Jag läser En trasig historia som är en serieroman om att växa upp med en gränslös förälder. När den sjunkit ner i mitt medvetande, skrapat och vänt några varv tänker jag på våra samtal - projektet demokratiska samtal - som vi har i bokhandeln. Är psykisk ohälsa ett ämne för samtalsgruppen?
Vad tänker jag då att vi ska samtala om? Det här barnet, i En trasig historia, har en mamma som lider av psykisk ohälsa. Det leder till att barnet också gör det, för att barnet är oroligt och försöker ta ansvar för mamman. Ibland är det bra och ibland är det pest. Hon oroar sig. Hon lämnar sina kompisar för att springa hem och se att mamman är ok och det blir orealistiska reaktioner lite nu och då. Hon vet inte hur mamman kommer att reagera, om saker är kloka och vettiga eller urspåriga och gränslösa.
Det är som med beroenden, självmordsrisk och psykisk ohälsa - vi ser inte på den enskilda människan vad som är fel. Det slirar ibland, vi skakar på huvudet och går vidare, vi tar inte ansvaret och vi ser inte hela bilden. Hur har barnen det och hur har den vuxne det? Hur kan vi, du och jag, göra skillnad för den som har det riktigt tufft?
Hur ser vi den som behöver ses?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar