Faiaz Dowlatzai. Gosale. Tre idioters äventyr är en bok fylld av glädje och sorg, hat och kärlek, förlust och vänskap, fattigdom och äventyr. Tawab, Mamad och Norak växer upp i samma område, i distriktet Balkh, i ett konservativt, afghanskt samhälle på 90-talet. Egentligen kommer de tre från olika klaner men de talar samma språk och lever enligt samma principer. Trots stora utmaningar och hinder håller de tre pojkarna alltid ihop och ger aldrig upp varandra och inte heller livet. Efter flera svåra och äventyrliga år på flykt hamnar de till slut i 2000-talets Sverige - ett helt annat land, en helt annan tid och kanske är de också nu helt andra människor.
Det gör ont i mig, igen. Barndomen ska fyllas av värme och kärlek, tänker jag, men vad händer med oss när den kanske inte gör det. Eller, är det en felaktig tolkning av mig? Kanske är det språket och kulturen som gör att det låter hemskt. Det låter ensamt och hårt att leva som barn här. Ensamt och utsatt.
Jag läser Tre idioters äventyr som en roman, fiktion, men med trovärdighet i handlingen. Jag läser den som en berättelse om hur det kan vara, inte som författarens livsberättelse. Det kan mycket väl tänkas att det tillhör författarens historia eller den by han tillhör, men jag ser berättelsen som fiktion, som en roman.
I samtalet om boken talar vi om fattigdom, andra kulturer och hur svårt det kan vara för någon som levt där att växla om till vårt samhälles språk, levnadsregler och kultur.
Vi talar om våldet i samhället, och fattigdomen. Hör våld och fattigdom ihop eller är det bara tillfälligheter som gör att det finns våldsamhet i en familj? Eller hör våldet ihop med landet och kulturen?
Varför är det ingen som gör något åt den våldsamme brodern i berättelsen? De är ju många som kan säga ifrån? Ja, hur är det med rädsla, våld och hot? Vem vågar när man lever nära varandra, när hot och våld är återkommande? Hur ser vi det i nära relationer här hos oss? Jag tänker att det alltid är lätt att säga vad vi eller andra ska/borde göra, men att det är svårt i praktiken, att vi inte ser hur slag, fattigdom och hot påverkar i stort.
Vi talar om flykt och integration, hur man anpassar sitt språk till en ny plats. Språkbruket i berättelsen är - till del - fasansfullt. Vi undrar hur det ser ut till vardags, i verkligheten, tänker att det är så, att det stämmer och ser då också svårigheterna i vårt samhälle. Hur svårt är det att lära sig nytt, lära om sin grund till något helt annat? Ja, vi försöker sätta oss in i all integrationsproblematik som finns, förstå hur människor haft det och se hur var och en kan göra för att underlätta för förståelsen för människor som kommer från andra länder. Vissa saker kräver mer än andra, både för oss och för de som kommer till oss.
Om det här vore våra barn. Om det här vore jag eller du. Om det här vore vår plats. Hur skulle vi tänka om barnen, livet och framtiden då? Hur såg våra utvecklingsmöjligheter ut då? Hur såg familjesituationen ut?
Vissa böcker är svåra att skilja från författaren, som att läsaren tänker att det är författarens egna berättelse. Här återkommer samtalet (i cirkeln) till författaren istället för till boken, som att de vore ett. I flera samtal med författare (generellt) ger de uttryck för att vi skriver inte om oss själva, vi plockar skärvor ur livet, vårt och andras. Vi forskar, frågar och betraktar. Vi skriver berättelser som kommer från människors liv, är tänkta att vara riktiga, men är fiktion. De kan inte knytas till en enskild person.
Så tänker jag att det är här, att författaren berättar något som kan vara sant, men inte är en människas verkliga berättelse. Jag förhåller mig till den som en roman som lär mig nytt om hur det är - kan vara - att leva i en fattig familj i ett främmande land, Afghanistan, där liv, klaner, religion, psykisk ohälsa, fattigdom, arbetsmiljö, patriarkat, våld och rädsla är något annat än här. Vi har det olika, beroende av var i världen vi är född, var vi lever och tillsammans med vilka vi tillbringar vår tid. Arv och miljö, gener och liv påverkar oss, varje dag. Olika för oss alla.
Hur hade vårt - mitt - liv sett ut om jag hade fötts och tilldelats min livsplats där istället för här?
A..
#treidiotersäventyr #FaiazDowlatzaiGosale #ordfront #afghanistan #flyktingar #sverige #bokvalsbordet #bokcirkeln #roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs
Ordfront förlag strävar efter en frihetlig, samhällskritisk och folkbildande tradition och samverkar nära med den oberoende kulturföreningen Ordfront som arbetar med yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar