Plikt. Tyra von Zweigbergk

 

Plikt. Tyra von Zweigbergk.  (Utgivningsdag 20230405)

En kvinna föder ett barn, klär det i bävernylon och goretex. I skolan serveras ostpanerad kalkonschnitzel och alla glada familjer önskas trevlig helg. Men när barnet plötsligt inte förmår gå till skolan finns ingen hjälp att få. Bara plikten att infinna sig, i den stora byggnaden som tidigare var ett mentalsjukhus och kallades Dårarnas slott.

Samtidigt förstår kvinnan att det var just där hennes farfarsfar var inlagd långa perioder. Samma korridorer, samma trappor, hundra år tidigare.

Medan veckobreven fortsätter att obönhörligt trilla in och krisen växer vänder sig kvinnan till arkiven. Hennes farfar har gjort det till sin uppgift att dokumentera och förklara familjehistorien, som finns bevarad på Kungliga Biblioteket. Ur brev, artiklar och journaler reser sig en brokig skara människor som briljerat yrkesmässigt, men också fört en hård kamp mot mörker och svårmod.

I sin debutroman utforskar Tyra von Zweigbergk med stor känslighet hur arv och förväntningar ramar in våra liv, nu liksom förr. Plikt är en gripande berättelse om att vara förälder och att vara barn – om skörhet, styrka och kärlek.

Psykisk ohälsa. Den kommer flygande genom rummet, nästan från ingenstans. Den kan inte förklaras, hanteras eller förskjutas så att livet blir bättre. BUP har inte tid, resurser eller kompetens - rätt "vettig vuxen" för just det här barnet saknas. Gör så här, passar inte för att dra ångesten ur honom. Han behöver något annat, som ingen har. För att de inte kan, saknar resurser eller måste gå hem kl 5. Vem bryr sig om vad som behövs när regeln säger att så här gör vi, vare sig någon behöver det eller inte. 

Tyra von Zweigbergk skriver fantastiskt vackert. Jag njuter texten, varje mening, trots dess riktning: mentalsjukhus, hemmasittare, corona och psykisk ohälsa. Hur är livets bokstavskombinationer ärftliga, generation efter generation frågar jag mig? Ja, jag vet att de följer generna, men de är förstås också ett resultat av vår miljö, hur vi kan tillsammans i den miljö och tid vi befinner oss. Vi är inte enskilda öar, vi lever tillsammans i vår tid. Eller deras. 

Vilka drabbas och hur, och hur tar varje tids vård hand om människorna? Det som blev mentalsjukhus förr är en bokstavskombination med medicinering eller kbt idag. Eller bara acceptans från den det berör och dess omgivning. Vi alla är ju ändå unika individer, och ska få vara så. 

Hon släktforskar, drar sig sakta genom familjens och sjukhusets journaler. Funderar kring vilka de tidigare generationerna var, följer släktlinjer och begrundar hur de har haft det. 

Hur var det att bli inlåst på ett mentalsjukhus i den första halvan av 1900-talets Sverige? Var det bra eller dåligt för personen, fick den ett bättre eller sämre liv av vården, blev det hopplöst och bortslarvat eller blev det bättre än utanför? Vem avgör hur andras liv ska vara? Hur ser det ut idag? 

Jag tänker ofta kring släktforskning och ser det viktiga i att begrunda vår historia. Utan berättelserna om de tidigare generationernas liv är vi halva, ofullständiga. Den som inte berättar eller låter någon forska hindrar också förståelsen och kunskapen mellan generationer, om hur livet har sett ut och varför det ter sig som det gör. Det är att stjäla en del av deras historia. Den är också andras. Att hävda sig själv ointressant och vägra berätta om viktiga punkter i sitt liv kan vara förödande för andra, skapa svarta hål av sorg och ofullständighet. Tyra von Zweigbergk letar i arkiven, hittar släktingar, sjukvårdshistoria och information om hur man tänkte då. Det ger ringar på vattnet i livet, gör det obegripliga begripligare. 

Jag ler åt berättelsen om rektorn som sorterar skorna som slängts i oreda innanför dörren. Föräldrars och barns skor ställs i snygga led. Vad säger det om en person - en ledare - som sorterar skor i en skola? Vad säger det om hens personlighet, ledarskap och liv? Kan vi tolka människor så, utifrån en enskild företeelse (som för någon ter sig absurd)? Kanske säger det mer om den som tolkar? Barnet rycker på axlarna och föräldern undrar. Jag skulle kanske gjort båda, undrat varför men också accepterat. Vem är hon, hur är hon och varför är hon så? 

I samtalet undrar vi över helt olika saker. För att vi är olika som människor. Är det hon, är det sant, är det pandemi, är det digital undervisning, vad är viktigt, är det trovärdigt och vad får man lämna ut om andra människor? Det jag bara låter passera, är oerhört viktigt för någon annan. Kanske också tvärtom. Det i sig är magi - när vi lyssnar, accepterar varandras olikheter och funderar över varför. En fråga i samtalet är också; hur utvecklas vi som läsare och människor av att vi samtalar? Ställer vi samma frågor varje gång eller kan vi se bortom vårt vanliga tänk och lära oss nytt? Kan vi, som vuxna, ta omtag och välja nya spår? 

Vi talar om att avmamma sig: om det är möjligt, vem som har ansvar för föräldrarelationen, om den kan räddas och när hoppet är ute. I Plikt tar hon ansvar. Det är omöjligt, tufft, men också nödvändigt. Och vackert, både för språket och att hon stretar vidare. Hur omöjligt det än ter sig. I Hela mitt hjärta - Anne Liljeroth - talas det om mamma/barn-relationen, där relationen skadats rejält. Vi talar om det som vanligt förekommande, gruppen upprepar att det är den vuxne, föräldern, som inte kan se barnet (oavsett ålder). Allas olika varför kan aldrig ses av någon annan, det är något som gäller för var och en. Brist i förståelse, respekt för livets förutsättningar och svårigheten att lyssna är en gemensam nämnare, men ändå inte. 

Jag tänker att information om psykisk ohälsa, hemmasittare och sån´t är allmängiltigt. Att det är viktigt att läsa om för att försöka förstå. Hon skriver om sonen, det blir utlämnande men ändå inte. Man och son är avidentifierade, även om var och en kan forska kring vilka de är. Vi kan också respektera privatliv, betrakta dem som karaktärer i en roman. Plikt är viktig läsning, det är liv. 

Jag måste nästan skratta när jag läser texten om den nya psykologen på BUP, även om det egentligen inte är något att skratta år. För vem finns psykologen? Finns hon där för att skärra föräldrarna, för att hjälpa barnet eller bara för sin egen skull? De mänskliga absurditeterna haglar. Det som är självklart för någon är totalt absurt för någon annan. En BUP-psykolog som trycker in rädsla i en förälder sitter uppenbar på fel stol. Jag hoppas att det ändå är ovanligt att det händer, även om också BUP-personal är vanliga människor. 

Vad behöver en pojke egentligen? Det finns ingen som vet, hittar in i minsta vrå. Att hjälpa är svårt, när personen inte hittar mönstret eller saknar egen förmåga att förstå. Det gäller att hitta personen som matchar, tänker jag, för att det ska bli bra, för att man ska hitta rätt. Hur gör man det, hittar sin vettige vuxen som matchar i livet? Kanske är det en AI-teknikfråga? 

Berättelsen utforskar hela familjen. Hon upptäcker nya bilder som ingen förut sett eller förstått. Eller åtminstone inte hon själv. Hon ser kärlek när hon läser brev, fast andra sett en bister relation i livet. Varje människa är mångfacetterad, det jag ser är inte samma för dig. Din känsla eller personlighet dömer, upptäcker eller drunknar i livets fördomar på ett annat sätt än min. Någon är raskare eller ihärdigare och någon är beredd att omvärdera sin ståndpunkt. Hur är du? Hur är jag? Vet du/jag hur folk är, hur de har bestämt sig om andra, eller får personerna de möter en ny chans imorgon igen? 

Plikt av Tyra von Zweigbergk är fantastisk. Den prickar en stor mängd livsfrågor som behöver begrundas, den lär oss att vår släkthistoria smittar på oss genom föreställningar om hur livet ska vara och genom våra gener. Den berättar om unika individer som drabbas av hälsofrågor, depressioner, ångest och livslust som många andra gör också. Det är en mångfald i livet som är tufft, men mänskligt. Det är så vi är, bestående av många delar, olika mående i olika tid i livet och i situationer som livet serverar oss. 

Plikt rekommenderas. Både för språket och för berättelsen. Kanske rekommenderar jag den mest för dig som inte är förälder till en hemmasittare, men särskilt till dig som behöver och vill veta mer om släktskap, historia, mentalvård och psykisk ohälsa. Vad är plikt? Vad är ansvar? Vad är vi komna ur och hur går vi vidare?

Plikt ger mig tanke, sorg och glädje. Jag tackar för det. Låt oss prata om det som är, hur hon berättar sin historia, vad som är viktigt för henne och om jag (som läsare) kan se hennes berättelse och fundera över hur den kopplar till mig.

För mig är det här en oerhört intressant historia.

Anette Grinde

tfn 0708905731 

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 

#Plikt  #TyraVonZweigbergk #norstedts 

#psykiskohälsa #bup #kbt  #släktforskning

#roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs