Lust och makt, skuld och lån - allt ingår i spelet om en dyr lägenhet i södra Helsingfors, vars tjocka väggar gömmer både dekadenta fester och raffinerad extas.
Till en början är det bara en kul grej: en tidningsannons där en ung författare lovar skriva en bok i utbyte mot en förmånlig bostad. Men när en förmögen äldre man erbjuder ett intressant renoveringsobjekt på en fin adress märker den unge författaren att han blivit indragen i något som inte är lika oskyldigt som det först ser ut. Han börjar teckna ner en berättelse som leder till en labyrint av komplicerade relationer i ett nattligt 80-talshelsingfors, där dominans och underkastelse är som järn mot magnet. Han målar det röda rummet på nytt och på nytt, tills det är alldeles vitt.
Röda rummet är Kaj Korkea-ahos samtidsroman om maktdynamik och begär, om att sälja sin konst, sin egendom och sig själv.
😏
Oj, oj. Ja, det handlar om mänskliga relationer och det handlar om kärlek. Det handlar om känslor, vänskap och relationer. Det handlar om att lära sig mer om andra. Ibland handlar det om att blunda för omständigheterna för att man är kär, förälskad, tvungen eller uppslukad av situationen. Det leder till lögner, både i förhållande till en själv och till andra. Sådant är förstås tragiskt, men sannolikt mänskligt. Är man uppslukad, så är man. Då behöver man rättfärdiga tingen för sig själv, kanske också ljuga för sig själv. Eller hur gör man annars, när man inte förmår annat?
Jag läser om hur en människa är förälskad, uppslukad av en annan, och blir förd bakom ljuset. Hur blir vi det? Hur kommer det sig att vi inte ser de tydligaste signalerna när de står mitt framför oss? Kan vi säga att det är naivitet eller är det kemin som för oss bakom ljuset?
Jaget i berättelsen är författare och musiker, spelar i en orkester. Hans bästa vän, Lotta, spelar stor roll för honom. De möts och samtalar. Hon ser och förstår honom, men det händer att han inte förmår säga sanningen. Var går gränsen för vänskap och hur ser den ut när man ljuger för varandra? Vad betyder det att ha en riktig vän?
Hur hittar en homosexuell till sin själsfrände? Ja, vi talade om det, eller kanske om hur festprissare hittar varandra, när vi talade om en annan bok nyligen. Alltså, hur hittar likasinnade varandra. Vi sänder ut vibbar som gör att vi hittar till varandra, oavsett vilka vi är; heterosexuella, homosexuella, alkoholister, drogmissbrukare, kvinnor och män, kanske violinister eller våldsverkare. Vi hittar varandra, ser de små nyanserna som skiljer oss från de andra. Kaj Korkea-aho ger uttryck för detta, de små nyanserna som gör att man ser det man behöver se. Jag finner det förundrande, men vet att det är så. Människor hittar varandra, det är inte nödvändigtvis rätt (som i bäst i längden), men man hittar. Visst är det spännande att det är så, att man inte riktigt vet hur det går till? Kemi kanske är nyckeln till allt?
När jag läser Röda rummet tänker jag på hur det är att fästa sig vid någon, att det är både en lycka och en förbannelse. Om det går väl kan spåras till hur vi är som människor. När livet - eller människorna - sviker kan det till slut vara svårt att se vad det beror på, vad som är vad. Beror det på en själv, egna val, på den andre, på var vi står i livet eller är det helt andra omständigheter som styr. Svårt, olika svårt är det också hur vi hanterar svek. Vissa saker går att skaka av sig med en axelryckning, medan andra drar runt i en och vaknar till liv igen och igen. Ibland kan man undra varför skavet vaknar igen, när det sovit borta under en längre tid. Ja, livet är outgrundligt. Det är svårt att veta hur hjärnan, vår egen (och andras), hanterar sorgen och lyckan genom dagarna som går.
Vänskap bygger på att vi orkar lyssna på varandra även när vi ältar gammal smörja, att vi inte tar på oss det själva utan bara lyssnar. Det är ett vanligt problem, förstås, att den som tvingas lyssna till slut inte orkar med ältandet. Då kan vänskapen få sig en törn. Det talar vi om när vi talar om psykisk ohälsa eller andra tuffa livstörnar; vart tar vännerna vägen när man behöver dem som mest?
Mitt i min läsning kommer en kvinna in i butiken. Hon säger, nja, den är nog inte riktigt för mig, jag är nog för gammal för den här boken. Jag tänker på henne när berättelsen dyker i frågor om sexualitet. Ja, nej, jag vet inte vad hon reagerade på (eller inte): kanske är böcker bara mer svårlästa när man själv inte kan identifiera sig med berättelsen, när det ligger för långt ifrån ens nu eller när man inte orkar bry sig om att lära sig, ta till sig. Jag vet inte, men det händer ju med jämna mellanrum i cirklarna att vi/någon inte förstår och att vi placerar oss på olika nivåer i graden av förståelse, möjligheten att tala om saken och insikt om skillnaderna mellan människorna. Tanken svindlar i mig när jag läser vidare. Hur vill vi förstå andra? Hur påverkar det min läsning?
Sexualiteten (i den här boken) är något att tala om i cirkeln. Eller bara fundera över om vi inte cirklar. I en av våra cirklar talades om swingers, herrklubbar, strippklubbar och hur den som vill hittar till sin plats. Några vill tala, några tycker att det svårt. Människor är olika där. Hur vill du läsa om eller tala om sexualitet? Är det vackert eller störande? Vill du tala om det eller är det obekvämt? Jag tänker på personen som påtalade att det var viktigt att en bok var trovärdig, verklighetsnära, och möttes av en annan som bara läste berättelsen som den var - och var glad för det. Jag undrar om det vi finner viktigt begränsar oss mer än det tillför, om det hindrar oss från att utforska nya marker. Och hur vi då klarar att tala om saken. Ja, det är typ av frågor vi igen och igen kan lyfta i ett kommande samtal?
Underkastelse är återkommande i berättelsen. Det är en viktig del i mannens vilja. Hör det till livet, hans sexualitet eller hur förhåller vi oss? Vad är underkastelse för dig? Vad är underkastelse för författaren? Vad är priset för underkastelsen? Vad gör det med oss själva? Vem gör vad och varför?
Hur många berättelser behöver man berätta om sig själv innan man gardera sig mot människorna? Meningen sätter sig i mig, får mig att undra vilka vi är bakom skalet. Vilka är vi? Vem känner oss? Röda rummet beskriver en, nja, flera människors liv. Vanliga människor. Kanske möter du en vän på gatan idag, samspråkar som vanligt och har ingen aning om vad som finns bakom skalet. Vad händer när du möter något hos en person du känner som inkräktar på det du vet om honom eller henne? Som när Lotta möter Aimo och riskerar att förstöra relationen till jaget i berättelsen. Hur lätt är det att förstöra ömtåliga relationer. Varför gör man det? Ja, kanske för avund- eller svartsjuka. Eller bara för att man kan.
Vänskap kan ses från många håll. Ibland består den, ibland inte. Det kan låta lättvindigt. Förlorad vänskap kan vara outhärdligt plågsamt. Underkastelse kan också ses från olika håll. Båda påverkar livet, där vi på många sätt är beroende av varandra. Vänskap och underkastelse, ja, men ack, så viktigt att också kunna stå rakryggad utan rädsla.
Läsningen påverkar mig, får mig att sluka sidorna. Jag tackar för berättelsen av Röda rummet. Det är en berättelse som inte liknar något annat. Ja, och om en värld jag inte mött förr.
Jag läser att romanen inte är självbiografisk. Den kan definitivt upplevas så, men är alltså inte. Desto bättre, kanske. Desto bättre beskrivet, när händelserna inte är självupplevda. Oavsett vilket, är det definitivt en bok att läsa.
Röda rummet ska kanske inte läsas av känsliga personer, men alla ni andra kan gott läsa.
Ja, läs, bara läs.
Anette Grinde
****
I samtalet om boken talar vi om hur nyttigt det är att läsa om världar vi inte känner till. Ingen i rummet kände till företeelsen, kunde föreställa sig att det fanns. Vi talar om boken, vi talar om barndom - hur vi formas till de vi är, om arv och miljö, om vänskap, om blåögdhet, om hur vi hittar till våra likar och om skillnad mellan kvinnor och mäns homosexualitet. Ja, vi talar om mer än så, njuter av samtalet, utvecklas, bygger nya möjligheter, skrattar och avslutar vårt möte med att välja en bok som kanske inte skaver så dant. Vi får se, ja, vi får se hur vi uppfattar läget efter läsningen av nästa bok. Vi går från klarhet till klarhet. Varje ny bok, varje nytt samtal, gör mer för oss själva och för vår gemenskap tillsammans. Tack.
****
Vad är vänskap?
Vad gör vi för att få en bostad? Hur långt kan man gå?
När säljer man sin själ?
Hur påverkar barndomen oss? Hur blir vi de vi blir?
Vad är njutning?
Hur hittar var och en sin själsfrände?
Vem kan säga något om någon annans njutning?
Vems sexualitet är ok?
Har någon annan rätt att säga något om någon annans sexualitet?
Hur påverkas du av läsningen?
Vad säger vi till barnen eller vuxna som avviker från normen?
Vem äger normen? Vad är övriga?
Hur påverkar orden barnen för framtiden?
Vilka ord och handlingar sätter sig i vår själ?
Hur långt kan vi gå för att få livet att gå ihop?
Vad är underkastelse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar