldern 16 till 65 år. Ändå är analfabetism ett ämne vi sällan talar om i Sverige, denna bok ämnar att ändra på det. Här varvas personliga historier om att leva och arbeta med analfabetism, med forskning och tips.
Författaren berättar om sin uppväxt som barn till analfabeter och utmaningarna familjen stött på. Hon delar med sig av situationer där hon behövt tolka tunga samtal, betala räkningar och hämta ut recept. Det är en berättelse om att bli förälder till sina föräldrar.
I denna bok hittar du även intervjuer med olika individer som har erfarenhet av analfabetism, aktuell forskning i området samt tips och undervisningsexempel. Det är en handbok som förklarar vad analfabetism är och vilka verktyg du kan använda dig av när du möter analfabeter, både för dig som arbetar med analfabeter och dig som bara är intresserad.
(Ovanstående är förlagets beskrivning av boken.)
Vi talar om kriminaliteten, utanförskapet och människor som inte kommer in i vårt samhälle. Vi talar om angiveri, integration, språkets betydelse och familjerna. Vi talar om kulturen, som i hur vi lever i Sverige. Vi talar om barn och vuxna. Det finns många delar i berättelserna. Jag hör människor som tänker att det är något gott, att barnen hjälper den vuxne, att man väljer att romantisera händelserna och inte se hur det slår på helheten, vad det gör med barnet och familjen.
Jag tänker att varje gång någon säger att det finns något gott i att barn tvingas vara förälder åt en förälder eller att det är barnen som ska tolka åt en förälder - så hindras samtalet om vad vi kan göra åt ett samhällsproblem. Det är som att det är svårt (för mig) att säga att nej, det är inte gott att barnet vårdar och tar hand om den vuxne. Det är inte gott, det är en del i ett allvarligt samhällsproblem, som inte är något gott. Det tar kraften ur mig, att människor säger att det ligger något gott i att barnen hjälper. Jag vill ju inte hindra något som är gott, men frågan är hur barnen hjälper, från vilken ålder och varför. Svaret att det är gott hindrar det fortsatta samtalet om det som är en del i hur vårt samhälle fungerar, eller snarare inte fungerar. Jag behöver därmed lära mig att inte se svaret som ett hinder för samtalet, jag behöver istället lära mig att berätta för personen - få hen att se och förstå - att det inte är något gott, att det skadar.
Människor som inte talar vårt språk kan inte komma in i vårt samhälle, kan inte ta del av vare sig rättigheter eller skyldigheter och kan inte ta ansvar för sitt liv och sin familjs liv - här. Det kommer ofelbart att skada både hen själv, men också många personer omkring hen. Vi behöver se till, hjälpa, personerna som lever och bor i Sverige att de får tillgång till språket, till läsning och till att kunna skriva.
Analfabetism omöjliggör föräldrarollen i ett samhälle som kräver kunskap, ny kunskap varje dag.
Analfabetismen gör att barnen måste tolka åt sina föräldrar redan från låg ålder. Det är aldrig ett barns roll att ta hand om sina föräldrar eller sina syskon. Det leder ofta till att felaktig information når föräldern och till att barnen får kännedom om saker som de inte ska/bör veta.
Det finns många som ger uttryck för att de tagit skada av familjens analfabetism och att människor runt omkring dem inte uppfattat hur eller att det skadat. För att de inte ser, för att de inte har frågat och för att de inte har tänkt tanken hela vägen ut vilka konsekvenser det medför när en människa inte kan ta hand om sig själv och sin familj.
Varje människa drabbas på olika sätt av det som händer omkring oss. De som flyr är olika individer, reagerar olika och hamnar i olika situationer för att de är som de är. Var och en, du och jag, behöver hjälp utifrån de vi är. Det är både en omöjlighet och en möjlighet, vi kan bara hjälpa den vi förstår - och vi kan hjälpa den vi ser. Problemet är (till del) att vi inte ser var och en, vad händer i och hos just hen. Det gäller mina barn och dina barn. Det gäller den som är född här och den som kommer från främmande land. Det gäller den utan och med bokstavskombinationer och diagnoser. Det gäller den som bär sorg och glädje i sig. Olika för alla. Det är därmed inte sagt att de är omöjligt, svårt, ja, men inte omöjligt. Det gäller att se människan, för annars är det inte möjligt.
När vi vet att det finns analfabetism i en familj, så kan vi (nästan) med säkerhet veta att här finns en familj som behöver stöd. I den här boken sägs det finnas 780 000 personer i Sverige (i åldern 16-65 år) som saknar tillräckliga läsfärdigheter. Det skadar dessa personer - och det skadar också de som finns runt omkring dem. Det skadar också hela vårt samhälle.
Att kunna läsa, skriva och ta till sig information är en grundläggande - otroligt viktig - fråga för vårt samhälles väl. Det är skola, vuxenutbildning, integrationsmöjligheter och skyldigheter, med syfte att göra liv bättre. För att kunskap bildar, gör liv bättre.
- Kan man tvinga människor att lära sig vårt språk, att läsa och skriva, för att hen ska kunna ta till sig kunskap om sina rättigheter och skyldigheter?
- Ska man tvinga människor?
- Är de nöjda att leva sina liv som de själva valt?
- Har de själva valt?
- Vet de konsekvenserna av sina val?
- Vad gör den vuxnes analfabetism med barnen i familjen - med resten av familjen?
- Är analfabetism en del av det som skapar utanförskap och kriminalitet i vårt samhälle?
- När uppkommer problemet med en företeelse - och för vem och hur?
- Skapar en analfabet ett problem i ett samhälle eller händer det när de är 100? Vad händer om det är 780 000 personer (med tillhörande familjer) med otillräckliga läsfärdigheter? Vad gör det med oss alla andra, oss tillsammans?
När jag tänker kring och läser om analfabetismen i Sverige blir jag ytterst beklämd. Varför klarar vi inte att bilda oss, bilda var och en, ja, göra så att var och en får tillgång till det bästa i livet?
Kan man se det viktigaste lärandet som en enskild persons personliga val - eller är frågan större än så?
Jag rekommenderar Analfabetism, det osynliga funktionshindret, Gulistan Kavak. Hon vet vad hon talar om.
Anette Grinde
tfn 0708 905 731
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar