lördag 21 november 2020

Jag ser en djurrumpa passera i mörkret.



Jag ser en djurrumpa passera i mörkret. Jag åker på den lilla smala, kurviga vägen strax innan hemma och plötsligt drar en ganska ljus rumpa med väldigt kort svans ner i diket. Det var något lågt djur. Vad var det, tänkte jag. Det var inte räv, hare, rådjur, hjort eller älg. Det var inte grävling. Var det ett vildsvin? Nej, de är ju inte så ljusa. Jag färdas vidare och glömmer vad jag sett och tänkt.

Någon dag senare frågar min köksbordskamrat om jag såg om vildsvinen var vid hembygdsgården, i sista kurvan strax innan hemma. Nej, inte vad jag såg. Det var mörkt, inga ögon glimrade och jag hade fokus på att inte slingra av vägen. Han säger att grisarna varit där igen, bökat ner elstängslet och härjat på parkeringsgräset. De utvidgar sin grävning bortom fruktträden. Vi är många som surnar till av deras beteende. Dra till skogs, för bövelen. I våra trädgårdar behöver ni inte vara.

Jag påminns om häromdagens händelse och nämner det för skogsmannen vid köksbordet. Nja, kanske ett lo, säger han som är bekant med djuren i trakten. Han är ute och spårar, jagar spillning och hårstrån, och spanar var de är. Han vet och kan, han är duktig, han.

Vi talar vidare om lo, varg, rådjur, älgar och vildsvin. Ja, vargen verkar finnas i trakten. Var det i somras som det rapporterades om varg i Söderbykarl? Ja, och i älgjaktsstarten i oktober var det något jaktlag i närområdet som avbröt jakten med hänsyn till den förhöjda risken för jakthundarna. Varg hade synts till och oro skapats. Var det i Råda, tro?

Han, som njuter många av sina dagar i skogen, berättar om rådjuret som slagits. Det kan bara ha legat någon enstaka dag. Det ligger i en kant på ängen, nära skogsvägen, men ett stort stycke fattas. Det är bortbitet och bortforslat. Det är inte släpat, snarare buret. Det finns inga släpspår. Han hittar bitar längre bort, ja, ganska långt bort. Av det som är kvar är stora delar renätna, bendelar har tuggats eller slagits med stor kraft. Det behöver alltså vara ett starkt och skarpt djur som dödat och ätit av rådjuret, ja, förutom fåglarna då. Starkast av de tillgängliga förslagen är, av samtalet att döma, vargen. Jaha, ja, här, i våra trakter? Hemma, nära. Jaha, hur ska jag förhålla mig där, tro? Ska jag vara rädd? Nej, det finns inget skäl till det. Sjung en sång, så håller djuren sig på håll. Eller sitt tyst på ett pass, så kanske du får se det smyga mellan träden.

Häromveckan jagade jaktlagen i faggorna efter vildsvin. De fick trevliga timmar i skogen. Det fikas, kokas kaffe och samlas för prat. Nu kanske det ska jagas älg igen. De har en bit av älgtilldelningen kvar. De gillar att sitta på pass, höra hundens skall, grilla korv i vänners lag och måna djurens tillväxt. I att måna ligger också att vårda stammen rätt. Den som har en jakthund har lagt mängder av timmar i dess fostran. Hundfostran är inte gjort på ett kick. Någon ska föredra gris, någon älg, någon hare och någon ska hålla sig stillsamt i sitt koppel. De får inte få tycke för något de inte ska. Det krävs disciplin och ordning, tålamod och många timmar i skog och mark. De vill inte att hunden ska få ett vargmöte. Det riskerar synnerligen dyrt, men framförallt hundens liv och hälsa. Vem vill ha en familjemedlem i trasor?

Jag jagar inte djur. Jag äter inte djur. Jag ser och förstår djurens plats (även om de inte alltid håller sig där) och jag ser skogs- och markägarnas vilja till vård av både djur och natur. Det är både vackert och hårt.

Jag tänker inte vara rädd, vare sig för grisar, lo eller varg. Jag springer på deras revir. Idag i gryningstid, strax innan jägarna är på fötter. Jag kanske ska väsnas, så att jag inte skrämmer vargen och grisen. Ja, eller förresten nej, jag vet att den inte är farlig. Jag ska inte vara rädd. När jag springer i skogen kan jag hasta hem innan jägarna vaknat. Nej, jag vet att de ser skillnad på mig och älgen, jag behöver inte vara rädd - men jag behöver inte vara i skogen när de ska använda den till sitt. Den är ju deras, inte min. Ja, jag njuter min allemansrätt, men försöker också göra det med hänsyn till markägaren och hens rätt att nyttja sin egen skog och mark.

Djur och natur är magisk, eller hur? Allemansrätten är fantastisk. Vad vore vi utan den?

A..




1 kommentar:

  1. I morse sprang något som jag först bestämde var en hund förbi huset här på Addarsnäs - djuret sprang otroligt fort, hundar brukar stanna härutanför eftersom det finns många hundar som stannar och sniffar - den såg faktiskt ut som en varg, men var inte så stor som jag föreställer mig en varg är. Har sett för flera år sedan, här - men på långt håll.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...