Vandrande själar. Cecile Pin.
Cecile Pin berättar omväxlande poetiskt och sakligt, dokumentärt och meditativt om en familj som krossas av krig och förlust men där hoppet om ett värdigt liv lever kvar i spillrorna.
Cecile Pin växte upp i Paris och New York. Som artonåring flyttade hon till London för att studera filosofi och senare arbeta på bokförlag. Vandrande själar, hennes första roman, utkommer i ett flertal länder.
Det gör ont. Känslorna värker i mig. Hon känner, luktar, sörjer och inser att det nu är hon som är familjens överhuvud. Hon har sina bröder att ta hand om. Hon stänger sig. Hur lång tid ligger på hennes lott att ta hand om sina bröder eller andra? Hon är bara ett barn när resan börjar, men hur förändras hennes livslott p g a krig, flykt och de omständigheter som råder för just den här familjen?
De talar inte om sorgen. Det för olycka med sig. Hon tänker, säkert gör hennes bröder det också. De lider var för sig. Jag funderar kring hur man bearbetar sorg, hur ilska och våld tar plats i människor när sorgen inte kan talas om. Det verkar som att många tror att den kan tigas ihjäl, att den läker i tystnaden. Många vet att så inte är fallet. Hur sörjer och talar olika kulturer? Vad kan man tala om?
Sorg läker inte i tystnaden, tänker jag, men andra tänker annorlunda.
Jag tänker kring ord och konsekvenser, vad som påverkar ens framtida liv. Något så litet som nej, vi är ensamma istället för: vår farbror bor i USA förde dem till England istället för till USA. Det kunde hon inte veta, inte förutse. Och vi vet inte om livet hade blivit bättre eller sämre om de hade hamnat på en annan plats. Påverkade hennes val, hennes ord, också livet för andra människor, som t ex farbrodern eller bröderna? Hur hade det blivit för dessa människor om de hamnat i USA istället för England?
Allt vi gör påverkar både oss själva och andra. Det skapar ringar på vattnet, små och stora som vi inte riktigt kan se. Varje riktningsförändring ger nya förutsättningar. Det ger andra möten, andra frågor och svar, och kanske t o m helt andra liv.
Vietnamkriget förde med sig fasor som ingen kan föreställa sig. Soldater och befäl spårar ur, driver med varandra och dödar de andra, med lust. Befälet skrattar åt rädslan. Vad gör krig med människor? När måste man lyda order? Vad händer om man inte?
Barnen lär sig nya saker i det nya landet. Det är annan mat att förhålla sig till. Hur lagar man detta, hur smakar det och hur ställer man det i förhållande till det man alltid har haft? Vilken tid tar det att tycka om eller acceptera det nya?
Klimatet är annorlunda. Den som levt i tropiska landskap som kommer till det regniga kalla, eller t o m vit snö, har att förhålla sig. Är det en fröjd eller är det en plågsamhet? Ja, hur tänker vi om väder, klimat och zoner med andra temperaturer? Hur påverkar väder och klimat oss där och här?
Konflikter inom familjen tär på livet, skapar sår som inte läker. De är tysta om det svåra. Jag tänker kring svårigheter att tala med varandra och de trauman som byggs inombords. Var och en uppfattar och tänker olika, krockarna tär på relationer och liv.
Vandrande själar är människor som inte fått begravas, människor som dödats eller mördats för att världen är i krig eller människor är på flykt. De dör och får inte sin rättmätiga plats. Deras själar kommer inte till ro, de betraktar, vandrar även världen, följer det de saknar eller behöver veta mer om. Att komma till ro, vad är att komma till ro?
Människoliv. Smuggling. Så mycket död som finns, så många förspillda liv. Så mycket livshopp som grusas för att någon gör business av andras kroppar, människors hopp och önskan om ett bättre liv. Pengar går före liv. Det skär i min kropp, jag fasar för den dag när kriget och livsfaran står vid vår dörr. Förlåt om jag svär, men satans jävla flyktingsmugglare. Jag gråter, känner fasan i människors kroppar, men kan inte föreställa mig skräcken.
Vi ärver trauman, även om ingen pratar om det. Att stoppa saker under mattan är förödande, vare sig det är sitt eget eller tidigare generationers upplevelse. Vi tar det med oss. Flyktingar, krig, personliga sår, eller vad det än må vara, går vidare till nästa, att hantera som den förmår. Eller inte. Ibland går det 50 år innan det kommer upp till ytan, innan man orkar. Då kan det vara för sent. Eller inte.
Att begravas, att begrava och att skapa avslut. Det är viktigt i alla traditioner, i alla religioner. Den som hindrar skapar skada, inte bara nu. Det är inte försumbart. Krig hindrar, flykt hindrar och nya länder hindrar. Hur visar vi respekt när vi hindrar människor från att vara tillsammans och ta farväl.
Jag funderar kring skuld och hemma, att överge eller att tvingas bort. Var är vi hemma? Varför är hemma viktigt? Och, hur kommer det sig att vi reagerar så olika på sorg, liv och hur vi uttrycker oss? Det är både fantastiskt och svårt, liksom frustrerande och märkligt. Varje känsla hos mig, blir något annat hos dig. Det är som om allt betyder annat för dig än för mig, som om ord, färger, känslor, reaktioner, med mera, har en helt egen uppsättning nyanser hos dig. Just det gör det förstås svårare för oss alla att se och förstå varandra, det kräver särskilda ansträngningar för att uppfatta vad den andre har inom sig.
Jag gråter. Jag sörjer alla flyktingars vånda. Jag fasar för när det är vår tid att fly eller hamna i en kris och att ingen då tar emot oss för att gränser är stängda. Jag lider med alla som tvingas gå från hem, familj och plats, de som tvingas lämna sina rötter och ge sig ut i en svårmanövrerad gungflyvärld.
Vandrande själar är en fantastisk bok. Det är läsning att förundras över, befolkad av människor, tankar och liv. Det är en bok att gråta över, lära av. Den är full av liv, mänskligt, strävsamt liv.
Tack, Cecile Pin, för att du har skrivit den här berättelsen.
Tack, Nirstedt/litteratur som givit ut boken i Sverige.
Tack, bokcirkelfolket, för fantastiska samtal.
A..
#vandrandesjälar
#magiskläsning
#cecilepin
#nirstedtlitteratur
#roslagensbokhandel
#kulturtorget
#platsendärsamtalförs
#visitnorrtälje
#smultronstället
#skattkammare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar