Tung - Kiese Laymon

Tung. 
Kiese Laymon.
2019
Natur & Kultur

Den är tung att läsa. Han är tung. Livet är tungt. Det här är viktig läsning, för att den handlar om hans - någons - livssituation. För att det är en människas uppgörelse, bearbetning av livet och relationerna. Och för att jag kan lära mig mer av läsningen.

Kiese Laymons bok är en berättelse om kärlek, lojalitet, missbruk, våld, utsatthet och liv. Det är hans historia. Sedd från sitt - hans - perspektiv. Det är en uppgörelse - han vill berätta för sin mor hur han ser på saken.

Ungdomar skadar varandra. Pojkar skadar flickor. Föräldrar skadar sina barn. Med mera. Med flera. Var och en skadar också sig själva. Man undrar varför. Man kan undra varför mänskligheten gör så, eftersom det inte är unikt för få. Ungdomar och människor utforskar sina och andras gränser, men ibland/ofta ter det sig skrämmande och sorgligt.

Det finns också en rädsla att anges, upptäckas eller försäga sig. Man/de vill inte upptäckas. Vi är alla otillräckliga, vi utforskar livet i olika åldrar och ibland till skada för både oss själva och för andra. Är livet möjligt att leva utan att skada/skadas?

Vad föds vi till? Hur ser lojaliteten ut? Var går gränsen? Hur klarar vi livet med de förutsättningar vi ges?

Varför slår hon? För att straffa honom eller sig själv? För att det görs så i hennes samhälle? För att hon tror att fostran blir bättre med rädsla och slag istället för med värme, omsorg och kärlek?

Det här med att svarta behöver prestera dubbelt så mycket som vita men ändå få hälften är makabert. Det är ett återkommande tema i berättelsen, berättar om orättvisor i grundstrukturen i samhället. Ett strukturellt fel, helt enkelt. Precis som våldet. Är det som med kvinnor jämfört med med män, att kvinnor behöver prestera dubbelt så mycket jämfört med män och att man frågar efter kvinnors agerande och klädsel i våldssituationer. Ja, som normaliserade strukturella orättvisor.

Jag behöver andas, torka tårarna, hoppas på att kärleken och rättvisan finns i mänskligheten. Det gör den väl?

Hur tänker vi om språket, slanget och översättningen? Är språket lätt och schyst - som i bra, vackert och/eller lättläst? Är det rätt översatt? Hur översätter man egentligen? Gör man det rakt av, hittar känslan och förmedlar just det författaren försöker säga? Eller hittar man sitt eget spår?

Hela livet blir en kamp mot de andra. Här finns ett synnerligen tydligt vi och de. Oavsett hur de svarta gör, så gör de fel. Det är så förödande tragiskt att läsa om hur Kiese Laymons sanning ser ut. Så förödande orättvist.

Därutöver ser jag boken som Kiese Laymons uppgörelse med sin mor. Han berättar sin syn på saken, på livet och visar hur det är och varit, från hans perspektiv. Hon, duet i boken, är en mor han älskar, men ändå blir slagen av. Duet är en mor som gör skillnad, men också skadar.

"Är man en våldsam person om man inte bryr sig om ifall man orsakar andra smärta?"

Hur omarbetar man orden? Hur påverkar vårt förhållningssätt till orden våra tankar om livet? Hon, duet, gav honom språket. Hur värdefullt blev det i hans liv? Hur påverkade hon, duet, honom?

Jag vill att du berättar hur det känns när du är med mig.
Tung, sa jag.
Tung som i djup? 
Kanske lite, fast mer tung som i stor. 
Tung som i sjukt fet. 

Är det så att hela livet går ut på att hitta lyckan, förhålla sig till livet, använda sina egna triggers (sin sorts drog) för att må bra och försöka förstå sin roll i familjen eller i livet, hitta sitt rätt?

Mat. Våld. Rasism. Sex. Orättvisa. Olycka. Längtan. Lycka. Missbruk.

Det handlar om livet. Och om kärleken till den/de han älskar.

Livet är tufft, ja, förskräckligt tufft.

A..


#kieselaymon #Norrtälje #roslagensbokhandel #enriktigbokhandel #naturochkultur @naturochkultur #bokvalsbordet #bokcirkeln #anorexia #övervikt #missbruk #rasism #spelmissbruk