Han har flyttat in i farbror Hasses hus (för andra gången) i februari 2020; i juni ser det plötsligt ut som om han har flyttat in i farbror Hasse. Tänker han, och skriver det till Nu, men raderar det från skärmen givetvis.
En fullkomligt obekant människa vid namn Nu Bergdahl har hört av sig med frågor kring ett uppsatsarbete. Dags då kanske att klara ut vissa saker. Men trasslet snarast tilltar när Sten Wadh, som är kulturarvsforskare med genusinriktning och halsstarrig samtidsskeptiker, ska veva in sina tankegångar och anfäktelser i coronans år. Hur hamnade han i kyrkofullmäktige på ett mandat för Sverigedemokraterna? Kan han få Nu att förstå det som hägrar i hans kommande projekt kring fiskekatalogen Napp och Nytt? Tvärs över staketet skymtar dessutom Bat Seba.
Lars Andersson räknas alltsedan 1970-talet som en av sin författargenerations främsta prosaister. Bland hans romaner finns Snöljus, Bikungskupan, Vattenorgeln, det tvådelade Värmlandseposet 1) Ljus från ingenstans och 2) De levandes land och två kriminalromaner om Leonard Ringer.
Karaktären i berättelsen, Sten Wadh arbetar på universitetet, bor i en ärvd villa och söker rättfärdiga eller kanske bara förklara sitt liv och sina handlingar. En viktig del i det är ett SD-mandat i kyrkofullmäktige. Det tillkom av en tillfällighet, var viktigt just i stunden, men präglar livet sen. Det finns som en oro. Vad kan det leda till? Han är inte medlem i partiet, kanske inte ens bryr sig om platsen, men den stör livet flera år senare. Oroar.
Bat Seba. Han kallar sin granne så. Han är nyfiken, vill veta mer, men tittar bara på håll. Känslor vandrar mellan värme och kyla, han resonerar med sig själv och håller i sig. Han vill inte utmana, men kan inte hålla blicken borta. Varför inte bara gå dit och hälsa, kan man undra.
Skriver Lars Andersson för män? Eller för kvinnor också? Vilken litteratur tilltalar båda? Vi läste Per Pettersson i bokcirkeln häromåret: Män i min situation. Vi resonerade en hel del om hur män är, någon (en man) sa att alla var som mannen i boken. Vi andra (kvinnor) höll det för osannolikt, ja, dom helt orimligt. Vi tror inte det om män, om karaktären, ja, om enstaka män, ja, men definitivt inte om alla män. Var och en är på ditt vis, precis som du och jag. Lika ibland och olika ibland.
Sven i Nu är man, en enstöring som funderar över sitt liv. Han funderar rätt ytligt, men bryr sig ändå en del om vad andra tycker. Han oroar sig för SD-mandatet. Det kan man förstå. Vad tänker folk om honom för att han sitter på ett sådant? Vad gör det med elevunderlaget, vänner och jobb. Jag undrar: på vilken grund kan man sitta på ett partipolitiskt mandag i kyrkofullmäktige? Måste man sen följa partiets frågor, eller kan man lika raskt bli en vilde?
Jag tänker på honom som en grå man som inte vill eller orkar ta del i livet, som inte vill möta människor, som mest häckar framför en dator och muttrar för sig själv.
Nu skriver till honom. Han svarar. Varför svarar man okända människor, eller varför svarar man alls? Han svarar, kanske utan att svara på frågan, och vaknar nästa dag med ångest. Han frågar sig varför han svarade, vad han svarade och vilka konsekvenser det för med sig.
Sten drömmer mardrömmar. Han drömmer t ex om Hasse, som han ärvt huset av. Han återkommer från vattnet, där han tog självmord. Återkommer för att hämnas, tänker Sten. Vad säger drömmar? Hur kan vi skaka av oss de delar av livet som bygger på undermedveten eller medveten oro om sådant vi inte kan göra något åt. Som människor som lämnat oss, fysiskt eller psykiskt, faktiskt genom död eller genom tydligt agerande. Har du lätt för att lämna oro bakom dig? Sten i Lars Anderssons Nu har det uppenbart inte.
Jag tänker på de som säger; det där lägger jag inte min tid på. Livet är för kort, så jag lägger inte tid på en dålig bok eller en människa som inte passar. Jag kan tänka lika, men säger oftast till mig att jag då skulle missa så ohyggligt mycket i min läsning och i min utveckling. Ja, att det inte är ok för mig, att avsluta, strunta i, utan att anstränga mig. Att inte försöka, att inte orka lägga några timmar som grund för ett samtal med andra människor, vad säger det om mig? Nej, så vill jag inte göra, så vill jag inte vara. Jag vill vara en öppen, begrundande och lyssnande människa som försöker. Jag vill försöka anstränga mig för att se litteraturens ingångar (även när jag inledningsvis inte förstår eller gillar något alls) och de människor jag möter (även de som skäller och väldigt orättvisa). Även det som bär mig emot kan lära mig nytt.
Sten skriver och arbetar, sitter i sitt bibliotek, anstränger sig för sina uppgifter. Hans tankar går ofta till Nu. Hon påverkar honom, tveksamt varför, och han har svårt att hålla sina tankar borta från henne. Varför ska han bry sig om någon som bara plötsligt mailat, som han inte vet något om? Ja, varför bryr man sig om? Vad är det som triggar igång oss i något avseende, gott eller vredskande? Det är svårt att veta varför man påverkas av olika saker. Det här är uppenbart en sådan. Jag bryr mig inte om Nu, jag bryr mig dock om Sten, undrar över honom och hans sätt och hans tankar. Han får mig att fundera över honom, andra och mig själv. När Nu inte är den han säger sig vara, en hon blir en han, mitt i ett samtal då drabbas den 50-årige Sten av känslor som blir svåra att hantera. Jag får ett olyckligt skrattanfall, tänker; - stackars Sten, vad har du givit dig in på?
En viktig fråga i läsningen är; om man hänger upp cd-skivor i ett träd för att skrämma bort fåglarna. Kan man spela dem ändå sen? Hur mycket väder tål cd-skivor? Hur länge kan de hänga ute?
Han träffar sin granne. Miranda och hennes son Nils. Han får ett mer vettigt liv, skulle man kanske kunna säga. Mer livsmöten än mailväxling. Ja, han håller i Nu också, men att ge sig ut och fiska med Nils är ju ändå en bra grej att göra. Om man nu är kompetent uppgiften, förstås.
Sten. Miranda. Nils. Nu. Och Nils pappa som undrar vem Sten är när han lånat fiskeutrustningen. Ja, det kan man ju undra, när sonen nästan dött.
Livet är svårt. Sällskap är fint. Vi människor är olika, men det finns nog ändå ganska många som är som Sten.
Ja, det är en bok om en förskansad människas längtan. Längtan efter liv, tillhörighet och samtal tillsammans. Hur många sådana finns nu, i coronans tid? Som låser in sig, men längtar efter andra. Ja, det måste ändå vara rätt många.
A..
#nu #larsandersson #bokförlagetpolaris #roslagensbokhandel #norrtälje #välkommentillbokhandeln #sensusnorrtälje #kulturiroslagen #kulturtorget #bokvalsbordet #bokcirkeln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar