In i smärtan - Kristofer Flensmarck

Jag går från Jag lever och du hör mig inte, till In i smärtan. Jag är kvar i språket hos Daniel Arsand och möter här ett helt nytt språk i Kristofer Flensmarcks skrivsätt. Min kropp drar ihop sig, jag måste vänja mig vid något nytt. Igen. Det är nyttigt, jobbigt och roligt. En ny plåga - att njuta av - väntar mig. Det är en ny berättelse, ny kunskap att bearbeta och fundera kring.

Boken handlar om en jul. En familj och en jul i Skåne. Vi alla har en relation till julen, till familjens - var och ens - glädje och brister - och till den nya personen som kommer på besök i vår jultradition. Hur är julen hos dig? Hur hanterar vi det som uppkommer i familjen när vi ses? 

Jag undrar direkt, under de första sidorna här; hur kan man doppa hela huvudet i vattnet när man har hörselkåpor - hörlurar - på sig? Är det rimligt att tvätta sig med hörlurarna på sig? Ja, säkert. Andra gör saker som du inte kan föreställa dig, så varför inte detta?

Och hur kan en vuxen man känna ett sådant obehag över en liten spindel? Ja, men varför inte, tänker jag sen. Vilka fler förutfattade meningar och fördomar döljer sig inom mig?

Berättelsen för mig till Skåne där familjen ska fira jul. Flickvän, son, mamma och pappa. Jag möter människors rädsla, var och en olika, där vi aldrig till fullo kan se och förstå varandra. Varför, kan man återigen undra. De möter varandra, fnyser åt situationer, kastar blickar, gör saker bakom ryggen och behåller sina tysta allianser - som de kanske alltid har haft. De väntar på dottern och systern, förstår kanske inte att hon inte tänker komma. Hur tänker vi kring det, hennes ställningstagande för eller emot familjen? Varför har det blivit så? 

In i smärtan är en lågmäld och långsam berättelse som sakta väver fram en bottenlös sorg, sprungen ur rädsla. Tillhörighet till familjen bygger ohyggligt hårda band i livet. De präglar oss, binder oss i hårda bojor. Hur förhåller vi oss till det, till vår familj och de relationer som finns där?

En familj är en grupp människor. Varje grupp blir vad de enskilda deltagarna förmår göra den till. Varje beståndsdel - varje medlem - är unik och viktig, men kräver också engagemang - tillsammans - om det ska bli bra. En bra familj utan gnissel torde vara ett unikt lagspel, där alla bidrar. Kanske ska man tänka; tillsammans för laget. Men, tillsammans för laget innebär förstås att man förstår varandra, tycker om varandra och allt det var och en är. Och att delarna i laget inte är rädda, ja, att alla är trygga i relationen.

Han säger att Ann är dagen, Tom är blodet och Henrik är natten. Var eller vad är Anna? Och vad betyder rollerna? Hur förhåller sig flickvännen, Julia, till den nya familjen? När börjar livet?

Ja, berättelsen handlar om en familj. Hur blev det som det blev och varför. Vad är det som gör att/om en vuxen person förmår hantera livet på ett vettigt sätt? Vilka prioriteringar gör föräldrarna, tillsammans och var för sig? Vad beror det på att/när vi misslyckas? Hur kan barnet bli en hel vuxen om/när barndomen är traumatisk? Kan vi skylla på omständigheter i vår barndom eller finns det någon punkt när ansvaret övergår till oss själva?

Låt oss tala om föräldraskap, misslyckanden, drömmar, överlevnad, kärlek, beroenden, medberoenden, psykisk ohälsa orsakad av familjerelationen och att aldrig upphöra att försöka tillhöra sina föräldrar. Familjelojalitet, alltså. Låt oss också tala om hoppet om framtiden.

Låt oss också tala om igenkänningen och om känslan av rummet och platsen. Är det detaljerna i berättelse som gör vår känsla för platsen, att - eller om - vi ser den, känner lukterna och stämningen? Ser du rummet? Ser du människorna? Ser du stämningen och känslorna?

Därutöver undrar jag bara hur hans kön och sexualitet är viktig för berättelsen, för mig tillför den inget positivt. Om jag inte missat något viktigt. Har jag det?

Familjeskap är svårt, helt uppenbart väldigt svårt. Hur många har det så här? Mitt i förödelsen blir upplösningen på historien ändå en smula lycklig, eller hur? 

Låt oss fundera kring känslan, människorna och hur vi förstår berättelsen. Låt oss ställa det i relation till oss själva.

Anette Grinde