Nobelpriset i litteratur 2025: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter."
László Krasznahorkais debutroman från 1985 som kommit att bli en modern klassiker.
"Djävulen har alltid roligast." Satantango utspelas under några få dagar. Det regnar ständigt. Ett tiotal invånare i en liten by har lämnats till sitt öde och smider planer, sviker löften och begår onda handlingar. Och så dansar de - en onykter tango eller csardas på värdshuset när den tröstlösa dagen övergår till källarmörk natt. Eller som en av huvudpersonerna, fru Schmidt, fäster uppmärksamheten på: "Att dansa är min enda svaghet."
#Satantango #LászlóKrasznahorkai. #nobelpris #nobelprisilitteratur #kulturnavetnorrtälje #Norrtälje
.jpg)
Jag återkommer till Satantango, förundras över tvetydigheterna. Vad menar författaren egentligen? När jag kommer vidare i berättelsen lättar den, beskrivningarna blir annorlunda och fördjupade.
Jag läser om doktorn. Han lever ett granskande liv, kanske i ensamhet och i psykoser. Hur ser han själv på sitt liv? Det går åt mycket alkohol och kalla konserver för honom. Han granskar allt han kan genom sitt fönster, spionerar och antecknar. Var och en har en egen bok, ja, med tankar och analyser.
Vad är det som gör att den är svår? Långa meningar med många syftningar? Att vi läser för fort? Att vi kräver förenklingar i form av stycken? Att den inte är tydlig, mer bildlig och inte talar i klartext - för vår förståelse av sammanhang, kontext? Att vi behöver anstränga oss avsevärt mer än vanligt? Vi är läsvana, ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar