Hur mycket påverkar egentligen språket våra liv?
När vi talar med varandra upptäcker vi ibland att vi inte förstår den andre, att det hakar sig, stakar sig och inte riktigt har flyt. Vi förstår inte meningen med samtalet eller innebörden av de enskilda orden. Vi borde fråga, men låter det ofta bero. Ibland tror vi att vi förstår, vilket det sedan visar sig att vi inte gör. Någon talar i gåtor, otydligt, så att vi inte inser vad hen talar om. Klarspråk är inte bara en tydlig röst, det är också särskilda ord i en särskild ordning. Hur får man dem så? Beror det på den som talar eller den som lyssnar, på den som skriver eller läser? Eller både och? Ja, så är det nog. Kanske behöver vi vara mer noggranna för att förstå varandra. Kanske är nyanserna viktigare än vi tror.
Vi talar om det i bokhandeln. Om språket, vad det är och vad vi säger. Språket är onekligen viktigt, både för oss själva och för andra. Någon säger att ord aldrig kan tas tillbaka, sätter sig i oss för alltid. Vi återkommer till vikten om varsamhet i flera av våra samtal.
Någon blir irriterad eller konfunderad för val av ord, ord som hen, same eller amen. Vad lägger vi i orden? Vad betyder de för mig och för dig? Är betydelsen den allmänna, som är beskrivet i en ordbok, eller har jag en annan relation till orden eller sammanhanget? Varje ord spelar olika roll för den som säger och den som lyssnar. Orden har olika tyngd, kan röra om, skapa sår eller bara passera.
Vi talar om språket när vi har läst en bok. Någon säger; det var bra, det är lättläst och har inte så många svåra ord. Om samma text säger någon annan; det är riktigt dåligt, ingen känsla, det finns inget mellan raderna och det finns inga nyanser. Vad är ett bra språk? Vad gör det med oss som människor, mer än bara underlättar läsningen? Någon ser bilderna framför sig, när hen läser. För någon annan är det bara en text. Ja, vad gör det med oss?
Jag minns Sara Stridsbergs språk i Kärlekens Antarktis. Berättelsen var en smula hemsk, men språket var ljuvligt. Det gjorde upplevelsen vacker för mig, jag minns den som en bok jag vill rekommendera till många. Det vackra språket gjorde berättelsen möjlig. Karin Smirnoffs språk i trilogin om Jana Kippo eller i hennes nya bok Sockerormen är något helt annat. Det hänger ihop med berättelserna, man är där, mitt i. Det tillhör.
Marie Hermanssons språk i Pestön och Den stora utställningen är rakt upp och ner. Lätt och tydligt. Linnea Axelssons språk i Aednan är magi, som riktig poesi. Patrick Modiano skriver med korta meningar, lite kantigt, men ändå med en bakomliggande ton. Jon Kalman Stefansson har meningar som bär över hela sidan, vilken ändå inte upplevs som svårt eller långt. Ahmet Altan använder bara de ord som behövs i Jag kommer aldrig mer se världen. Det gör också Marie-Hélène Lafon i En sons historia. Ibland vill vi umgås längre med karaktärerna och texten, men kanske är det bättre att vi då istället ger oss i kast med en annan bok av samma författare. Det kanske är bra att längta, istället för att det fylls på med mer och mer. Är det bra att välja noga bland orden eller är det bättre att gödsla när man ändå har fått sin plats?
Språk är magiskt. Vad vore vi utan språket? Vad händer i oss när vi blir utan vårt eget språk, när vi inte kan göra oss förstådda, måste lära oss det på nytt - eller ett helt nytt. Vad händer med oss när vi inte kan tala eller läsa det språk som sitter i vår själ?
Hur mycket påverkar egentligen språket våra liv?
Njut dagen som den bästa!
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
tfn 0708905731
https://bokbloggerskan.blogspot.com/
https://www.instagram.com/roslagensbokhandel/
https://www.facebook.com/Roslagens-bokhandel-vid-Lilla-torget-i-Norrt%C3%A4lje-521815631490249
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar