Jag läser om människor från främmande land som placerat sig utanför vårt samhälle, lever där i ett
skuggsamhälle. De lever i Sverige, utnyttjar, men bidrar inte till samhällskontraktet. Jag förundras över att Sverige är ett sånt land där vi tillåter kriminalitet, inte fångar in barnen, lär dem läsa, skriva och vara vettiga människor tillsammans, låter svarta arbetstillfällen frodas och rättssamhället falla. Det finns många brister i samhällsstrukturen nu. Hur gör vi bättre, är en återkommande fråga. Ja, svaret på den frågan är nästan omöjligt. Det kommer från många håll, innehåller många riktningar och beror på företeelser i många länder. Det är inte bara här, men det är en sorg att människor far så illa.
Liza Alexandrova Zorina skriver om ett skuggsamhälle där människor från östländer drabbas, tar för sig och skadar. Skadar och skadas. För att vårt samhälle - Sverige, EU och världen - gör det möjligt. Hur kommer det sig.
Är Sverige ett bra land att vara i trots att man inte får vara här? Hur kommer det sig?
Jag läser om utsattheten för kvinnor och barn. Alltid, återigen och i varje situation hamnar kvinnor (inte alla, men många) i svåra situationer. Deras kroppar är fria att nyttja för egna ändamål. Vi har levt i flera tusen år, vi är lika många som männen, men alltid mindre värda. Man blir återigen förbannad över männen (inte alla män, nej) tänker att de har rätt att missbruka kvinnors kroppar, tvinga dem fysiskt, psykiskt och med nödvändighet för att dela med sig av sina slantar. Utbytet är en kropp, en kvinnas kropp. Det spelar förstås ingen roll om det är en ryss, uzbek, svensk eller norsk. Det spelar ingen roll om det är därför eller inte, det handlar bara om att det finns personer - individer - som drar nytta av andras olycka.
"De flyr från fattigdom, utsugning och våld, men när de kommer till Sverige hamnar de i en liten och isolerad värld som också präglas av fattigdom, utsugning och våld."
De blir våldtagna, tvingade. De vill inte gå till polisen, för de vill inte att närstående ska få veta vad de utsatts för eller de tror inte att männen döms. Det kan också utsätta dem själva för mer. De kan t ex fångas in och utvisas. De jobbar för inga pengar alls, de får inte ut sina löner och saknar rättigheter. De ryms inte inom dem svenska modellen, inom LAS eller inom någon rättsinstans alls. I Sverige.
Hur gick det för kvinnan som städade svart hos statsminister Magdalena Andersson? Hur många jobb hade hon? Hur mycket tjänade hon och var är hon nu. Varför kan vi inte se människorna, behandla dem schyst och rättvist?
"Snickarna, takläggarna, montörerna, mekanikerna, rörmokarna, elektrikerna, flyttgubbarna, snöröjarna, taxiförarna, lastbilschaffisarna - de lever alla i ett parallellsanhälle. Men det betyder inte att deras liv här aldrig överlappar ert. Kanske håller de just nu på med att renovera ert badrum. Kanske skottar de bort snön från era tak. "
Jag undrar kring vad vi ser och vad vi väljer att inte se. Man ser inte på människor vad de har inombords, vilka liv de lever. Det kan man bara lära sig genom att gräva djupare, lära känna människor och omständigheter. Hur väl känner du människorna omkring dig? Vill du lära känna dem, oss, de som finns där, nära?
"Ja, jag har fått magsår. Och tänderna lossnar. Men jag kan inte gå till läkare, för jag har ju inget personnummer och LMA.-kortet har de tagit ifrån mig. Jag är en sämre sorts människa här. Det har de tänkt ur riktigt smart. De tar död på oss så sakta och omärkligt att det verkar helt naturligt. Jag har krävt av myndigheterna att få någon slags human behandling, men då hotar de med utvisning och häkte. De driver in mig i ett hörn, som ett skadat djur. Karim har alltid varit en troende muslim, men i Sverige har lockelsen i religionen tilltagit. All ledig tid ägnar han åt att lyssna på de ändlösa predikningarna på Youtube. De är hans enda tröst."
Jag undrar vad utanförskap gör med människor, hur de blir, påverkas och vad som händer inom den som upplever sig orättvist behandlad. Vad är att vara människa? Hur tar vi hand om varandra? Hur kan man ta sig ur utanförskapet, skuggsamhället, om man inte har några rättigheter någonstans? Om det vore du eller jag som hamnade utanför, för att vi tvingades fly, för att våra grundvalar skakats och något hänt - hur skulle vi ta hantera livet och situationerna? Om vi drabbades av diktatur, krig eller våld? Hur skulle vi klara uppgiften att leva bortom och utanför? Vilka medel skulle vi ta till?
Hur bor dessa människor? På överfulla vandrarhem, i källare och i köpcentrum. På platser eller utrymmen där det inte är tänkt att man ska bo. I mörker, trängsel och fukt, helt utan privatliv, rättigheter och trygghet. Ja, det är uppenbart att vi, Sverige, låter det ske. Varför kan vi inte åstadkomma den värdighet som krävs för människor, alla människor?
"Vi kallar det för lilla Tjetjenien, berättar en man som jag träffar i moskén. Vi lever enligt våra traditioner och regler, bland våra egna, som om vi inte åkt nånstans. Är det inte fantastiskt?"
Det handlar om giftemål, vardagskonflikter, skilsmässor och annat. Det stannar på sin kant, släpper inte in andra i sin gemenskap. Varför lämnar man sitt hemland och bygger ett likadant samhälle här? Ja, kanske för att man trivs med sin grundkultur och för att det är lugnare här än i sitt land. Man kan leva sitt liv i fred, på ett annat sätt här än där. Om det är så, så kanske man kan förstå hur människor lever, att de inte bryr sig om att integreras, håller sig borta från Sveriges kultur som skiljer sig från deras. Hur skulle du ha gjort om du kom till ett annat land? Skulle du vilja leva som du alltid har gjort, med dina värderingar som du fostrats till och levt med, med din religion, din mat och dina landsmän? Vad kan vi förstå och vad vill vi acceptera om andra människors liv?
Behöver man dra någon gräns för hur människor lever sina liv? Hur ser den ut? Ja, vi brukar väl säga att man ska följa samhällskontraktet, som väl omfattar frågor som landets lagar och grundstruktur som t ex skola, jämställdhet, rättigheter/skyldigheter, vård och frihet från våld och tvång.
Många av berättelserna i den här boken låter som rena rövarhistorierna, men jag fattar att det är sant. Det gör det desto sorgligare och ruskigare. Det handlar om folk här i Sverige. Om människor som stämplas, hamnar i kriminalitet eller i egna led. Som inte får beslut från Migrationsverket, vilket leder till oro och rotlöshet. Får vi stanna eller ska vi återbördas till våldslandet?
"Jag känner inte att jag passar in här överhuvudtaget. Och rent praktiskt kan jag ju inte leva här, med alla begränsningar är jag som en hund koppla till hundkojan. Men mina barn är i säkerhet, de får gå i skolan. Min äldsta dotter är duktig, hon har tagit studenten och vill fortsätta studera. En av pojkarna har fått särskilt beröm av rektorn för att han har gjort såna framsteg. Jag känner tacksamhet till det här landet för att mina barn har fått alla dessa möjligheter."
Ja, hur skulle jag själv hantera en situation när man har barn som behöver skyddas? Hur kan man stå ut med att man inte kan/får arbeta, måste anmäla sig hos Polisen, med mera, men att man måste för att barnen är det viktigaste av allt. Hur avstår man från bitterheten, till förmån för sina barns möjligheter för goda liv.
Och så har vi hedersproblematiken. Vi har tjejerna som hålls benhårt, som gifts bort, som inte får leva sina ungdomsliv, som måste stanna kvar i den ursprungliga kulturen och inte den vi vill se här. Hur förhåller vi oss till den? Hur hindrar vi förstörda - döda eller tvångsplacerade i giftemål - ungdomsliv?
Om Imperiets barn ska vi prata i den här bokhandeln. Hur är den skriven? Varför är den skriven? Hur talar man om människor i utanförskap? Hur talar vi om skuggsamhällen? Hur talar vi om de som inte ingår i samhällskontraktet eller är delaktiga i kriminaliteten? Är det vi som gör dessa samhällen eller låtsas vi att de inte finns? Är det inte vår boll, ligger den hos någon annan?
Vad gör den här boken med oss? Det här är en bit av Sverige, EU och världen. Där människor far illa. Mitt ibland oss.
Jag tackar Liza Alexandrova Zorina för den här reportageboken. Det är ett (eller flera) journalistiska reportage, inte en roman, och den ska läsas utifrån vad den är. Jag tackar för att hon lyfter frågorna, får mig att se vad som finns mitt ibland oss och får mig att tänka kring vad jag vill vara delaktig i, protestera mot i tal och skrift, skapa ringar på vattnet tillsammans med andra och lyfta som viktiga samhällsfrågor som kräver förändring. Vi talar om utsatta människor och vi talar om samhällssystem i Sverige och Europa som tillåter missbruk av människor. Hur har vi hamnat där? Vad är din sak att förändra och vad är min? Ja, varje sak som innebär att människor far illa är vår gemensamma sak att se och försöka förändra. Det här är en sådan.
Det beror på krig, fattigdom, utanförskap, livsförutsättningar, hot och diktaturer och människors vilja att skapa bättre liv. Vad skulle du göra för ett bättre liv om du levde i krig, under hot eller riktig fattigdom? Vem skulle du vilja hjälpte dig?
Läs, bara läs.
A..
#läsbaraläs #systemfel
#imperietsbarn #LizaAlexandrovaZorina #volante
#roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs
.png)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar