Jag lever och du hör mig inte - Daniel Arsand

Jag lever och du hör mig inte.
Daniel Arsand.

Jag läste Nina Burtons Livets tunna väggar. Jag gick vidare till Kajsa Ingemarssons Att landa som en trana. Det är ljuva berättelser som skapar kunskap. Den ena om den fantastiska naturen. Där fanns njutning och kunskap om djur och natur. I den andra fanns njutning och hjärnskrap, sådant som får mig att tänka efter och får mig att vrida mig i obekvämlighet. Jag uppskattade båda dessa böcker mycket stort. Båda böckerna kunde läsas ett kapitel i taget, liksom avslutas för sig. Essäer, avslutade frågor, gjorde att jag kunde sätta punkt allteftersom. Det är behagligt, på något vis. Lite som noveller, men ändå inte.

Nu går jag vidare till Daniels Arsands - Jag lever och du hör mig inte. Den är annorlunda. Det är en roman, en berättelse om ett liv. Ett liv, hans liv. Den för mig till trakter, upplevelser och situationer som jag inte har besökt, den pekar mig i en tuff och stark riktning.

Berättelsen börjar med att Klaus Hirschkuh stiger av tåget på stationen i Leipzig. Det är november 1945 och han möter en stad i spillror. Den 23-årige tysken är själv en spillra efter fyra år i koncentrationslägret Buchenwald, dit han deporterats för att han är homosexuell. Han söker upp sina föräldrar, för vilka skammen över sonens homosexualitet är djupare än tacksamheten över att återse honom levande. Klaus flyr till slut hemmet och tar sig till Frankrike, där han lever i exil. Ett nytt liv med arbete, vänskap och kärlek. Hans minnen av de bestialiska övergrepp han själv och medfångarna i lägret utsattes upphör aldrig upphör att hemsöka honom. Boken handlar sålunda om hans liv, hans minnen och hans liv. Om hur han tar sig vidare efter de makabra upplevelser han mött i lägret.

Han skriver på ett annorlunda sätt - märkligt, vackert och med många dimensioner. All tanke om att hasta kastar jag omedelbart överbord. Den här boken behöver tid. Varje sida behöver tid. Varje upplevelse och känsla behöver tid.

Låt oss ta del av berättelsen, begrunda hans livsöde och tillfälligheterna som gör livet. Låt oss höja blicken och se om och hur livet hade varit om detta vore vi, du eller jag, och hur vi klarat oss eller agerat då.

Varje mening, varje stycke och varje sida rymmer så mycket sorg, så mycket känsla. Jag hör honom, hans ord om allt tillintetgörande av honom själv. Hur liten han blivit, hur förnedrad han har blivit. Det värker i kroppen på mig när jag läser, tänker på honom och hur han (och många med honom) haft det. Ja, det minsta jag kan göra för att lära mig, för att förstå hur andra har det eller har haft det - är att lyssna, läsa och se bortom ytan där intet syns.

Texten är som en dans mellan nivåerna, de ofullständiga tankarna som vi ju ägnar oss åt. De går från minus, till plus, från sorg till glädje, från insikt till känsla helt sömlöst. Vi stannar inte till, tänker klart, innan nästa tanke slår oss. Här finns frågorna med, de som snurrar snabbt förbi utan att prägla oss så länge. Förutom att de strax återkommer igen. Och igen.

Sättet att skriva är synnerligen annorlunda. Det kräver min närvaro. Fångar mig. Jag kan inte värja mig för tankarna, de placeras där, framför mig.

Han kommer från lägret till sin hemstad Leipzig. Han känner inte igen sig och han är inte igenkänd. Han tvekar, är beredd på att slagen fortsätter. De har etsat sig fast i honom. Orden, slagen, missbruket av honom som människa. Varje människa längtar efter kärlek, så också han. När lämnar hoppet om kärleken och tillhörigheten oss? När lämnar livet oss? Jag tänker kring hur lågt människor kan sjunka. Hur mycket några kan plåga andra, hur våldet ser ut. Jag tänker också kring hur mycket pina någon kan utsättas för, och ändå överleva. Vad är att leva? Vad är livet? vad är att överleva? Hur ser lyckan ut? Vem har rätt till den?

Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa dessa berättelser, de som visar mig andra liv, svåra liv, riktiga liv. De som visar mig hur andra liv är, kan vara. Bättre, lika eller sämre. För att människorna och deras berättelser gör skillnad. För att de visar oss hur vi är, vi som människor, fast vi alla är olika. Jag önskar också att jag kunde skriva en bok. Ja, det kan jag, förstås, men inte än. För att jag inte är där, riktigt än. Det är en evinnerlig tur att det är andra som är där. Kan. Och gör. Jag är väldigt tacksam för det.

Daniel Arsand beskriver kontrasterna. Hur man både kan älska, vara avundsjuk på, hata och vilja (medvetet eller omedvetet) utmana samma människa. Hur relationerna i livet - fadern, modern och brodern - är omåttligt svåra, för att vi inte klarar att kommunicera med varandra, eller respektera varandras olikheter. Människor är lika, men ändå helt olika och det gemensamma är att vi inte förstår varandra. Ja, hur kan vi det när vi läser människor, situationer och ord så olika?

Han kan aldrig läka om han inte blir förstådd eller accepterad som den han är, eller hur? Eller läker tiden såren?

Arsand beskriver kärleken, plågan i att ha upplevt den och förlorat den. Klaus älskade Heinz såsom bara älskande kan, så som ingen annan i hans omvärld förstår. Ja, vare sig hans egen familj eller Heinz familj. Är det tiden (1945), kontexten eller bara människorna? Vore det annorlunda nu?

I varje liv, varje människa finns olika egenskaper, olika förmågor. Visst kan man undra över föräldrars oförmåga att förstå sina barn, barnens avundsjuka mot varandra (även i vuxenlivet), men vad krävs egentligen för hela relationer? Hur kan de åstadkommas? Vem är du hundraprocentigt trygg med? Vem ser och förstår dig utan och innan? Knappt du själv, eller hur? Hur ska då någon annan kunna. För någon är det viktigt, för någon annan kanske inte alls.

I del två av boken flyttar han till Frankrike. Han flyttar med sin vän till ett nytt land, en ny stad. Vännen hittar tillbaka till sin hustru, vars närvaro påverkar Klaus. Klaus liv påverkas i evighet av hans upplevelser i lägret, hans identitet som homosexuell och hans längtan efter sin älskade. Han minns, han lider och han lever livet sakta, som i en nödvändighet. Hur är det att hantera sina trauman när man inte kan tala om vem man är? Hur är det att hantera sina trauman när omgivningen är negativt inställd till ens jag, eller en del av ens jag? Jag tänker att det är svårt att föreställa sig hur jag skulle förhålla mig till en ständig avsky från omgivningen eller från föräldrar eller ett liv där något viktigt i mig måste döljas. 

Vi läste Den som lever stilla häromåret. Det var en självbiografisk roman om en dansk kvinna och hennes föräldrar, där föräldrarna inte accepterade henne som hon var. Hon hade inte koncentrationslägerstrauman i bagaget, men hennes jag, hennes homosexualitet och hennes längtan efter föräldrarnas förståelse och kärlek är densamma - eller liknande. Samma kan ju inget vara, eftersom vi alltid är olika.

I Jag lever och du hör mig inte berättas historien nära, det är både små och stora händelser. Hud, känslor, älskog, minnen och skeenden varvar varandra. Nr 5395 är en skräck, det förföljer honom både dagtid och nattetid, likaså rädslan för våldet och utsattheten. Kärleken och mannen han älskade förföljer honom också, men mer i längtan än i oro. Vi följer honom från hans 25-årsålder till han är över 60. Han går framåt i livet, men traumat finns alltid kvar. Han stannar i mig väldigt länge efter avslutad läsning. 

Klaus Hirschkuh var fånge nr 5395 i koncentrationslägret Buchenwald, han satt där för att han omfattades av paragraf 175. Ja, att vara en människa som han är - var - alltså olagligt, förtjänar - enligt samhället - våld, förtvivlan, död och utanförskap. Människan är ett rovdjur som bara sliter sönder, eller vad säger vi om dess förödande behandling av människorna?

Det här är nyttig läsning, givande läsning. Det är också plågsam läsning. Det är viktig läsning, för mig som inte vet hur det är. Det minsta jag kan göra är att läsa om det. Försöka förstå hur det var att vara människa där, förstå människan förmåga att skada andra, liksom människans förmåga att överleva - i det här lägret under andra världskriget. Det här är bara ett exempel på övergrepp värre än riktig fasa, det finns så många fler. Inget av dem ska glömmas.

Låt oss minnas det hemska, låt oss berätta om det som har hänt. Låt oss aldrig glömma de som dödades och förkastades. Låt oss minnas dem, varenda en. Låt det aldrig hända igen. 

Flera kunder kommer in i butiken och ger uttryck för sin känsla om boken;

- något av det allra bästa jag läst

- fantastiskt bra, tuff, men fantastiskt bra

- verkligen läsvärd

- måsteläsning  

Jag säger; Läs, bara läs.

Anette Grinde

Miljömagasinet 8/1 2021

Klicka på bilden för att komma till tidningstexten i denna blogg.