- Om Ellen Mattson i denna blogg; https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Ellen%20Mattson
- Om Ellen Mattson på wikipedia; https://sv.wikipedia.org/wiki/Ellen_Mattson
- Om Ellen Mattson på Svenska Akademiens hemsida; https://www.svenskaakademien.se/akademien/de-aderton/stol-nr-9-ellen-mattson
Den svarta månens år - Ellen Mattson.
Existensen beror på vilka vi är, vad vi och andra gör av det. Vi är inte ensamma i livet. Omständigheterna präglar oss, puttar oss i olika riktning. Människor drabbas, ibland av sina egna val och omständigheter, men ibland också av andras.
Ellen Mattson skriver med långa meningar och många kommatecken. Ett på ett, på två och på tre. Eller fem. Jag föredrar kortare meningar. Det blir lättare då. Jag anpassar mig, lägger det svåra på hyllan och läser vidare. Tänker inte på texten, alltså meningslängd, uppbyggnad och så vidare. Jag förlikar mig med hur hon är, hur hon skriver. Hur ska jag annars kunna läsa berättelsen med behållning?
Jag tänker istället på vad hon beskriver, på mannen och hans liv. Jag försöker följa honom i de spår hon lägger ut, se hur han har det, vem han är och hur det spelar roll. Jag försöker se hur han är som människa, lära mig om en ny person. Vad kan jag lära mig av den här berättelsen? Hur kan jag tala om den sen - i en bokcirkel eller med andra människor som korsar min väg?
Han, huvudkaraktären David Svarthed, ramlade. Han föll handlöst och slog sig, hamnade på sjukhus. Det förändrade situationen för honom.
Han får hjälp av Torbjörn och Susanna, två ungdomar som senare kommer hem till honom. David söker förklaringar och Torbjörn och Susanna är de som i mångt och mycket ska ge honom dessa. Ja, han försöker själv också, men han har så många luckor att det är ohanterbart och obegripligt. Det blir nästan som en deckarhistoria när de prövar sig fram genom tankar och händelser.
Mattson trixar oss sakta genom tankar som kan vara verkliga eller rent hitte-på. Vad gör ungdomarna hos David egentligen? Varför besöker de honom? Vad bottnar deras historier i? Tror de sig berätta saningen eller hittar de bara på för att göra David nöjd?
Det är en fröjd att läsa denna vindlande berättelse om David som är en smula förvirrad efter fallet, som försöker komma på rätt spår och funderar kring vad som egentligen hänt. Ja, vad har egentligen hänt? Man kan nästan undra om det här är en liten deckare, ja, utan mord då. Eller är det så att ungdomarna tycker att detta, denne man, är spännande och oförutsebar och att de dikterar en fantasivärld tillsammans med honom, där han tror på sanningen och de använder fantasin.
Bibliotekskvinnan. Hennes mormor. Ungdomarna. De långa (kanskeexisterande) människorna. Katten. Grannarna. Systern. Jag funderar kring vad ensamhet gör med människor, hur vi upplever tid i ensamhet och vad vi gör för att slippa ensamheten.
Han tänker kring hur hans liv smalnat av, hur han slutat med saker utan tanke. Som t ex att åka till en viss plats eller att läsa poesi. Varför sörjer han detta? Varför uppkommer plötsligt en saknad efter något han inte gjort på länge? Varför ångrar vi i efterhand något vi valt bort, för det har väl inte bara försvunnit av sig själv?
Hur förhåller sig hans liv i förhållande till systern, som har helt andra egenskaper och livssituation än han? Är hon viktig för honom? Vad är det han försöker, egentligen? Vet han själv, tro?
Kan jag kalla språket eller skrivsättet som uppslukande, fångande, förutsatt att jag väljer det? Eller kan någon tycka tvärtom här? Det är ju sådant vi talar om i cirkeln. En kvinna sa häromnyss att hon inte tänkte sig läsa med irritation i kroppen, irritera sig på något i läsningen, som meningsbyggnad, småord eller liknande. För att hon då förstör för sig själv, förstör sin läsning. Just så, tänkte jag, vi kan välja hur vi läser. Vad sätter jag fokus på? Ett språk? Berättelsen? Vad författaren vill säga? Alltet tillsammans? När vi läser med irritation förstör vi vår egen läsning. Det är synd och onödigt.
Vad är egentligen det här för en berättelse? Bortsett från det, så tycker jag väldigt mycket om den! Varför? För att den visar hur svårt det är att begripa sig på vad som händer.
Jag tänker att hon beskriver en helt vanlig människas liv, möjligen i en förvirrad tid. En ensam människa. Någon, som du och jag, som gör saker, tänker, försöker komma vidare, lyckas och misslyckas. För att det är så livet är. Fullt av minnen, med ting och företeelser som är förlorade, som vi saknar och vill hitta tillbaka till. Fast vi inte kan. För att den tiden är förbi.
- "Presens är allt jag begär. "
Är det sant? Är det allt? Ja, kanske är det allt man kan begära. Att leva livet, här och nu.
Boken får mig att tänka på Anne Cathrine Bomann och hennes bok Agathe om psykiatrikern som skulle sluta arbeta, vad det gjorde med honom.
Vad jag inte fattar är hur man kan skriva så här, som Ellen Mattson gör. Och hur det kan skapa så mycket lyckobubbel i min själ. Kanske för att jag tycker om att läsa om livet, människor och se hur svårt sammansatta vi är.
Fantastico, mina vänner. Detta är fantastiskt! Ja, en smula plågsamt också, men alldeles mestadels fantastiskt. Eller vad säger du?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar