En man öppnar dörren. Det snöar och är blött ute. Han har hund. Han frågar: är det ok att jag tar med hunden in? Jag ser inga alternativ till samtal om frågan med hundägaren och svarar därför förstås bara JA, samtidigt som jag med oro i kroppen tittar på hunden. Hur ser den ut och hur blöt är den, TÄNKER jag som sett hur hundar skakar av sig så det skapar stor förödelse.
För mig är varje kund, varje såld vara, väldigt betydelsefull och jag ser därför gärna varje bokintresserad köpare som väldigt välkommen i butiken. Även hundägare, förstås.
Han tittar på mig, säger inget och smäller hårt igen dörren utifrån. Från start till mål för den här händelsen gick det inte många sekunder. Det finns ingen reaktionstid, det är bara sekundens svar som gällde. Så är det alltid, det hinns inte med några samtal om frågan. Svaret är alltid ja, eftersom jag gärna ser kunden i butiken. Min utgångspunkt är att det är en kund som letar en bok att läsa.
Vad ville han, tro? Varför frågade han? Hur tänkte han? Varför blev han arg och visade sin ilska genom att hårt slå i dörren? Jag svarade bara ja på hans fråga. Allt övrigt fanns i hans (och mitt) huvud.
Vad händer om jag låtsas som om jag inte hört frågan? Får jag mindre hårt emot mig då? Hur ska jag göra för att det (alltid) ska bli bra? Det sägs att kunden alltid har rätt, men hur ska jag veta vad just den här personen anser vara rätt? Och varför är det hårda Slagen mot mig i så fall rätt?
Negativa reaktioner slår hårt i mig, både hårda ord och hårda dörrar. Jag förstår dem inte, eftersom min avsikt aldrig är hårt eller oförsonligt. Jag saknar redskap för att låta kundens oförsonlighet rinna av mig, även om jag inte kan rå över andras reaktioner. Jag funderar mycket över hur jag kunnat göra annorlunda. Här kunde jag inte det.
Han fick ett ja. Och jag fick en hård dörr som svar tillbaka. Jag undrar varför, men kanske får jag aldrig veta.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar