Väninnekören - Åsa Beckman

I den lilla (stora) bokhandeln vid Lilla torget i Norrtälje roar vi oss med läsning när tid ger oss möjlighet för detta. Just nu läses t ex Väninnekören av Åsa Beckman. Jag ler när jag kommer till krönikan; Nu skriver sig kvinnorna bort från kärlekspakten - som bl a talar om skrivandet och utlämnande av männen, där pakten ur något perspektiv säger att man ska vara tyst. Kvinnorna är inte längre tysta och den andre parten i den inte riktigt rumsrena relationen kan inte bortse från risken att hamna i en blogg eller kanske t o m i en bok - där den irriterade kvinnan tar till orda som hon har lust. Skrivandet är en form av terapi, som också gör att man får/kan tala till punkt.

Skriver - på detta tema - gör t ex Aase Berg i Haggan, en bok som vi har läst och diskuterat i en av våra bokcirklar. Vem skriver och varför? Vad får man lämna ut? Hur stor får kärleken vara? Vi får ju bara höra den ena sidans röst - hur låter den andres? Jag tänker boken som en stridsskrift och terapi snarare än hämnd - för att det första är viktigt och inte det andra. Åsa Backman har en krönika om Aase Berg och hennes skrivande i Väninnekören. Ja, det tål att begrundas och talas om - både Väninnekörens krönika och Haggan.

En annan som också skriver om viktiga frågor är Malin Lindroth som skrivit Nuckan. Också denna någon form av stridsskrift, terapi eller kanske kort och gott ett inlägg i något som tål att talas om - vem och vad vi är och kanske hur det kommer sig. Ja, Åsa Beckman har ordat om Nuckan i sin bok.

Ja, skrivandet är - kan vara - en form av terapi - eller ett sätt att reflektera över viktiga frågor, vilket ju kan vara samma sak. Det kan ju läsandet vara också. Och/eller som ett inspel i en ny tanke- eller samtalstråd vid möten med de människor vi möter under dagen.

Själv tänker jag att det är livsviktigt - att läsa, att skriva och att samtala om livets viktigaste frågor.

Välkommen till bokhandeln idag!

A..