Jag tackar för årets semesterdag.
Idag vill jag tacka Vasaloppsorganisationen för ett gott springarrangemang. Jag tackar mig själv och min kropp för hantering av 92 km med egna fötter. Jag tackar Sofie och Leif för deras pepp och medverkan i spektaklet.
Det var en kylslagen morgon, med start kl 0500 i Sälen. Temperaturen var låg, dimman låg nära marken, älvorna dansade över nejden. Vi trängdes vänligt i startfållan, vi höll värmen där.
När starten gått tassade vi i blötan. Vi höll oss inte torrskodda så många minuter. Sen kom backen som gick rakt upp mot himlen och skogsspåret med rötter och stenar. Ja, ja. Har man gett sig in i leken får man den tåla. Detta är självpåtaget, en sorts allvarlig lek och målet ska nås. Målet nåddes, ja. Jag är glad och stolt för det.
Ett steg framåt, sen ett till. 119 000 steg summerade denna dag. 92 km sprungna (ja, några gick jag nog, förstås).
Morgontimmarna, ja, säkert framåt lunch, gick på tekniska stigar, där rötter, smal stig och stenar krävde djup koncentration. Man vill ju inte krascha in i en sten. Jag missade mycket av de fantastiska vyerna eftersom jag istället stirrar på stigen strax framför. Jag hade max en meters sikt till framförvarandes fötter. När jag vågade titta upp blev andhämtningen svår, det var magiskt vackert med soluppgång, dimma, gles skog, myrar och ett fantastiskt ljus. Jag borde ha satt mig på en stubbe, tittat ut över myrarna och reflekterat över livet. Jag hade dock inte tid, jag hade en uppgift för dagen.
Till en annan gång, kanske en annan semesterdag: här borde man vandra, se vyerna och njuta stillhet. Så fint, så magiskt fint. Sträckan mellan Sälen och Mora är verkligen en plats att besöka. Det är fantastiska vidder, vackra skogar och myrar, en vandringsled som heter duga med skogar och hus som man (jag!) skulle vilja njuta mer av. Vasaloppsarenan, hela naturreservatet, hela Vasaloppsleden, är verkligen vacker. Det är en plats att vårda, besöka och njuta.
Hela lördagen gick i rörelsens och samtalets tecken där jag själv var samtalspart i alla led. Framåt var riktningen, framåt tog jag mig. Jag fick ibland gräva djupt, ibland gick det lättare. Det går upp och ner, ur många perspektiv, en dag som denna. Resonemang om kraft, genomförbart, att orka, att vilja, om insikt om sig själv och sin förmåga, att lyfta eller inte lyfta på fötterna, att äta och dricka, att möjligen le men inte vinka till publiken (för att man då riskerar att ramla för att man tappar koncentrationen) och att 119000 steg och 92 km är en möjlig väg att springa. På en dag. Det är inte lätt, men det är möjligt. Det finns andra (elitfolket) som ser ut att göra det plättlätt, men där är inte jag. Jag kan dock, och det är gott nog. Jag är glad för det.
Natten efter loppet somnade jag ovaggad. Det var skönt och befriande.
Dagen efter är mina ben stela, lite omedgörliga, men om en dag eller två är det säkert vanligt funktionsdugliga igen. Vi får väl se hur jag klarar springet upp och ner för trappan i bokhandeln de kommande dagarna. Det går säkert fint, jag får väl bara förklara att det går lite långsammare än vanligt. Kanske att, inte varför - då tror de väl bara att man är galen.
Tack, livet, kroppen och knoppen för 2023 års Ultravasaupplevelse. 92 km gjorda. Tack, Leif och Sofie, för pepp och glädje. Tack.
Åter i tjänst på måndag morgon, 21/8-23!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar