Svalors flykt. Majgull Axelsson.

Psykologen Christel har fått en ny patient. Molly Andersson 16 år. Det är åtminstone vad som står i papperen. Men Molly hävdar att Molly är ett hundnamn och vill hellre bli kallad Zadie Moonbeam. Anledningen till att hon har hamnat hos Christel är att hennes föräldrar, vars våld och missbruk har tvingat henne ut och in i olika fosterhem under hela uppväxten, äntligen är ute ur bilden. Nu kan hon få en egen lägenhet, under förutsättning att hon bedöms vara mogen för det. Och den som ska bedöma det är Christel.

Christel känner ett slags släktskap med Zadie, men tampas samtidigt med egna problem. Hon har diagnosticerats med Parkinsons sjukdom, men vill inte gärna erkänna det ens för sig själv eller sin bästa vän, kusinen Lisbeth, som numera är pensionerad efter ett helt liv som förlossningsläkare. Ett av de barn Lisbeth hjälpt till världen är Zadie Moonbeam. Så en dag får Christel veta att Lisbeth har fått ett anonymt brev. Det är mycket skrämmande.

I sin nya roman Svalors flykt ställer Majgull Axelsson frågor om medmänsklighet, skuld och ansvar, om myndigheters inverkan på våra liv, men också om kroppens förhållande till medvetandet och om rätten att få leva sitt liv och att ta makten över sitt öde.

Svalors flykt. Majgull Axelsson. 

När vi väljer en bok i en bokcirkel har gruppen fem böcker att välja på. De ligger på bordet för läsning av baksidestexten, betraktande av tjocklek, typsnitt eller omslagsbedömning. Alla har olika utgångspunkter för sina val, men ofta vill en grupp inte välja en bok som fysiskt inte ligger på bordet. Nu senast hade jag inte en av böckerna på plats, så de fick bara läsa baksidestexten på ett vitt A4 om Majgull Axelssons nya bok. 

De valde Svalors flykt för att Majgull Axelsson är en kompetent författare och för att baksidestexten lockade. Det räckte egentligen att säga: Majgull Axelsson!

Nu läser vi om en ung flicka som kämpar som få och om en psykolog som drabbats av en skarp sjukdom som tär mer och mer. Jag läser om hur tillfälliga möten i ungdomens dagar påverkar resten av livet. Jag hukar mig för berättelsen om flickan, tänker på livets (otäcka) tillfälligheter och hur lagen motverkar livet för barnen. Jag kan tänka mig att det finns läsare som tycker att det är ordentligt otäckt, men det är helt säkert en del barn och ungdomar som har det precis som flickan i berättelsen. Vi har sett det i media också. Vi alla har förfasats och undrat hur det är möjlig att barn får utsättas som de gör? Att samhället inte skyddar barnen.

Det minsta jag kan göra är att läsa om hennes förtvivlan, tänka kring den och prata om vad vi kan göra för våra medmänniskor. Se, inte blunda. Begrunda hur lite barnen själva kan göra åt sin situation, för att de är födda på fel plats, under fel omständigheter och hur omöjligt det är att komma därifrån. För att de är för unga, för att ingen lyssnar och för att lagen inte står på barnets sida. Vi - vuxna - behöver vara en vettig vuxen i alla ungas liv. Hur ser vi de här barnen? Hur ser samhället dem? Rättsinstanserna, socialen, skolan och stödfamiljerna - hur kan det komma sig att barn inte har rätten på sin sida? 

Ja, vi ska också komma ihåg att varje barn, varje familj är unik och att var och en behöver se hela bilden för att se vad som är rätt. Om det går att se, avgöra utifrån det man ser och hör. För vad händer bakom kulisserna?

Sen var det det där med sjukdomar på ålderns höst. Hur ser vi dem och hur erkänner vi att de finns? Hur påverkar det våra liv? Att få en diagnos och bekräfta vad den gör är ett trauma, förstås. Hur hanterar man det? 

Medmänsklighet handlar om att se bortom sig själv. Lyfta blicken och se vad som spelar roll. Det gäller också för skuld och ansvar. Rättsväsendet och sociala myndigheter är också människor som måste se bortom paragraferna. Vems ansvar är det att en människa far illa, ett litet barn dör? Är det bara den som fysiskt och faktiskt gjort det eller är det också dem som aktivt bidragit på annat sätt, med medvetenhet och paragrafers hjälp? Har man en skyldighet att agera om en lag är fel, slår så fel att den dödar?  Myndigheterna befolkas av tänkande människor som behöver lyfta blicken ovanför paragrafer och reglers krassa lydelse. Visst finns det en ventil i lagstiftningen också? Hur lätt är det för en myndighetspersoner att vara en seende människa och inte bara hänvisa till en paragraf. 

Språket är enkelt, vardagligt. Det innehåller inte Nina Bouraouis poesi eller bildskönhet. Det gör vad det ska, berättar en historia. Den är lättläst, skrapar på ytan, men berättar ändå en djup och viktig historia med flera vinklingar. 

Vi läser om barnens utsatthet, deras längan hem eller bort från våldet. Vad gör barnlöshet, yrkesetik och medmänsklighet med oss när vi drabbas av livet, sjukdom eller sorg. Var vi står i våra roller och det vi själva är i varje enskild stund. Juristen som hänvisar till lagen och säger: "så är det. Jag kunde inget göra." Lilla hjärtats fostermor har gjort mycket för att rädda barnen i framtiden, men hon kunde inte rädda sin Esmeralda för att myndigheterna inte såg barnet, bara paragrafena. Många aktivister lyfter frågor som kräver att vi ser. Varför ser de, tar ansvar, men inte juristerna, lagstiftarna eller domstolarna? 

Vi behöver tala om aktivism och vad den lilla människan kan göra. Hur mycket ansvar ligger på mig som medmänniska när jag har sett? Varför väljer vi att blunda, tro att vi inte kan? 

Om den här ska vi samtala. Tillsammans, så att vi kan lära oss mer om allt som redan finns i var och en.

Låt oss tala om medmänsklighet, skuld och ansvar, om myndigheters inverkan på våra liv, men också om kroppens förhållande till medvetandet och om rätten att få leva sitt liv och att ta makten över sitt öde.

Vems är skulden och hur hittar vi rätt?

A.. 

#svalorsflykt #majgullaxelsson #norstedts #lillahjärtat #vettigvuxen #roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #kvinnojourensnäckan