Den som lever stilla - Leonora Christina Skov

Den som lever stilla
Leonora Christina Skov

"Mamma hade levt efter ordspråk som den som lever stilla liv lever gott; man ska inte tvätta sin smutsiga byk offentligt; en tjuv tror att alla stjäl; och visa mig dina vänner så skall jag visa dig vem du är."

Föräldrar och barn. Kärlek och förflugna ord. Berättelser och historier som inte spelar roll, som ändå spelar så ohyggligt stor roll.

Vad innebär det egentligen att älska någon? Vad innebär det att ha barn och samtidigt älska sin make/maka - alltså, barnets mor eller far? Tar man ställning för och emot? När och hur gör man det? Mot eller för vem?

Som mamman i Arv och Miljö av Vigdis Hjorth. Vad hade hänt med hennes ställning i familj och samhälle om hon gjort på annat vis, än hon gjorde? Eller någon av syskonen? Vem eller vad är det vi ställer oss bakom och varför?

Hur kunde barnen och familjen bli som den blev i Testamente av Nina Wähä? Är det fördelningen av kärleken i flera led som gör oss till de vi är? Och människans längtan efter kärlek och gemenskap, kanske särskilt i familjens famn, som plågar och gör att vi nästan aldrig ger upp?

Vad är det som gör att föräldrar inte - förbehållslöst - kan älska sina barn för vad de är? Ja, många kan, men inte alla. Och ja, visst är det svårt med våra olika egenskaper och personligheter - kanske är det för att vi inte förstår hur våra medmänniskor är och reagerar, för att vi jämför allt med oss själva, hur vi är? Som om vi själva vore en korrekt måttstock?

Är kärleken till vår nästa beroende av vad vi har fått med oss i våra led, tidigare? Är det arvssynden som spökar?

Och så det där med människans längtan efter kärlek. Ja, rätt och kärlek. Eller vad?

Jag läser med glupande aptit - för att jag tycker att de mänskliga relationerna och alla dess omöjligheter är ohyggligt intressant.

De mänskliga relationerna är ibland, men rätt ofta i litteraturen, människoförödande, men samtidigt väldigt intressant. När är människan hel? Finns det någon som är helt hel?

A..