Vi for upp med mor - Karin Smirnoff

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är annorlunda. 

De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många - de är en del av gemenskapen. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. 

Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. 

Ja, Karin Smirnoff har skrivit sin uppföljare Vi for upp med mor. Det är en direkt fortsättning på Jag for ner till bror, som hon skrev 2018.

Böckerna handlar om syskonen - tvillingarna Jana och Bror - och det liv de har. Har haft och har, eftersom det präglar dem rejält.

Berättelsen är skriven på västerbottniska och utan versaler i namnen - janakippo är förstås huvudpersonen, ja, också bror. Utan honom kan hon inte vara. De sitter ihop, även om någon ibland försöker ta sig loss. De är olika, men hör ihop. Så lär det vara för evigt, om inget otäckt händer på vägen. Texten har ett annorlunda flöde, en sorts poesi.

Jussi. John. Modren och fadren. Ja, vare sig modren eller fadren finns kvar, men visst är de med i berättelsen ändå. Angelika. Hundarna. Barnen. Pastorerna. Alkohol och missbruk. Och sekten, eller gemenskapen. Ja, och Diana och Maria. Maria, som är död men ändå är med. Och Satu och Martin. Ja, det finns många fler karaktärer i berättelsen, komplicerade karaktärer som står i relationen till gemenskapen av ohejd och gammal vana. Och som i allra högsta grad påverkar jana och bror.

I den första boken var de i smalånger, hembygdens by. I den andra åkte de hem med modren för begravning i hennes hemby. Där fanns gemenskapen, sekten som ingen kom undan. De gamla minnena präglar personer, ur något perspektiv för evigt. Utan bearbetning torde man vara för evigt snärjd i helvetesbilderna från barndomen. Här har det påverkat många, ja, nästan alla.

Återigen. Det är inte lätt att vara vare sig förälder eller barn, men här finns så ohyggligt mycket sår med i bagaget att det är ett under att de alls klarar att leva. Att vara älskad, hitta en hamn - och att älska sig själv - är nycklar som inte står att finna här. De går förstås hand i hand.

Det är en bok om hårda liv, om sekten, om människor som längtar efter kärlek och som inte får livet att gå ihop men ändå fortsätter att försöka. Det finns kärlek och frånvaro av kärlek, en stark fysisk längtan och längtan efter tillhörighet som är något annat än det fysiska.

Svek och ansvar, att inte våga, om det gäller sig själv men kanske ändå kunna göra när det gäller andra. För visst försöker hon rätt rejält, den där janakippo?

Helt klart vill jag veta hur det kommer att gå för syskonen kippo även efter Vi for upp med mor. Man får hoppas att det kommer en del tre. Hon kan hon, den där Karin Smirnoff. Hon kan skriva, hon kan berätta - ja, helt klart har hon fångat mig med sin berättarteknik.

Du har min starkaste rekommendation att läsa; 1) Jag for ner till bror och 2) Vi for upp med mor. Det är fängslandet berättelser, ett annorlunda språk och människor som tål att begrundas.

Läs! 

Läs långsamt!

A..