Bristen på ljus. Nino Haratischwili.
Det handlar om människor och liv. De handlar om samhället, ungdomens dagar och livet. Den handlar om att anpassa sig, få barn och se förutsättningarna. Se livet an.
Det handlar om livets omständigheter, vad vi är födda till, och av, vilka vi har omkring oss och hur vi dansar längs livets väg. Eller hur vi påverkas av andra. Och hur det samhälle vi lever i, råkat bli födda i, tar sin riktning.
Den handlar om vänskap, om kvinnorna tillsammans och var för sig. Hur deras liv vävs tillsammans, hur de kan rå på det eller inte, hur kärleken fångar dem eller inte, och hur vi är fångna i det som finns omkring oss. Fångna eller fria. Kan vi vara fria fast vi är fångna?
Den handlar om kvinnor och män, kvinnlighet och manlighet, föräldraskap och barn, syskon och lojalitet. Lojalitet till oss själva, familjen, landet, klanen och gruppen. Den handlar om respekt och lojalitet.
Berättelsen går mellan nu och då, där vänskapen är den viktiga väven. Den plockar händelser i livet. Vad hände i Georgien, i Tbilisi, då, 1990-tal. Hur minns vännerna det nu? Om man utgår från en bild, eller flera, som dokumenterar tiden, platsen och händelsen, så finns mycket att fundera kring. Hur såg statsskicket, diktaturen och motståndet ut? Vad gör korruptionen med ett samhälle? Varför uppkommer korruption? Vad gör klanen, herraväldet och kärleken. Hur korsbefruktar vänskap och kärlek varandra?
Jag tänker på livets förgänglighet och vad man gör för den man älskar. Hon, han, går långt och längre för att rädda en bror, en man eller en närstående. Hur kommer det att påverka konflikten och var och ens liv? Han och hon, eller en han och en hon är starkt sammansvetsade, älskar varandra, med nöden, där och då har ändå ingen lag. Man måste göra det man tycker sig måsta. För att liv är värdefulla. För att tillhörigheten är viktig. Hur ska man annars stå ut.
Men, hur står man ut när alla gränser passerats, när den andre inte vet och där man ändå måste göra något för att överleva. Något. Hur kan man? Ja, man gör det man måste, och försöker leva med det.
Georgien 1990-tal. Här finns människor och liv, kriminalitet och ond bråd död. Det går inte att föreställa sig hur liv ser ut, missbrukas och levs. Mitt i allt pågår kärleken, barn och unga lever och de vuxna härdar ut. Blommorna växer där som här. Alla gör det de måste, eller tror sig ha förmåga till. Det leder ibland till att vi misslyckas, för att vi inte tror mer om oss själva. Vi tror att vi är i händerna på tiden och omständigheterna, vilket vi förstås också är.
Vilka är det som skapar konflikterna och vilka drabbas, är en återkommande fråga. Vännerna kommer från familjer, som var för sig har koppling till kriminalitet eller makt. Hämnd, kärlek och vänskap påverkar varje steg vi tar genom livet. När det kommer närmre blir det svårare. Vem ska stanna och vem ska lämna landet? Vilken sida kan man välja, eller har man bara tilldelats en sida, dit man ska lägga sin lojalitet? Livet och vänskap är en väv, kanske kan den bara hålla ihop om båda/alla anstränger sig för att förstå den andre. Det är inte att kräva lite, att man ska förstå någon annan, men det är ett måste om en vänskap ska bestå.
Korruption och hämnd, tjänster och gentjänster. Det går en röd tråd i alla berättelser som träffar länderna vi vet så lite om, som vi (många, inte alla) behöver lära mer om. Här möter vi människorna, vi möter kärleken hos de unga och de gamla, där man aldrig kan följa ditt hjärtas röst gör att någon högre i rang inom familjen styr och hotar. Liv levs olika på olika platser i världen, också hos oss. Ibland är det oerhört svårt att föreställa sig hur andra platsers eller andra människors liv ser ut. Våra skyddade liv är tydligt annorlunda än andras. Vi, var och en, lever som vi måste.
Jag tycker om sättet boken är skriven på. Den utgår från fotografierna (utställningen) och kopplar till de händelser som ligger i och omkring fotografiet. Det ger oss historia om tiden och platsen, om vännerna, människor omkring de fyra kvinnorna och om den problematik de lever i. Den går mellan tiden, platsen och människorna. Det är ett intressant sätt, kanske inte helt lätt, men det rymmer mycket. Ibland vet jag inte om vi är då eller nu, men det ger sig när jag ger mig tiden och lusten i läsningen. Nu och då är samtidigt. Jag tycker om sättet, uppskattar att vara länge i den här berättelsens värld.
Bristen på ljus behöver läsas med eftertanke och tålamod, med andakt, lugn. Den vill att jag avstår att hasta. Den innehåller liv, historia och kärlek. Nu och då. Den innehåller krig, terror, kriminalitet, droger och överlevnad. Vänskap. Ja, alla överlever inte, för kriget och kriminaliteten slår sönder många människors liv. Då och nu. Det är en berättelse full av liv.
Bristen på ljus behöver läsas. Nino Haratischwili behöver läsas. I lugn och ro, med lust och glädje stor. För mig var den här boken och den här författaren en mycket stor läsupplevelse.
Så vacker. Så fin. Så magisk. Så plågsam. Så viktig. Så hemsk. Så fasansfullt. Så fin.
Missa inte Nino Haratischwili.
Läs, bara läs.
A..
Förlag: it-lit
Originaltitel: Das Mangelnde Licht
Originalförlag: Frankfurter Verlagsanstalt
Originalspråk Tyska#itlit #ninoharatischwili #bristenpåljus #Roslagensbokhandel #Kulturtorget #platsendärsamtalförs #DasMangelndeLicht
#Tbilisi #Georgien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar