Människorna i Den sista gåvan är offer för sina omständigheter, illa tilltygade av den globala migrationens tidvattensvågor, på flykt från sig själva. De är märkta av förlust, skam och rädsla. Med mästarhand skildrar Abdulrazak Gurnah deras rotlöshet, skuldkänslorna gentemot dem som har lämnats kvar, deras längtan efter tillhörighet och deras försök att uppfinna sig själva på nytt. Det här är berättelsen om den sköra gränsen mellan förlust och frihet, mellan gamla svek och nya lojaliteter.
Den sista gåvan är Abdulrazak Gurnahs åttonde roman och hans andra på svenska. Här återvänder han till de teman han har utforskat i flera av sina tidigare romaner: exil och skuld.
***
Abbas blir sjuk. Hans hustru Maryam försöker råda över situationen. De, han och hon, försöker göra sitt bästa. Hon månar, han irriteras. Hon sörjer, försöker bearbeta genom att tala med andra, men ändå utan att dela för mycket. Hon vill inte ha medlidande, bara någon form av förståelse. Medmänsklighet, kanske det heter. Kanske är det det man söker? Eller att förstå själv. Saker blir ju något annat när man tar fram dem i ljuset.
Abdulrazak Gurnah beskriver situationen med betraktelser från både hans och hennes sida. Det är ett resonemang, hur man vill, hur man ska stå ut och vad som ändå är bäst. Det bästa kan man aldrig göra, för det står den andre inte ut med. Man vet inte vad som är bäst, helt enkelt, eller vill inte ha de så. Kanske är det så att långvariga relationer tål nästan vilka berättelser som helst. Man kan fråga, undrar, varför de inte berättats tidigare. Kanske var de för tunga att bära, så tunga att det inte gick att sätta ord på dem.
En tidsmarkör för berättelsen är att Maryam är född 1956, att hon träffade Abbas i Exeter när hon var 17 år och han var 34 år. Fast han sa att han var 28. 1974 lämnade Maryam den familj hon då tillhörde, hon rymde med honom. Vid 63 får Abbas en stroke. Sen får han fler, som gör honom tystare och tystare. Nåväl, sen börjar han tala. Han börjar berätta om sina minnen. Frågan är; vad vill vi veta om varandra och vad borde vi dölja? Vad står vi ut att lyssna till och varför skulle vi inte stå ut? Varför tystnar vi?
Det är 43 år efter han lämnade sitt hemland, som berättelsen börjar. Det är då han faller ihop innanför dörren i deras bostad. Sen böljar den fram och tillbaka, människor och tid, tankar, händelser och liv.
Först Maryam och Abbas. Sen kommer berättelsen om barnens uppväxt, hur de minns sina föräldrar och de minnen de har delat. Fadern verkar ha varit en god sagoberättare, även om han kanske inte riktigt stod ut med stöket från barnen.
Jamal, sonen, vill höra föräldrarnas berättelser. Han får höra delar av Maryams men inte Abbas. Eller inte förrän senare. Varför är det så? Hur minns vi det som gör ont i vår historia? Vad väljer vi att berätta och vad väljer vi bort? När måste vi?
Berättelsen som rör föräldrar och barn, deras minnen och berättelser, handlar mycket om människor, relationer, utanförskap och om tillhörighet. Att vara färgad, att bo och leva där, att tillhöra, att inte bli uppfattad som någon som kommer någon annanstans ifrån. Det är återigen en utanförskapsfråga. Jag kan skatta mig lycklig som fötts som vit under goda omständigheter och med den hälsa jag har, tänker jag, som därmed inte utsatts för alla dessa utanförskapssituationer, att vara beredd på rasismen och att aldrig bli riktigt accepterad. Att ställa sig i ett led tillsammans med andra förefaller vara viktigt, t o m självklart, men många av oss gör det kanske utan tanke. Andra har en tydlig tanke att inte sticka ut. Jag känner att jag blir förbannad på vårt - världens - sätt att över tid förhålla oss till olika människor, inte låta alla vara en del av samma värld.
Anna, dottern, har andra perspektiv. Hon träffar sin pojkvän, lämnar hemmet. Hon har en annan relation till föräldrarna än sin bror Jamal. Hon har också en relation med sin pojkvän, som med tiden förändras. Den innehåller respekt och respektlöshet, visar olika typer av människor och hur väl eller illa de samspelar med varandra. En persons relation påverkas och påverkar också många andra. Föräldrar, syskon, pojk- och flickvänner, grannar påverkar våra liv. Vi är var och en våra egna, men behöver alltid samspela med många andra på livets arena. Hur är det egentligen möjligt? Talar vi ens samma språk i en enskild familj? Vad vill vi tillhöra? Vad får oss att växa tillsammans igen, efter att vi har vandrat bort ifrån varandra under en tid? Vad består kittet av?
Maryam. Abbas. Jamal. Hanna, eller Anna. Hur, vad spelar vårt ursprung och våra egna tankar om liv och familj för roll? Hur påverkar det varandra?
Vad är den sista gåvan?
Livet. Minnet. Samtalet. Kärleken. Förlåtelsen. Återvändandet. Han och hon. Barnen. Omvårdnaden. Förmågan. Platsen. Minnet. Sanningen. Insikten. Berättelsen. Förlåtelsen. Livet.
Jag tänker att Den sista gåvan handlar om människorna som försöker leva sina liv utifrån den livslott de har tilldelats. Någon är invandrad tidigare och någon är född i landet där berättelsen utspelar sig. Någon lever sitt liv här som en självklarhet och någon annan på nåder. Kanske tar det flera generationer innan den bilden förändras, om någonsin. Vi är så olika, uppfattar situationerna olika och ser bilden från ett annan håll än någon annan. Jag fascineras av mänskligheten och våra olika självklarheter, alltså hur olika egenskaper och känsla för olika saker vi har. Mitt rätt behöver inte vara ditt rätt, och vice versa. Låt oss tala om mänsklig värdighet, reflektera över människors olika liv, tankar och vilja att dela. Vilka är vi?
Det finns så mycket reflekterande klokskap i den här berättelsen. Upptäckter om sig själv, andra, fokus på likheter och olikheter, människors olika och lika. Det finns otroligt många nyanser, detaljer och skikt. Läs en gång till, så upptäcker du fler.
***** ***** *****
Gurnah tilldelades Nobelpriset i litteratur 2021, ”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”.
Bibliografi i urval (Paradiset, Den sista gåvan och Efterliv är översatta till svenska)
- 1987 – Memory of Departure
- 1988 – Pilgrim's Way
- 1990 – Dottie
- 1994 – Paradise (Paradiset, översättning Helena Hansson, Celanders förlag, 2012)
- 1996 – Admiring Silence
- 2001 – By the Sea
- 2005 – Desertion
- 2006 – My Mother Lived on a Farm in Africa (novellsamling)
- 2007 – The Cambridge Companion to Salman Rushdie (som redaktör)
- 2011 – The Last Gift (Den sista gåvan, översättning Helena Hansson, Celanders förlag, 2015)
- 2011 – The Urge to Nowhere (essä)
- 2016 – The Arriver's Tale (novell)
- 2017 – Gravel Heart
- 2019 – The Stateless Person’s Tale (novell)
- 2020 – Afterlives (Efterliv, översättning Helena Hansson, Celanders förlag/Albert Bonniers förlag, 2021)
#densistagåvan #AbdulrazakGurnah #Nobelpris2021 #HelenaHansson #roslagensbokhandel #välkommentillbokhandeln #välkommentillnorrtälje #AlbertBonniersförlag #Celandersförlag #Zanzibar #utanförskap #tillhörighet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar