Samtal, inte debatt.

Samtal, inte debatt.

En samtalsdeltagare, som varit med i flera samtal på den här platsen, sätter sig i mitt vardagsrum (i bokhandeln) och resonerar kring samtalsformen som vi har här. Alltså i de samtal kring olika sakfrågor som lyfts av oss, i det här rummet.

Vi har t ex talat om psykisk ohälsa, suicid, koranbränningar, yttrandefrihet, rasism, våld i nära relationer, kriminaliteten i samhället, skogen, diktatur och demokrati. Vi har också talat om klimatet, klimatet och klimatet. Med mera. Vi har, genom årens lopp, talat om väldigt många viktiga frågor. 

Vi har talat om viktiga sakfrågor, alltid med syftet att lära oss mer. Vi blir förstås aldrig fullärda, men försöker lite mer och lite mer.

Vi talar om samtalsformen och platsen, att den är bra för kunskap och lugn. Jag har aldrig bjudit in till debatt, och kommer inte att göra det framöver heller. Jag har återkommande flera personer som återkommer till mig efter samtal, t ex efter samtalet om de känslomässigt stormande koranbränningarna - om hur tryggt det var i rummet, hur alla respekterade samtalsformen och att alla lyssnade respektfullt. Ibland finns också politiken i rummet, med väldigt skiftande tankar. Vi stannar ändå i samtal, i lugn och inte i hätsk debatt. Det är vackert.

Vad är skillnaden? Ja, jag tänker lyssnandet och förståelsen, att man anstränger sig för att förstå sakfrågan, dess varför och innehåll och inte går i polemik. 

Vi debatterar alltså inte i mitt rum. 

Vi får tycka olika, känna olika, vara olika, stå för olika - men huvudspåret här är att vi anstränger oss för att förstå vad ämnet rymmer. Kunskap, alltid. Och vad andra säger. Lyssnandet är en viktig del, tänker jag. 

Den som hellre vill debattera får göra det någon annanstans, arrangera i sina egna samtal i andra rum. 

Just här är samtal, lyssnande och kunskap vår strävan. 

Trygghet i rummet är viktigt här.

A..